Home

Jag gråter ut i Candys man. Jag gråter och gråter och hon är den enda som förstår mig och den enda som vill förstå mig och jag gråter för att hon vägrar fatta galopp och bara slängtravar, gråter för att jag putsar sadeln med fel svamp och Madde påpekar det och hennes ögon är laserstrålar och jag orkar inte, gråter för att Candy är Maddes sköthäst och jag har ingen sköthäst, gråter för att jag älskar Candy, gråter för att jag inte älskar Candy lika mycket som jag älskade Jackie, gråter för att Jackie gått till slakt, gråter för att det är så orättvis (hur kan någon bara slaktas, hur kan någon bara tvingas dö, hur kan någon säga att någon får dö, att det är bäst för den, hur kan någon säga att någon annan får leva), gråter för att Jackie är död, gråter för att farfar är död, gråter för att jag tyckte bättre om Jackie än om farfar, att det gjorde ondare att mista henne, och jag känner skuld för det, jag borde älskat farfar mer, det är kanske mitt fel att han dog dårå, gråter för att jag är så himla ensam, gråter för att jag har Candy, för att Candy inte älskar mig, för att hon bitit mig i handen så att det blivit som ett hål i huden, det är alldeles konstigt, ett hål i huden som inte längre syns, men när jag badar i hav och sjöar känner jag det, för då kommer vattnet in genom hålet och fyller mig, handen svullnar upp, jag kan inte längre bada i hav och sjöar, gråter över det, gråter över att inte kunna vara i vattnet, för alltid, gråter för att jag är rädd att det är ett tecken på att jag blir vuxen, hatar tanken på det, gråter för att uppväxten tar Candy ifrån mig, Candy den enda som älskar mig, gråter för att folk säger att sen när jag blir äldre kommer jag inte ha tid för hästarna längre, då kommer killarna ta deras plats, gråter för att jag hatar alla killar, gråter för att alla är så korkade, gråter för att min kärlek till Candy inte räknas, gråter för att min kärlek till Jackie inte räknas, gråter för att min sorg över Jackie inte räknas (varför fick jag inte vara hemma från skolan, varför fick jag inte följa med, vara med henne i den sista stunden, varför fick jag inte ens säga adjö, ok att jag bara rider på ridskolan en gång i veckan, men jag red alltid alltid alltid Jackie, och vi var närmare varandra än vad jag är dom flesta människor), gråter för att jag hatar människor, gråter för att jag hatar hästar, för att jag hatar Candy, för att jag vill slå henne, för att jag älskar henne, för att hon är den enda jag vill och kan vara med, gråter för att allt är så hopplöst, och jag som inte ens vågar hoppa 50 centimeter.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅåååååååååååååååååååååååååå

häst kopia

Stallet som fysisk och litterär plats är en plats som härbärgerar de starkaste känslor – och som samtidigt ofta underkänns som en intressant och relevant plats för exempelvis litteraturanalys – åtminstone när det handlar om det som oftast menas med genren hästbok – en bok av en kvinnlig författare, för en ung kvinnlig läsare. Det finns en lukt av lågstatus. Samma sak tycks gälla känslorna i själva stallet – den enorma sorgen och lyckan och rädslan – de ses som övningar, att öva på sorg, att öva på omsorg. Ja, det sker en förändring, tror jag, folk som jag (flickor* som jag) växer upp och börjar skriva litteraturvetenskapsuppsatser, blir forskare och så vidare. Det har hänt under en tid nu, jag är inte den första.

Anne Hedéns, Moa Matthis och Ulrika Milles essäsamling Över alla hinder – en civilisationshistoria (2000) var kanske inte den första texten om hästflickan, men en som inspirerat. Här beskrivs stallet och hästflickan som en plats och en position fylld av motsättningar. Stallet är en frizon, från killar (även om stallet traditionellt sett varit en manlig arena, genom militär och jordbruk, har den under senare delen av nittonhundratalet varit nästan uteslutande kvinnlig/flickig (vilket hör ihop med den här statusgrejen, sänkningen, som oavsett vilken typ av orsak-verkan-samband en väljer att se kan kopplas till det feminiserade). Stallet är en plats där flickan får utöva makt, känna makten över hästen, vara agenten, bestämma. Ofta våldsamt. För hur kan en veta, vad hästen vill, orkar och inte orkar. Stallet är en utopi och en hierarki. En frizon och en fostringsanstalt.

Stallet är en plats för kunskap och rationalitet – en gammal militärkultur övertagen av ridlärare och elever. Kunskapen om foderstater, hovens delar, skänkelvikningar, rasernas mankhöjd. Men också kunskap som inte kan sägas. I antologin Kentauren (2010) utforskas samspelet mellan människa och häst, och den tysta kunskap som präglar förhållandet. Praktisk kunskap, situerad i kroppen och inte i talet eller texten, kunskap som måste göras och genomlevas.

Men stallet är också en plats för dessa känslor, den djupaste lyckan, den smärtsammaste sorgen, och erfarenheterna av de vidrigaste kränkningar (hör Kalle P viska i ditt öra i skolmatsalen: ”Det är hästkött, du vet att det är hästkött va” när du ska lägga köttbullarna på tallriken, hör gänget som säger: ”Fy fan vad det luktar stall” när du går genom korridoren, vet att detta är en förolämpning, hur mycket du än älskar doften av Candys man, luften som fyller lungorna när du kliver in i stallet, ja, du tycker till och med att hästbajs luktar gott – tänk på det, tänk att du tycker att bajs luktar gott, tänk på hur du gillar avföring, tänk på smutsen, vet att du är oren, vet att avföringen måste hållas undan civilisationen, annars riskerar människan att bli djur, tänk på att djuriskheten för människan närmare döden, tänk att du gärna vill bli en häst, tänk att du gärna vill dö)

Hästboken är en plats, liksom stallet, som rymmer allt detta. Hästboken som genom sin blotta existens visar att häst-flicka-relationen är en ömsesidig relation, men definitivt inte en jämlik (skrivandet, där människans röst är den enda som hörs, den enda som kan berätta, där hästen inte kan tala). Under perioder läser jag två till tre hästböcker om dagen och begraver mig fullständigt i dem, det är som knark, jag känner så mycket och böckerna är det enda som hjälper mig göra mina känslor begripliga.

I min litteraturvetenskapsuppsats Men i hjärtat fanns ingen annan skriver jag om Lena Furbergs serieföljetong Stallgänget på Tuva som publicerades i Min Häst mellan 1996 och 2008. Jag måste skriva om den serien, jag kan inte skriva om något annat, för den har format mig så mycket. Min Häst uppfostrar sina läsare, liksom stallet gör det, till goda hästmänniskor, till hästens vän, till stallvett. Men texterna gör också något radikalt med mig. De får mig att alliera mig närmare med hästarna än med min egen art, med människan.

Inom forskningsinriktningar som posthumanism, nymaterialism, human-animal-studies och ibland även queerteori och kritiska vithetsstudier sätts gränsen mellan människa och icke-människa på spel, blir ett gränsland och en överlappning och något väldigt ostabilt. Som präglas av starka hierarkier och vissa kroppars ständiga risk att förlora sin mänsklighet, av under- och överordning och konstanta övergrepp och exploateringar. Men som också öppnar upp möjligheter för radikala allianser. Inom litteraturvetenskapen blir djur i texter ofta metaforer – vilket är ett sätt att använda djuret som verktyg för att skada en människa (oftast en som inte är en vit, västerländsk, heterosexuell, medelålders man). Djuret i djurmetaforen finns inte, osynliggörs, liksom dödas. I hästboken blir djuret istället materialiserat. Det är faktiska hästar, och faktiska relationer mellan flickor och hästar, där såväl hästar som flickor tillåts bli subjekt (så är det i alla fall oftast, jag kan inte tala för alla böcker i en hel genre, men om jag generaliserar). Och häri ligger möjligheten till agens och till normöverskridande relationer.
Samtidigt, beskriver hästboken, liksom hästflicksdrömmen, ett ägande. Hästflickan drömmer om att äga, och i bästa fall äger hon faktiskt, hästen. Ekonomiskt och på massa andra sätt ägor hon den. Hon måste ta ansvar för den. Hästen är i hennes vård. Hästen är i hennes våld. Omsorgen om hästen, att ta hand om den, på rätt sätt, kan vara både en motståndshandling (mot den elaka ägaren som vill köra slut hästen på travbanan för att sen skicka till slakt och få ut lite pengar på det, ett motstånd mot kapitalism och patriarkat) och ett förtryck. Förtryck för att det är flickan som har makten (för att en del av stallets lockelse ligger i att för en gångs skull få makten). Om hon skulle vilja slakta hästen, kan hon det. Hästen är utelämnad till hennes goda vilja.

Jag tänker på ansvar. Jag tänker på ansvaret i stallet och ansvaret i samhället och ansvaret i talet. Om en kan tänka att ansvaret i stallet, flickans ansvar över hästen, hennes omsorg och ägande, också är ett sätt att utöva våld mot hästen. Jag tänker att det går att tänka så – att det är nödvändigt att tänka så. Om en tänker så, menar jag att det går att utvidga tänkandet, till att handla om ansvar i mer allmänna termer. Jag tänker på vuxnas ansvar över barn, till exempel, jag tänker på ansvaret för utsatta grupper, tanken om att rätta till, ordna upp situationen. Och jag tänker att ja, någon måste ta ansvar, men, jag hoppas att den som gör det också minns, att ansvar typ alltid är våld, är lite våld, att ansvar tas på någons premisser. Jag tänker att det alltid är en dubbel riktning.

Dubbelheten. Stallet liksom hästboken, är en plats för dubbelheten. Själv var jag mer av en teoretisk hästflicka, som aldrig riktigt klarade hierarkin och hårdheten utan pluggade in Stora Hippobokens alla fakta istället. Jag tänker att min dröm gör ingen skada. Jag tänker att min dröm gör skada. Att drömmen gör hästen till ett objekt, och att det är dumt. Men att kärleken till drömmen, till texten, till Furbergs bilder som är mer verkliga än verkliga hästar, också är en kärlek att ta på allvar, som gör något, för en kan också älska icke-levande saker, jag kan fortfarande älska Jackie.

Jag skriver till Jenny, som också gillar hästar, så som jag: minns du Milton? Hon: Självklart minns jag Milton! Jag: Vet du att hans ryttare kallades stenansiktet eftersom han aldrig log när han vann? Hon: Haha. Jag: Det är lite Paradise Lost alltså. Hon: Mm. Haha. Eller ett paradis som aldrig funnits. Jag: Ja.
Jag gråter i Candys man, hon är den enda som förstår, sorgen och smärtan och jag hatar att hata henne och hatar att älska henne och älskar att hata henne och älskar att älska henne, och jag vill vara med Candy alltid, jag vill vara Candy, jag vill vara ett med henne, vara så nära, jag vill att alla människor ska vara hästar, jag vill känna mitt hjärta och Candys hjärta, bulta, jag vill dö, vara nära döden, jag vill leva, vara nära livet, jag gråter i Candys man för att ingen fattar, allra minst jag, jag borrar in fingrarna i taglet, jag smeker henne, hon tittar på mig, hon rör lite på sig, hon ställer sig på min tå, jag gråter, av smärta, jag älskar smärtan, när den känns, det fysiska, min kropp och Candys.

Illustration: Rebecka Larsson

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s