Home

I en uppmärksammad essä från 1874 går den franska symbolisten Stéphane Mallarmé ut i försvar för Manet. Vid parissalongen ratade juryn två av hans tre inskickade tavlor, Maskeradbalen på operan och Svalorna. Mallarmé menade att juryn inte ska säga ”något annat än: detta är en tavla, eller: detta är något som inte är en tavla”.1 Vid en första åsyn kan detta verka som ett banalt påstående. Men uttalande är radikalt anti-hierarkiskt och pekar mot en revolution av konsten som skulle leda fram till Marcel Duschamps pissoar och institutionsteorin.
Om man applicerar påståendet på kunskap och universitetens fördelning av resurser blir påstående av än mer radikal art: är detta kunskap eller är det inte kunskap? Och inte frågan om denna kunskap ger avkastning i form av arbetstillfällen eller kapital.

Det uppstår ofta en speciell form av nostalgi när man talar med studenter och lärare om humaniora. I Sverkers Sörlins och Anders Ekströms bok Alltings mått finns ett belysande exempel på denna nostalgi: Svante Nordins bok Humaniora i Sverige: Framväxt–Guldålder–Kris där, som titeln antyder, den svenska humaniorans historia tecknas. Nordin menar här att humanioras guldålder återfinns i början av 1900-talet och den permanenta krisen uppenbarar sig i början av 60-talet, när de marxistiska, strukturalistiska och feministiska teorier kommer till de svenska universiteten och idédebatten. Att krisen sammanfaller med arbetares och kvinnors reella inträde på den akademiska scenen ignoreras i förbifarten.2
Men det här med att vi ens kan tala om ‹‹humanioras kris›› utan att någon höjer på ögonbrynen. Karin Johannisson påpekade på ett seminarium på bok- och biblioteksmässan i höstas att det skulle vara otänkbart att tala om exempelvis medicinens kris, juridikens kris eller fysikens kris; det finns knappt i vårt språk, förutom som ett möjligt satsbygge.
Nej, vi kanske ska sluta tala om kris, jag börjar här och nu. Vad kan humaniora åstadkomma, vad har den möjlighet att bli och göra? Dess potential. Frågan om vad som är dess potential är inte lätt att besvara. Aristoteles menade att potentialiteten villkor var att den underlät sig att aktualiseras. Det vill säga: något är endast potentiellt när potentialen inte utnyttjas, inte blir till verklighet (aktualitet). Potentialiteten är hos Aristoteles något autonomt, istället för att se det potentiella som något inneboende i det aktuella, en syn som begränsar humaniora till vad det är nu, och har varit historiskt sett. Att tala om humanioras potentialitet i Aristotelisk mening, innebär alltså att vi öppnar upp ett oöverskådlig fält av möjligheter, som väntar på att realiseras, blir aktuella (vi bör här göra en distinktion mellan humanioras potential att aktualiseras till något obestämt och exempelvis fröets potential att aktualiseras till en blomma). Och finns det inte något befriande i att humaniora inte behöver vara en produkt av dessa samlade historia (dess aktualitet) utan något annat? Något potentiellt.
Frågan om humanioras potential har i lika hög grad dragit till sig visioner om vad humaniora kan vara som varför den är som den är, ett undersökande av såväl dess varande som dess blivande.
Flera verkar vara överens om att humanioras potential ligger i tvärvetenskapliga projekt, exempelvis i ett möte med naturvetenskap och humaniora. En synergi som motsätter sig den hopplöst förlegade dualismen natur/kultur; detta begreppspar som har varit så tongivande i västerländsk tänkande framstår som allt mer ohållbar. I en tid där frågan om vad en människa verkligen är på allvar kan ställas skärps kraven på en kritisk, bildad och nytänkande humaniora. Människan är/håller på att bli gränslös, sättet vi obehindrat färdas vi genom rum, över kontinenter, genom den svarta rymden. De organiska delarna ersätts med nanoteknik och skillnaden mellan det virtuella och verkliga har krympt till en punkt där det känns onaturligt att dela upp dem i två oberoende fält.
Kanske är det i kopplingen, själva kontaktytan mellan det icke-hierarkiska kunskapssökandet och den gränslösa (virtuella) verkligheten som humanioras potentialitet finns, redo att aktualiseras eller förbli potentiell; det vill säga: redo att expandera, kraftfullt kritisera det rådande eller visa på möjligheter, alternativa vägar. I en tid när kristillstånden avlöser varandra, när det symboliska blir verklig och verkligheten symbolisk, när själva jorden vi står på rämnar, behövs inte bara humaniora. Den är absolut nödvändig.

Detta är vårt bidrag.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s