Det psykoanalytiska perspektivet är dominerande i det litteraturvetenskapliga studiet av Lars Noréns författarskap – och det är inte så underligt – både Noréns lyrik och dramatik vittnar om en insikt i den psykoanalytiska erfarenheten. Medvetenheten uppdagas i dramatikens depraverade familjekonstellationer såväl som i författarens rutinmässiga tillvaro. I En dramatikers dagbok (2008) uppstår exempel­vis en konflikt när diktjaget Lars Norén och hans partner ”C” får bekymm­er i sin adoptionsutredning på grund av att ”Norén” under en längre tid gått i psykoanalys. Så med kännedom om författarens förbindelse med psykoanalysen, bör forskaren analysera analytikern (som analysand)? Visst kan en sådan ingång vara spännande, men det finns ett överhängande problem: interpretationen tenderar att reproducera det konstnärligt producerade.

Hans-Georg Gadamer skriver följande angående hermeneutikens förutsättningar; dess inverkan på läsarens tolkning av texten:

Den ursprungligaste av hermeneutikens förutsättningar är sålunda för-förståelsen, och den har sin grund i upptagenheten av samma sak […]. Det är denna upptagenhet som bestämmer vad som är möjligt att framställa som en enhetlig mening, och därmed användandet av fullkomlighetens föregripande. På sitt sätt får tillhörigheten, d.v.s. traditionens moment i det historiskt hermeneutiska beteendet, sin mening av grundläggande och bärande gemensamma fördomar.

Utifrån en tids gemensamma fördomar kan forskningstendenser (under en viss historisk period) lokaliseras. Noréns privata och professionella hemvist i psykoanalysen har länge belysts och kastat sin skugga över mindre öppningar: att skifta analytiskt perspektiv och metodologiska utgångspunkter i studiet av ett konstnärskap, framförallt i syfte att utmana den rådande förförståelsen av verket, är avgörande om en vill finna de dolda (text)öppningarna. Förförståelsen avgör nämlig­en vad som är möjligt att upptäcka i ett verk.

Ett prominent exempel på förförståelsens utfall är Björn Apelkvists avhandling Moderskonflikten i Lars Noréns åttiotalsdramatik (2005). Apelkvist undersöker en central tematik i Lars Noréns dramatisering av det samtida familje- och kärleks­livet bestående av den ofullständigt gemomförda modersbindningen, och värderar detta som en signifikativ beståndsdel i Lars Noréns dramatik under åren 1979-90: ”Modersrelationens problematik har många klangbottnar i Noréns åttio­talsdramatik. I min analys kommer alltså den vardagsnära, igenkännbara, medmänskligt relationella dimensionen att renodlas”. Apelkvist återkommer till den psykologiska navelsträngen och pjäskaraktärernas (i synnerhet sönernas) fördröjda beroenderelation till sin moder in i vuxen ålder: ’”Den där kuken du har – det är ju ingen kuk, det är en navelsträng. Ha ha ha!”’ replikeras det exempelvis i dramat Vilstolen (1982). De norénska parrelationerna tenderar även att illustrera modersbindningens efterdyningar genom att maken projicerar en monstruös modersbild på sin fru.

Apelkvists ser ”själva pjästexterna utifrån deras egna förutsättningar som avslutade estetiska helheter”,4  och den litterära texten betraktas som en stängd, avslutad solitär. Apelkvist avprioriterar därmed utomtextliga tolkningar, såsom pjäsupp­sättningar och radioteater. Apelkvist säger sig istället vara lojal den litterära texten:

Pjäserna närläses utan några substantiella referenser till specifika uppsättningar av dem. En särskild fördel vid ett sådant studium av Noréns dramatexter är de ofta inte de endast scenografiskt beskrivande, utan för tolkningen av pjäsernas innehåll starkt instruktiva och sugg­estiva scenanvisningarna, som på detta sätt blir metodiskt tillgängliga som underlag för analyserna.

Jag intar en ambivalent hållning till Apelkvists stipulation. I mitt eget läsande, kontrasterat seende, av Noréns dramatik är förvisso didaskalierna betydelse­fulla för läsarens spatialisering av det scenografiska rummet och pjäskaraktärernas rörelse i det. De detaljerade scenanvisningarna innehåller många semiotiska inslag som lätt förbises vid första anblick av en uppförd pjäs. På denna punkt sympatiserar jag med Apelkvists prioritering. Men ett ensamt användande av ”ren­odlade närläsningar” resulterar i att tolkningen förbiser andra, exempelvis visuella, ele­ment som endast kan framkallas i den teatrala processen – på scenen. Är inte dramatexten och det teatrala uttrycket rentav beroende av varandra för att skapa en helhetsuppfattning av verket?

Apelkvists närläsningar avvisar explicit genusvetenskapliga perspektiv i anknytning till Noréns dramatik, vilket är lite underligt med tanke på att det faktiskt är moderskonflikter som analyseras. I kontrast till denna bortprioritering skriver Björn Sundberg: ”Om man nöjer sig med att betrakta den norénska dramatikens tematik och om man endast förmår uppfatta dess psykologiska realism är det lätt att hamna i steril avskärmning”. I motsats till Sundbergs påstående skriver Apelkvist följande i avhandlingens inledning:

Liksom många olika tänkbara kontextualiseringar – exempelvis en för­djupning i den specifika sociala miljö Noréns gestalter befinner sig i eller den mer bestämda tidsepok pjäserna kan hänföras till – betraktar jag genusperspektivet här som fundamentalt underordnat den grundlägg­ande mänskliga erfarenhet som uppgörelsen med en mer eller mindre outredd modersinprägling utgör. En psykologisk erfaren­het som på en gång är allmängiltig och unik för varje individ, och som framför allt ur ett sådant brett anlagt existentiellt perspektiv som framställs hos Norén.

Detta konstaterande åtföljs tyvärr inte av en argumentation för att legitimera författarens teoretiska utgångspunkt i psykoanalysen. Det ter sig snarare som ett illa underbyggt försvarstal insprängt i brödtexten; en generell antipati mot kontext­ualiseringar. Jag är inte främmande mot metoden som sådan, tvärtom. Men att genusperspektivet skulle vara fundamentalt underordnat… det är svårt att inte läsa in en manschauvinistisk felsägning i bedömningen.

I alla fall: Rollo May fungerar som teoretisk huvudpunkt i Apelkvist avhandling. Mays psykoanalytiska verk kretsar kring den amerikanska familjekonstellationen under 1950-talet, och demonsterar husmoderns auktoritet och kastrerande kraft i hemmet. Onekligen ett intressant val av teori, men om en noga betraktar Noréns mödrar så är de oftast sjuka, nyligen bortgångna, emotionellt (som monetärt) skuldbelastade och traumatiserade. Att i så stor grad tillämpa Mays forskning anser är problematiskt eftersom den historiska kontexten för respektive studier skiljer sig markant, likaså studieobjekten som ingår (och i viss grad skapas) av denna historicitet. Återigen skulle en kompletterande infallsvinkel utmana den psykoanalytiska närläsningen av pjästexterna. För att ta några sociologiska exempel har jag uppmärksammat att den norénska modern ofta står i numerärt underläge i familjekonflikten. Noréns familjekonstellation består allt som oftast av make, hustru samt söner. Det är också männens modersbindning som står i fokus vilket framförallt åskådliggörs i restaurang- och Demoner-trilogin. Att utefter genusvetenskaplig praxis problematisera modersrollen som social konstruktion anser jag som nödvändigt i korrelation till Noréns åttiotalsdramatik. Att enögt betrakta modern som ett nav varifrån ekrarna befästs är en tentativ analys av familjekonstellationen, som i sin tur är en social konstruktion.

Men nu till nästa punkt: förhållandet mellan realism och surrealism i pjästexterna. Apelkvist skriver följande om modern Elin i Natten är dagens mor: ”Jag har framför allt velat peka på hennes omedelbara närvaro som i en praktiken stark auktoritär kraft, som pjäsens omedelbart närvarande maktcentrum, utifrån den igenkännbara gestaltade vardagsverklighet som utgör den realitiska, på de mänskliga relationerna inriktade grundstommen i pjäsen.” Men Apelkvists accentuering av den vardagsnära och realistiska verkligheten i Noréns pjäser är inadekvat. Natten är dagens mor innehåller nämligen en rad surrealistiska inslag. Norén säger själv att: ”det är realismen som till slut blir så koncentrerad att den måste uttryckas genom att hallucineras”. De hallucinatoriska inslagen är en ofrånkomlig del av pjäskaraktärens vardagliga samspel, kanske till och med dess förutsättning. En, enligt mig, avgörande poäng som preciseras av (psykoanalytikern!) Jacques Lacan i ”Spegelstadiet som utformare av jagets funktion sådan den visar sig för oss i den psykoanalytiska erfarenheten”:

Jag har själv, i den sociala dialektik som ger det mänskliga vetandet dess paranoiska struktur, påvisat skälet som gör detta [vetande] mer autonomt än det hos djuren gentemot begärets kraftfält, men som också determinerar det i denna ”brist på verklighet” (peu de réalité) som det surrealistiska missnöjet utpekar.

Det är bristen på verklighet som utmärker realismen, vilket de surrealistiska inslagen i Noréns pjäser vittnar om. Pjäskaraktärernas känslomässiga demaskering kulminerar ofta i en naken monolog som fördjupar kunskapen om karaktärens tidigare ageranden. Suzanne Osten skriver i artikeln ”Att göra teater med Lars Norén” att: ”Vi söker efter medel för att visa OUTTALADE behov, dels i form av ’läckor’, där det starka behovet bryter fram, ’plötsligt skratt’, ’plötslig gråt’”. Det är de undertrycka behovens läckage som slutligen ger upphov till de nakna monologerna; för att recitera Noréns etiska krav: ”Maskerna ska falla”. Det finns alltså moment av försoning och förlikning i monologen: en katarsis.

Avslutningsvis: Apelkvists interpretation av Noréns pjästexter är en produkt av den historiska kontexten, och det gäller därför ”att erkänna tidsavståndet som en positiv och produktiv möjlighet till förståelse”. I och med att läsaren betraktar den litterära texten utifrån en ny förståelsehorisont framställs (förhoppningsvis) en intressant, och mer precis, interpretation av den litterära texten. Gadamer skriver: ”Sålunda är bedömningen av samtida konst förtvivlat osäker för det vetenskapliga medvetandet. Uppenbart går vi sådana skapelser till mötes med okontrollerbara fördomar; förutsättningar, som behärskar oss alldeles för mycket för att vi skulle kunna ha kännedom om dem och som förlänar det samtida skapandet av överresonans, som inte motsvarar dess sanna innehåll, dess sanna betydelse.” Och vid en snabb sökning på DiVA Portal blir det tydligt att genusrelaterade frågeställningar i samband med Noréns författarskap är på stark framgång. Frågeställningar som sedermera institutionaliseras och impregnerar en kommande förförståelse.

–––––––
Illustration: Sara Börje