Home

DEN ANDRAS KRAV

 

Omsorgen är alltid, om än bara privativt, ombesörjande och försorg. I viljandet blir ett varande som förståtts, det vill säga utkastats i riktigt mot sin möjlighet, greppat som något att ombesörja eller genom försorg bringa in i sitt vara.

– Martin Heidegger Vara och tid (1927)

 

till ledare

Det är kanske först i relationen till Andra som vi möjliggörs som subjekt, som individer. Vi finns först i varandra, infångas i varandra, och ombesörjandet om Andra är ett ombesörjande om oss själva, och vice versa. Omsorger är en nollpunkt – den punkt utifrån vilken världen breder ut sig – en punkt varifrån relationer och tillstånd formuleras. Den levs, för att låna Sara Ahmeds ord, ”som bakgrund till erfarenheten”.

I våra omsorger om Andra, om oss själva och om livet som sådant, avtecknar sig också skörheten: omsorger handlar också om sorger. Om sorgen när Andra rycks ur vår omsorg, när vi förskjuts ur Andras omsorg, när omsorgen framstår otillräcklig eller omöjlig. När vi inte kan sörja för alla. Liksom begreppet Andra både kan framstå som grunden för en etik, så är det också grunden för makt. Samma sak verkar också gälla för begreppet omsorg. Den som tar hand om sätts ofta i en beroendeposition till den omhändertagna, som Anna Nygren skriver i sin essä i numret om stallet – om stallet som en härd av omsorg och makt – är ansvaret också en form av våld. Omsorg, vård – och våld.

Vi har i detta dubbelnummer 15/16 försökt bereda ett rum för omsorgens mångtydighet. Vi välkomnar den. Vår ambition har varit att låta de punkter i livet då vården, våldet och sorgen knyts samman sprida ut sig; att låta erfarenheter mötas och tala till varandra från vitt skilda platser och positioner. Från institutionen och från lönarbetet talar Johan Jönssons röst i den nyskrivna dikten ”Omsorgsspråk”, där paralyserade kroppar blir föremål för statligt institutionaliserad omsorg. Men ändå en försorg, som också privativt riktas mot dessa människor. Från skärningen mellan tågens, infrastrukturens, stadsmaskineriets syntetiska material och sårbara människokroppar, gräs och löv talar Mia Axelssons röst: en vibrerande osäkerhet när natur och kultur träder in och ur varandra som kroppar går in och ur en tågvagn. Inifrån konstens och skulpturens texturer och kroppar talar Ellinor Åslund om Louise Bourgeois utställning på Moderna Museet; Åslund talar i ett växelspel av röster där våldet och omsorgen sys in i samma textil, samma skapandeprocess.

Gemensamt för många av dessa texter är att det finns ett motstånd, något subversivt, ristade som spår efter omsorgens framfart. När vården blir våld och kärlek blir makt vaknar kravet på motstånd. Att ta tillbaka livet ur Andras händer. Det är i denna mångfald av rörelser vi lever, och det är där vi skriver. Det är en sårbar position: att visa omsorg inför Andra är att utsätta jaget. Det må vara något som ofta uttrycks, som kan upplevas som en klyscha. Det kanske det är. Men, precis som att språk och förståelser rör sig med klichéer riktar vi oss mot omsorger; vi samlar in; mångfaldigar.

Filip Lindberg & David Zimmerman
– chefredaktörer

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s