Home

Kroppsliga_erfarenheter_skapar_meningNär Andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid
Mara Lee
Glänta produktion, 285 s.

Av: David Zimmerman

Romanförfattaren och essäisten Mara Lees doktorsavhandling i litterär gestaltning När Andra skriver, utgiven av Glänta produktion, forcerar sig fram mot en dubbel ambition: att skriva fram förändringar i å ena sidan maktens språk, att i skrivandet de facto göra motstånd mot rasism, sexism och alla former av kroppscentrerad andrafiering; och å andra sidan genom skrivandet sätta stelnade dikotomier mellan teoretiskt och konstnärligt skrivande i rörelse. Denna ambition är givetvis dubbel och en och samma. Det är genom textens brutna form, dess spel mellan oväntade poetiska och fokuserat teoretiska röster, som motståndet ska möjliggöras. Det handlar alltså inte om någon form av språklig utsmyckning av teori, utan om att genom poesi göra teori som åstadkommer en destabilisering av andrafierande maktmönster.

Hur skrivande kan göra någonting överhuvudtaget, och inte bara förklara, blir en fråga som direkt adresserar begreppet performativitet.[1] Här hamnar vi ganska snart i ett myller av poststrukturella, psykoanalytiska, queerteoretiska och postkoloniala teoritraditioner, en nästan oöverskådlig väv där Lee gör få avgränsningar. Hélène Cixous, Jacques Derrida, Julia Kristeva, Jean Genet, Trinh T Minh-ha, Jacques Lacan, Judith Butler… namnen rinner över sidorna, i väntade och ibland mycket oväntade kombinationer. Det är ett svårforcerat rum, avskräckande och samtidigt lockande. Att med Lees våldsamhet bryta sig in här och röra om är ett modigt risktagande, och ställer höga krav på läsaren, och inte minst författaren: vad kan ytterligare ett ambitiöst arbete om kroppar och performativt skrivande tillföra denna svårforcerade massa av högintellektuellt kött utan att blott framstå som ett slags teoretiskt safari?

De teoretiska motorer som ska skyffla undersökningen framåt finner vi redan i titeln. ”Skriver” riktar sig mot den ovan nämnda subversiva potentialen i skrivandet och i språket, det performativa, hur motstånd kan skrivas. ”Andra” med stort A blommar givetvis över av psykoanalytiska konnotationer. Genom att använda ”Andra” i pluralis, obestämd form, menar sig Lee i alla fall smita undan de upptagna begrepp (”den Andre”, ”det Andra” etc.) som väger tyngst; hennes ”Andra” är en öppen beteckning för främlingskap. Positionen från vilken Lee själv skriver är ofta skiftande; samtidigt som hon i vissa poetiska partier ger uttryck för egna erfarenheter av andrafiering är hon ständigt vaksam inför risken att själv exploatera Andra. Slutligen kanske det viktigaste: ”när”. Här finner vi den figuration som Lee håller hårdast som sitt bidrag till just den här (icke-enhetliga) forskningstraditionen, nämligen temporaliteten. Genom att föra in ett tidsligt perspektiv på skrivande och makt vill Lee lösa upp de låsningar som hon menar bildats kring olika teoretikers centrering kring det spatiala, i en epok av rumsligt åtskiljande.[2] Det handlar om att belysa krononormativiteten som biopolitisk maktteknik för att synliggöra ”hur kategorierna tillhörighet och främlingsskap inte gör halt inför kroppens yta utan ristar sig djupt i köttet”. Denna figuration kan, med hennes ord: ”åskådliggöra den annanhet som den Andra skrivande kroppen upplever som en del av sin existens. Att vara ur led med tiden, att vara för snabb, för långsam, för tidig, för sen, omogen och övermogen, lillgammal och infantil.” Den stora utmaningen blir alltså att väva samman dessa tre ingångar till något nytt. Återkommer till huruvida det lyckas eller inte.

På de inledande metodologiska anmärkningar som omnämnts ovan följer en slags uppräkning av olika motstrategier, eller lokaliseringar av öppningar i maktväven, där Andra kroppars skrivande kan förändra. Ofta är det med stöd mot andra tänkares begrepp och terminologi som Lee konstruerar denna arsenal av förskjutningar; begrepp hon modifierar utifrån det temporala. Hon gör bland annat en vacker bearbetning av Barthes punctum-begrepp, och en tämligen oväntad hopkokning av Freuds det kusliga och Foucaults heterotopi som i Lees händer börjar röra på sig, ändra riktning, närma sig varandra och nyfiket damma av varandra.

När Andra skriver lägger sig alltså som en störning i skarven mellan teori och konst, och eftersom konstnärlig forskning är en disciplin som ligger relativt outforskad i Sverige är detta ett risktagande, ett lovvärt och modigt risktagande. Samtidigt gör sig Lee svåråtkomlig för kritiken: vilken kritik är det som ska skrivas här? Ska den undersöka det teoretiska framskridandets koherens eller den poetiska affektionen?

Det är en vacker bok, om vi börjar där. Läsare som gillar Cixous, Genet och Carson kan inte annat  än glädjas över de tydliga stilistiska spår dessa tre lämnat i Lees skrivande. Poesins plötsliga inbrott, nya passionerade röster som träder in från okända platser: att genom det konstnärliga skapandets optik installera sprickor i själva vetandet och ringa in härdar av outsägligheter i ett vetenskapligt kunskapsområde, låsa upp de där rummen av mysterium som ett vetenskapligt språk inte har tillgång till. Nycklar till vetandets framåtskridande. Och – ja – det är vackert, poesins talande sår brännmärker oss. Men samtidigt: det poetiska skrivandet handlar, som Blanchot skriver, om ett undanhållande, ett hejdande. Att inte utsäga vissa saker.[3] Att bryta av, byta
rad,
och var går då gränsen för att skriva teori poetiskt och att skriva otillräcklig teori? Vilka tystnader alstrar nytt vetande och vilka gör inte det? Det är en fråga som måste ställas. De två huvudfigurerna i Mara Lees arbete – temporaliteten och Andra – är extremt rörliga, alltid i verkan, ovan och under varandra, kors och tvärs, och ofta i dunkel. När de plötsligt bryter fram och ställer sig i ljuset är det inte säkert att du känner igen dess ansikte riktigt från förra gången. Är det där samma ansikte som jag såg tidigare? Men när du böjer dig framåt kan språket brytas av, fladdra till, skingras i prismor och återfinnas på en ny plats längre bort. Utan att säga: den här boken lägger inte till något – för det gör den verkligen – så tycker jag att båda dessa figurationer är otillräckligt utarbetade. Lite slarviga. De är två bedrägliga vägvisare som leder oss genom fina nya teoretiska och poetiska terränger, utan att själva säga så mycket. Det är i Lees djupdykningar i specifika författare och texter som Jean Genets Lindansaren eller kapitlet om Katarina Frostenson som jag upplever Lee som mest teoretiskt fokuserad, mest poetiskt passionerad; det är kanske då hoppet om en subversiv litteratur också är som mest reellt. I sådana stunder av fullkomlig skärpa, när Lee balanserar på en lina över alla de risker projektet innebär utan att tänka på det, anas vidderna av vad teori och poesi kan vara när en skicklig författare låter dem vävas samman.

FOTNOTER

[1] Begreppet används av många på olika sätt, men syftar på att det utifrån vissa ramverk av institutioner och koder möjliggörs vissa språkhandlingar; utsagor som från en viss institutionaliserad position konstituerar den ontologiska verkligheten. Att könet är performativt för Judith Butler innebär exempelvis att kroppen ”inte har någon annan ontologisk status än de olika akter som bildar dess realitet”. [Judith Butler, ”Det performativa könet” i Res publica: Östlings bokförlag Symposions teoretiska och litterära tidskrift, nr 35/36: Kön. Brutus Östlings bokförlag Symposion, Eslöv 1997, s. 17.]

[2] Jmf. Foucault: ”Jag tror vi befinner oss i ett ögonblick då vi erfar världen mindre som ett långt liv som utvecklas genom tiden än som ett nätverk som knyter samman punkter kors och tvärs.” Michel Foucault, ”Andra rum” i Diskursernas kamp, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Eslöv 2008, s. 249.

[3] Jag syftar främst på en passage ur ”Den väsentliga ensamheten”, i Maurice Blanchot, Essäer, Propexus, Lund 1990, s. 49 f.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s