Home

Ich fühle Luft von anderem Planeten
– Stefan George

Det är till dessa ord som tonerna fullständigt lämnar denna jord – och dess tonala gravitationscentrum – i ett av musikhistoriens mest radikala brott. Det är en sopran som ovanligt nog får ta plats jämte stråkarna i Arnold Schönbergs andra stråkkvartett från 1909, när den atonala musiken gör sitt inträde som från ett annat musikaliskt universum. Den västerländska musiken hade fram tills då varit stadigt förankrad i det tonala systemet (även om Wagner börjat rucka på detta), vars dur och mollskalor än idag utgör grunden för i princip all populärmusik. I den atonala musiken släpps så tonerna fria och oktavens tolv toner ges alla jämbördig ställning. Musiken – som än idag för många är att klassas som olyssningsbar – drevs för Schönberg fram genom ett inre tvång att utöka det musikaliska uttrycket. En musikalisk expressionism för det irrationella undermedvetna (den expressionism som även är ett utmärkande drag för Schönbergs tavlor, det andra konstnärliga uttryck han alls inte var oäven i). Överskridandet och lämnandet av tonaliteten kan ses ha sina paralleller i det abstrakta måleri som samtidigt växte fram – en jämförelse Schönberg själv gör med hänvisning till Kandinsky – liksom i sprängandet av den bundna versen inom poesin. Utöver behovet att uttrycka ett kaotiskt inre, ansåg Schönberg utvecklingen som en historisk nödvändighet i den i huvudsak österrikiska-tyska musiktraditionen, som han trots allt såg sig fast förankrad i. När han efter ett drygt decennium av atonala skapelser och funderingar så kom fram till sin tolvtonsmusik – där ordning skapas i det potentiella kaoset, genom att en tonrad bestående av de tolv tonerna bli den grund som stycket utvecklas ifrån – menade han sig ha säkrat den österrikisk-tyska musiktraditionens överlägsna ställning för de kommande hundra åren. Han fick väl på sätt och vis både rätt och fel.
Den avantgardistiska musiken möttes med idel kalabalik vid framförandena i Wien och tillsammans med sina elever Alban Berg och Anton Webern bildade de så ett slutet sällskap, där deras musik kunde framföras under mer välvilliga omständigheter. När så nazisterna kom till makten förbjöds musiken och blev till typexemplet för Entartete Musik. Schönberg kom sen att återkonvertera till sin judiska tro och levde resten av sitt liv i Los Angeles.
Men om den nazistiska regimen dömt ut den nya musiken, så var det något helt annat med de unga kompositörer som tog vid efter kriget. I synnerhet var det Weberns vidareutveckling av tolvtonsmusiken; om Schönbergs musik ofta är ett kaotiskt inre känsloutlopp, så är Weberns musik snarare abstraherad till en perfekt kristall. Det var till denna musik som de unga kompositörerna vände sig efter krigets fasor i sin vilja att göra tabula rasa med den musiktradition som verkat leda rakt in i gaskamrarna.

453px-Arnold_schönberg_man_ray

∫∫

”Schönberg är död“ lyder titeln på en tämligen polemisk uppgörelse av arvet efter Schönbergs död 1951, skriven av den då 26-åriga Pierre Boulez. Boulez kom snabbt att bli ett av de främsta namnen i efterkrigstidens musikliv, såväl som kompositör, teoretiker och, på äldre dagar, dirigent. Utifrån Weberns mer seriella tagning av tolvtonsmusiken började man så hantera andra parametrar som rytm, dynamik och duration utifrån samma idé om serier. Att Boulez valde mellan matematiken och musiken är väl här inte oväsentligt, för den totala serialismen, som den kallas, handlar mycket om form i allmänhet och komplicerade matematiska strukturer i synnerhet. Och nog lämnade man på många sätt traditionen långt bakom sig – och ofta också publiken. Samtidigt ska man inte överdriva svårigheten – många av Boulez verk är såväl fascinerande som förföriska; inte minst i utforskandet av fullständigt nya klangvärldar med för traditionen märkliga instrumentkombinationer och rytmer (ofta med influenser av icke- västerländska musiktraditioner, likt redan Claude Debussy). Ett tidigt mästerverk utgör Le marteau sans maître från 1954, med sättningar av René Chars poesi för kvinnlig solist och en märklig instrumentsextett bestående av bland annat vibrafon, gitarr och altflöjt. Boulez kom sen att bli alltmer upptagen av Stéphane Mallarmés poesi, exempelvis i ett av Boulez största verk Pli selon pli. I Mallarmés koncentrerade och formalistiskt strikta poesi fann Boulez en parallell till sitt eget komponerande. (En intressant jämförelse och parallell till detta finns hos den musikaliska målaren Paul Klee, som med i sitt utarbetande av en bildkonstens musikaliska form inte menade sig ha kommit längre än till Mozart.)
Boulez musik karaktäriseras av en slags nykter galenskap som kräver fullständig uppmärksamhet. Samtidigt riskerar, vilket John Cage uppmärksammat, den totala serialismens fullständiga kontroll och matematiska formalisering av det musikaliska materialet, paradoxalt nog till att dess gräns mot till det fullständigt slumpmässiga blir närmast ohörbar.
Men den tabula rasa med traditionen som den totala serialismen gjorde, innebär på sätt och vis att idén om en dylik tradition förs till sin slutpunkt – och, för vissa, fängelse. Vägen framåt kan inte längre åstadkommas genom radikala brott mot det rådande.

∫∫∫

Senkommet preludium i form av ett intermezzo.

När Kant i sin tredje kritik definierar geniet som den som skapar sina egna regler, och alltså bryter med det givna, inleder han en lång tradition som jag vill mena förenar romantik och modernism; det är här brottet som estetisk, och intellektuell, figur växer fram och får sin revolutionära status. Musikaliskt inleds det hela såklart med Beethoven. Närheten, både för Kant och Beethoven, till den franska revolutionens omkastning av samhället är givetvis intressant. Beethovens tredje symfoni – musikhistoriens mest revolutionerande – sägs länge ha gått under arbetstiteln Buonaparte, då Beethoven i Napoleon såg den franska revolutionens ideal inkarnerade. Men efter att Napoleons utropade sig till kejsare sägs Beethoven i vrede ha tagit bort hans namn och den personliga dedikationen lyftes så istället upp till det allmännas
nivå: ”Eroica” kort och gott.

Frågan vi avslutningsvis alltså måste ställa oss är om brottet som konstnärligt credo – så centralt för både romantiken och modernismen – tappat sin kraft och relevans. Inom musiken mer specifikt i relation till vad många sett som en extremmodernismens återvändsgränd; men problematiken är givetvis vidare än så. Om detta nu skulle betyda att vi lever i en ”post-historisk tid”, är väl det bara riktigt i den mån man förknippar historien med dessa framåtskridande brott. Ny musik, liksom övrig konst, skapas såklart alltjämt, och visst finns det även aspekter av uppror mot den tidigare generationens estetik. Det är väl däremot få som slår på stora trumman och proklamerar den historiska nödvändigheten i att slå in på en viss väg (ja, utöver de som vill ha uppmärksamhet såklart – vilket väl gäller för alla tider). Men med gesten följer kanske idag också en känsla av fars, för att parafrasera Marx. Dock har ju såväl romantiken som modernismen varit fylld av kompositörer som, utan att åberopa brottet och framåtskridandets idé, varit radikalt nyskapande.
I andra lägret av den musikaliska modernismen återfinns, betydligt mer populär bland publiken, Igor Stravinskij, som med sin neoklassicism istället vände sig till tiden före romantiken och, trots namnet, klassicismen, för att därur skapa radikalt ny musik. En slags post-modernism avant la lettre, om man så vill, även om det kanske hellre bör sättas i samband med vad vännen Picasso samtidigt gjorde inom konsten, i sin närkamp med konsthistorien giganter. Och med Schönbergs död 1951 – de båda giganterna levde praktiskt taget grannar i Los Angeles – var även serialismen tillgänglig för Stravinskij, som då gjorde en helomvändig, tog till sig tolvtonstekniken och skapade några av serialismens mest populära verk. Viljan att anamma segrar alltså i denna musikaliska saga över brottets figur.

Mats Dahllöv

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s