Home

Och jag förbannade deras krig som tog männen från kvinnorna.

(Kalypso1)

De svävade över frontlinjen, darrade till över artillerielden. Flygplanet var slitet, av gammal modell, troligen från förra kriget. I den ena sittbrunnen satt piloten och i den andra en liten familj: en mor klamrade fast i sina två barn – en dotter och en son. Dottern, runt nio, har precis kräkts på pilotens kappa, men piloten har viktigare saker för sig än att bry sig om sin fördärvade kappa: januarietern och den bitska kylan, fiendeartilleri, den dåliga sikten, sökandet efter en landningsbana i mörkret.
Min farmor berättade ofta om den gastkramande flykten från kriget i Tyskland för oss när vi var små. För oss barn framstod kriget som ganska okomplicerat: vi frågade om historiska skeenden och stora slag, om stridsvagnar och flygplan, om soldaters tapperhet. Farmor ville hellre berätta om hur de lagade koftor och spädde ut leverkorvar. Hon försökte berätta om någon slags tyst och blind oro som vi barnbarn inte riktigt förstod, det var tydligt att upplevelsen av kriget vi fick från överlevaren skevade med upplevelsen av kriget vi fick av diverse filmer och böcker.
Med tiden har vi fått anledning att ompröva våra barnsliga antaganden om krigets erfarenheter och villkor, inte minst på grund av det ansvar inför historien det innebär, men även på grund av att planeten alltjämt härjas av svåra krig som kräver att vi frågar oss ett och annat om dess väsen; vårt förhållande till krig är ett fundamentalt politiskt ställningstagande.

Det starka, och i viss mån det väsentliga, framträder för mig nuförtiden mer i leverkorven2 än i stridsvagnarna, eller kanske snarare spänningen mellan dem. Mödrarna bytte recept och fann lösningar för att hålla sina små familjer vid liv, vart männen befann sig var det ingen som riktigt visste längre. Troligen var de sjuka, fängslade eller döda. När jag försöker tänka mig kriget, frammanas nuförtiden i första hand bilden av den lilla trasiga faderlösa familjen på flykt – i något läger, i en övergiven biograf, på vägarna, i flygplanet. Det farmor visste om det vi ville veta som barn hade hon läst sig till i historieböcker; i hennes omgivning talade de inte så mycket om vad kriget var för något, speciellt inte i termer av slagfält och strid, – och förresten: hur skulle de kunna veta det? När det mekaniska krigsmörkret uttryckte sig, var det i krusningar i badvattnet – en rysning i marken från bombflyg som tömde magasinen i Östersjön, eller de ständiga flyglarmen och andra avlägsna ljud; de såg aldrig kriget i den bemärkelsen. För dem rörde det sig om en helt annan slags erfarenhet än striden och vapnet. Det praktiska måste ordnas, koftor, mat, transportmöjligheter, sovplatser.
Vad som frammanas, när jag tänker på kriget, är kanske Pieter Bruegels Dulle Griet: i det mest bisarra inferno skyndar en kvinna förvirrad fram med ryggen mot elden; på sin vakt och medveten om sin sårbarhet (hon bär vapen) och på flykt från en verklighet som är omöjlig att förstå. Samtidigt konkar hon på vardagens alla attribut: knyten med nödvändigheter som porslin och en stekpanna, ty hon måste trots allt försöka överleva detta helvete.
Kanske än mer tydligt framträder min bild av kriget i Dulle Griets moderna släkting: Mor Courage.
Något enstaka år innan min farmors mor packar ihop ett knyte med nödvändigheter och tar med sig farmor och hennes bror på en flykt från Ostpreussen ut genom ett brinnande Europa har Bertolt Brecht (gömd i en villa på Lidingö) slutfört det verk som kom att bli en av såväl hans som den europeiska teaterhistoriens viktigaste pjäser. I denna krönika över det trettioåriga kriget följer vi marketenterskan Mor Courage på sin eländiga vandring genom ett alltid lika brinnande Europa, med några få ägodelar, och sina barn som hon med möda försöker hålla fast i, och som hon en efter en förlorar in i krigets dödsmaskineri. Var kriget kommer ifrån och vad som driver det är för Courage inte intressant. Det är ett monstruöst praktiskt problem som dykt upp och som på bästa sätt måste lösas. Hon börjar resa runt och handla med olika förnödenheter som krigsmaskineriet behöver: hon livnär sig således på kriget, vi kan tala om den totala assimileringen. Så fort hon vänder bort blicken försöker hennes barn på olika sätt lägga sig i krigets utveckling, vilket blir deras död. För Den Vandrande är kriget ingenting som kan eller ska påverkas. Det existerar, det är oönskat, och det är allt. Brecht beskriver inte kriget som handlande, eller något vars essens ligger i hjältedåd eller feghet, beslut eller överväganden, framryckningar eller bakslag, utan i termer av absolut tvång. Moderns upplevelse av kriget är deterministisk, ett oundvikligt skeende som assimileras in i hennes villkor utan att fråga om lov, och hon svarar som alltid med att försöka göra det bästa utav det – överleva, kort och gott. Att döma är ett privilegium avvarat dem som inte först måste överleva, och Mor Courage ger inte sig själv särskilt mycket tid på att döma kriget, vart det kommer ifrån, vart det vill eller vad hon kan göra åt saken: hon är blind.3
Teaterpubliken däremot, ser. De ser hennes blindhet och de ser kriget i sin totala icke-nödvändighet. Däri ligger Brechts moral. Men publiken är inte där, de kan konstruera en helhet, liksom jag kunde med min farmors berättelser. Vi kan som betraktare fråga: reflekterade ni aldrig? Tog ni inte tydligt ställning för det ena eller andra? Vi utbrister kanske:
Krig är handling!
Och nog är krig handling; eller det är tvång – den ena tvingar och den andre tvingas. Det Brecht klart artikulerar är detta tvång, den kanske grövsta formen av tvång vårt samhälle erbjuder. Han visar också lika klart att det handlar om en mannens tvång över kvinnan. Kriget är en ”mannens angelägenhet”, den manliga politikens starkaste manifestation, och det är således också patriarkatets yttersta tvång.

Judith Butler frågar sig i jakten efter krigets ramar4: hur sker rationalisering av våld? Hur sker intrumentalisering av kroppar? Hur avskaffas kropparnas sörjbarhet? Hur sker dessa operationer som enligt Butler gör kriget möjligt? Svaret på Butlers fråga är delvis en annan historia än den som här diskuteras, en fråga om tolkningsramar och makt över ord och bild. Hennes formuleringar om den sörjbara, osäkra och skadebara kroppen, och instrumentaliseringen av kroppar, är dock viktiga. Ty det som gör kriget möjligt är det oöverskådliga myller av praktiker där kroppar görs till osörjbara instrument. Så länge dessa praktiker verkar kan militärpolitiska handlingar ta vid; och inblandade människor tilldelas en ny funktion: den militära funktionen. Här tilldelas ofta även den civila kvinnan en funktion, givetvis den mest fruktansvärda: ”Krig, det är den slaka lemmens manlighet, […] de söker hål att tömma sig i.”5.
Utöver dessa avskyvärda former av sexuell krigsföring är det förbryllande hur så fundamentala karaktärer lämnas till synes helt utanför detta system av instrumentalisering och osörjbarhet, som tvingas leva i sörjbarheten, det osäkra. Dessa karaktärer är modern med barnen. Här finner vi bland andra Dulle Griet, Mor Courage, Käthe Kollwitz och, vill jag påstå, även den lilla familjen i flygplanet som åt leverkorv med jämna mellanrum. De framstår överflödiga i sin klumpiga flykt undan krigets bläckfiskarmar, med den enda uppgiften att sörja, både i bemärkelse sörja för familjens fortlevnad och sörja de förluster och grymheter kriget bjuder. Ett exempel på vad som menas med att stå utanför detta system av osörjbarhet är när Courages son Eilif avrättas. Han är då i bödelns ögon en osörjbar kropp intrasslad i ett politiskt syfte, men då modern inte är inblandad i detta spel, inte är en del av politiken, är han för henne i allra högsta grad sörjbar.
Att en så stor del av befolkningen förpassas till det till synes överflödiga i den akt som påverkar denna befolkning på det mest perversa sätt, den mest omfattande biopolitiska manövern, verkar underligt, och att de skulle vara överflödiga i kriget är givetvis en chimär. I själva verket är det frestande att påstå att modersgestalten i sig är en för kriget nödvändig konstruktion, en konstruktion som möjliggör patriarkatets yttersta postering: alltså krigets villkor. Modersgestalten mobiliserar befolkningen utefter en distinktion mellan politik och liv6, som kriget parallellt utgår ifrån och upprätthåller.

***

Jag försöker här, vilket jag hoppas att det härvidlag tydligt framgått, inte säga något om vad moderskapet är, har varit eller borde vara, förutom följande distinktion: det bör i detta sammanhang inte låta sig definieras i termer av en biologisk eller ”naturlig” företeelse, utan som en performitet, en politisk funktion, ett historiskt mönster.7 Liksom hela könskonstruktionen utgår det ifrån en vedertagen idé om biologi som i sin tur fylls med ett myller av innebörder, krav, attribut, egenskaper etc., som utgör ett gigantiskt arbiträrt tecken, unikt i sin stabilitet genom historien. Vidare utgår jag också ifrån ett maktmönster som inte nödvändigtvis verkar explicit vertikalt. Givetvis förutsätter denna patriarkala ordning att män besitter makt och att kvinnor inte gör det, att män tar beslut som tvingar kvinnor till det ena och det andra; men än viktigare: makten verkar självdisciplinerade och horisontellt, vertikalt, och kors och tvärs och bör inte endast begränsas till direkt maktutövande eller direkt tvång.8
Att könsmaktsordningen är en säkerhetspolitisk fråga har redan dryftats flitigt av feministiska röster den senaste tiden.9 Det har här i första hand syftats på mäns våld mot kvinnor, vilket onekligen förefaller rimligt: våldet mot kvinnor är strukturellt och omfattande – inte minst i krig. Min poäng är här emellertid att könsmaktsordningen är en säkerhetspolitisk fråga inte endast av ovan nämnd anledning, utan för att den i sig är en förutsättning för att kriget ens ska vara möjligt i dess nuvarande form. Utan den biopolitiska manöver som vi kallar moderskapet går det inte att föreställa sig den organisation av kroppar som banar väg för mannens möjlighet att föra krig, och som vi sett har kriget ända sedan Homeros varit en fråga om kön.
Det kan, med all rätt, tyckas att två saker här diskuterats samtidigt: å ena sidan erfarenheten av krig, och å andra sidan krigets villkor. När erfarenheter av det passiva krig likt de berättade av Brecht eller min farmor ställs mot den patriarkala romantiseringen och idealiseringen10 av det manliga aktiva kriget framstår emellertid den första saken som ett bevis för den andra. Deras berättelser ligger till grund för antagandet om kriget som beroende av den patriarkala konstruktionen av modern. I kriget, och detta har redan sagts allt för många gånger, som är kanske människans mest omfattande manöver, koncentreras den ordning som etablerats under tusentals år och ställs på sin spets. Politiken, handlandet, styrkan, våldet och den känslokalla instrumentaliseringen av kroppar koncentreras till mannens och faderns domän på ett mer fasansfullt än annars, liksom ”det dubbla” sörjandet praktiskt och emotionellt tvingas på modern mer absolut än annars, för att inte nämna den unga kvinnans extrema sexuella utsatthet.
Möjligheten för kvinnor (likt Thatcher i Falklandskriget) att överta många manliga attribut och således delta i kriget ”från den aktiva sidan” frångår inte faktumet att kriget är så extremt uppdelat i det binära förhållandet mellan kvinnliga och manliga attribut. Om dessa attribut och motsatsförhållandet mellan dem skulle förstöras försvinner onekligen krigets nuvarande form för våra ögon och framstår lika omöjlig som Penroses triangel.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s