Home

i drömmen
genomgripande omsorg och kärlek
som förbereder och besvaras
med koncentrerad odöd

Jag minns,
mycket tydligt,
minneshallucinatoriskt och
rytmiskt återkommande tydligt,
de paralyserade kroppar
som befann sig i ett permanent tillstånd
av språklöshet. De kunde inte säga nej
och inte uttrycka ord eller satser.
Emellanåt lät dem,
en sorts stönanden
eller ljudet av sväljande; läten
som man då försökte tolka,
i regel som ja eller nej.
De här kropparna
var föremål för omfattande
och statligt institutionaliserad omsorg
och under hela deras levnad,
i regel avsevärt kortare än genomsnittets,
riktades olika typer av språk
mot dem – frågor, imperativ,
bekännelser, emotionella och
affektiva låneord, dialog – utan
att dessa mer eller mindre
fragmenterade satser
någon gång omvandlades
till returnerat tal,
motfrågor eller tyst,
implosiv skrift. Dessa kroppar
liksom ackumulerade språk,
från födelse till död; så
uttryckte vi det i fikarummet.
Vi vet inte
vad alla dessa stumt svalda
ord och satser gjorde
i och med de där kropparna. (Eller
om liknelsen kanske ska vara
att allt det där språket
studsade undan från huden…) Det gick inte
att erfara någon signifikant förändring
av deras paralytiska tillstånd,
förutom att de åldrades
och blev än svagare, skörare,
än mer i behov av fysisk,
taktil omsorg; händer, armar,
och rörliga kroppar
som blev deras partiellt
protetiska händer, armar,
ben, kroppar. De, vi,
som ändå, mot månads- och timlön,
talade till de här tysta kropparna
utan att få ett enda svar,
uppfattade inte sina korta och uppbrutna monologer
som meningslösa eller förslösade,
som man kanske skulle kunna tro.
Det var, uppenbarligen, inte möjligt
att inte tala,
att inte upprepa,
att sen inte skriva (dagboksanteckningar,
rapporter, diagnoser,
budgetar). De paralyserade kropparna
kunde inte göra något av detta,
i alla fall inte så att någon annan
kunde känna igen det (det
som brukar utgöra en primär definition
av språk). I fikarummet
diskuterade vi den här skillnaden,
som vi var så konstituerade
och beroende av,
som något man skulle vilja beskriva
som en absolut skillnad, som
de mot djur-, insekts-,
eller växtriket. Men
som man samtidigt, i uttalsögonblicket,
inser är dialektiskt oupplösliga.
Jag minns
att vi,
utan att det någon gång behövde uttalas,
ändå erfor en självklar likhet
och identifikation
med de stumma och paralyserade kroppar
vi var satta att hålla vid liv.
Och så
försökte vi också agera,
dagligen, återkommande,
i varje moment,
varje sekvens. Som om
det inte var utan mening. Som om
dessa kroppar
var del
av den egna kroppen. Alltså
då också
som en språklig operation,
eller i enlighet med en tänkt
eller föreställd sådan. Om
och om igen. Utan att veta
vad det blir av dem. Eller
om det alls
blir något. Eller ens
kan bli. Ja. Jag minns
alla dessa försvunna verbformer
med min nu alltmer
stasiska kropp.

*

om sorg, språk. det kommer till mig, som en sjuk jävla skitsjukdom. jag vet inte. jag har fan inte en jävla aning. jag skiter i det. kan fan inte göra annat. det försvinner bort från minnet. namnen försvinner fan. språksjok blankar hjärnpartier. sorg jag aldrig haft objekt för. all omsorg om det kvar. inte heller jag hade levt utan den förslösade omsorg som praktiserats mot min hjälplösa och radikalt beroende lekamlighet. att finnas är att vara oavvisligt och radikalt beroende. det finns en gräns för omsorgen och kärleken. den tar någon gång och någonstans slut. slut. måste någon gång upphöra och ensamhet och död måste ta vid, ta över, inkludera helt och fullt, också via minnesoperationerna, dess grafer och rytmier, associationer och cesurer. också omsorg om sig tar slut. det blir uppenbart att kamp inte längre gör någon skillnad. det är inte lönt. krafterna är över. man räknar ner. det blir bara det kvar. ett döende djur, utan varje omsorg, utan varje kärlek. värdelös skit. ursprunget. dess kropp bort, bort; in. in.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s