Home

Himlen I Magen

Ioana Nicolaie

Övers: Inger Johansson, 137 s.

10TAL BOK

Bild till I metaforerna, oskiljaktiga jag

Himlen I Magen är späckad från pärm till pärm av metaforer, liknelser och analogier. Tämligen abstrakta, suddiga i kanterna, likväl staplade på varandra så till den grad att de blir precisa.

Nicolaies intensiva, nästan överdrivna användande av metaforer är ett sätt att aggressivt och handfallet kasta sig ut i känslan av att ha ett växande liv i sig, att beskriva graviditetens och mammavarons obeskrivlighet. Diktsamlingen blir däri Nicolaies försök att greppa sina egna känsloexplosioner. Frustrationen och smärtan, den psykiska och fysiska vreden, av att bära ett liv, av att känna så mycket och samtidigt veta så lite om vad som kommer bli av det – och samtidigt den euforiska, men tvingat tyglade, glädjen, lyckan för det framtida barnets tillblivande, livblivande.

Det här är en dag med kyrkor i gathörnet. Runt omkring finns heltäckningsmattor och druvor. Jag sträcker lugnt ut mig på ett kaffefält. Några meter längre ner finns måne och sol. Det här är en dag och i gommen växer apelsiner.

Mina ben ser så smala ut. Jag knackar på dem och det låter som keramik.

Det är desperata försök att förklara något som den som inte varit just där just då aldrig kommer att förstå; otillräckligheten, ömtåligheten, det fruktansvärda illamåendet.

I Vilaskildrar Nicolaie känslan av att vara så mycket mer och så mycket mindre, att vara så närvarande och ändå så bortkopplad. Det påminner ibland om Albert Camus berättelser om att känna sig främmande och samtidigt förstående. Nicolaie skriver:

/… / Är en skyskrapa med glasfasad. Människorna går förbi med sina bilder på asfalten. Man kan svära på att ingen trycker nånting mot bröstet. Man kan svära på att de har ristat in en finlinjig bild under foten. Världen är god och människorna är ord. Världen är i oss och känslorna är stapel. I lådor i frysfack.

När texten är slut och det metaforiska bildspelet har lämnat näthinnan vet jag inte om en har fått en vidare förståelse, någon vidare insikt i graviditetens väsen. Det jag dock vet är att en med stor sannolikhet har känt just det som Nicolaie har känt. Att en, på något vis, varit där, och delat förkrossningen och underverket som är inte vilken graviditet som helst, utan just Nicolaies egen. Det är en privat och intim skildring, ett försök att upprätthålla en hel fasad och samtidigt vara så sårbar, sårbar på ett sätt som keramik och glasfasader.

Kognitionsvetaren Douglas Hofstadter behandlar i sin bok I Am A Strange Loop Jagets existens, och menar att Jaget är konstituerat av en eller flera strange loops, loopar skapade som ett resultat av en persons oförståelse för sin egen atombaserade grundsammansättning. Hofstadter menar att vi, i dessa loopar, kan leva i varandra, när våra loopar (våra Jag) närmar sig varandra (som de till exempel gör i intima relationer). Kanske är det sådana känslor som Nicolaie ger uttryck för – känslan av att barnet, hur identitetslöst det än må vara, blir en del – en key pieceav moderns identitet, samtidigt som det får sin egen identitet skapad i moderns Jag. Nicolaies poesi ger bra uttryck för detta, denna känsla av att de två är, i Hofstadters termer, undisentangable.

Hofstadter belyser svårheten i detta i följande passage, i en reflektion över Jaget hos bland annat sin bortgågna fru (Carol Hofstadter):

And so I wonder, what is the nature of those structures collectively forming the Carol symbol’”in my brain? How big is the Carol symbol? And most importantly of all: How close does the Carol symbol inside Doug[las] come to being a person, as opposed to merely representing or symbolizing a person? /… / What was the nature of the Holden Caulfield symbolin J. D. Salingers brain during the period when he was writing Catcher in the Rye? That structure was all there ever was to Holden Caulfield – but it was so, so rich. /… / You couldnt ask for a richer representation, a richer mirroring, of one person inside another person, than whatever constituted the Holden Caulfield symbol inside Salingers brain.1

Så, Nicolaie belyser kanske just detta – denna person i en person, detta liv i ett liv, så frånkopplat, ofullständigt, odefinierat, men samtidigt så självständigt, fulländat och precist. Texten är ett perfekt rum för denna gestaltning, denna tematik, en närapå fulländad lyrisk representation av vad det faktiskt innebär att bära på ett liv. Detta liv är, utåt sett, extremt svårt att definiera, men moderns Jag hyser en nästintill fullständig representation – nästan så nära man kan komma – och det kanske är en sann bild, ett sant Jag, ändå. Men Himlen I Magen är än mer – den är känslan av att vara ett världsträd, en livgivare, en moder, och samtidigt endast känna sig som en behållare.

Sen en tid har jag börjat förvandlas till kvinna. Och likafullt känner jag att jag är skolväska. Eller en papperstuss i en pojknäve.

1Douglas Hofstadter, I am a Strange Loop, Basic Books, New York 2007, s. 238-9.

Adam Ehlert

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s