Home

 

Jag skulle vilja skriva en dikt om ett pojkliv, en pojkhand, om hur himlen sväljer de minsta fåglarna om våren, om all luft som finns kvar, jag skulle vilja skriva om kvinnorna som vakar som vargar, hur de finns i varje vrå, varje fönster, som fåglar om våren.

Jag skulle vilja skriva en dikt om ljusa dagar på trottoaren, om hur vissa parker svävar, om kvinnorna som gråter medan pojkarna leker, om omöjligheten att dela sorg, jag skulle vilja skriva om FERNANDO TORRES.

När jag tänker på Fernando Torres snöar det alltid.

torres.jpg

Efter månader av nederlag i Chelsea bryter Fernando Torres näsan och får som skydd en mask, den är svart och självlysande och följande två matcher briljerar han, det maskerade underbarnet är tillbaka, publiken är galen, arenan skriker, Torres te quiero.

Det finns sekunder som står utanför all annan tid. Det finns Fernando Torres i det jublet. Han har ett barns hjärta, ett barns kropp. Ett ljus som kommer inifrån. Händer i sömnen. Fåglar som flyger fritt. Vågor. Vi vill stanna i den här stunden för alltid, det maskerade barnet återfår sin kraft under den skrikande massan av kvinnor, fåglar, kvinnor.

Sen tillbaka på arenan. Sekunden där allt exakt allt kan bli till. Till och med hav, till och med sömn.
Arenan uppifrån, från satelliterna långt ute i rymden, en värmekälla. Upplopp, uppror, från ovan blir allting liv, ljus och rörelse, Torres kamp på den planen, han blir din i natt, ditt barn, din man, din far.

En maskerad pojke utkämpar någon annans kamp. Står på arenan och hör skotten gälla. Armar sträcks upp mot himlen. Torres är ditt krig. Han blir förövaren och offret, skotten, jublet, masken. Luften är hög och i ögonblicket glöms allting, en berusande känsla.

Det är lyckan av att vara barn igen. Vild, maskerad våldsam.

Men så släcks ljusen, gräset, värmen försvinner, hans blick är någon annanstans, som om där fanns någon, som om där fanns något. Fernando Torres blickar alltid upp efter ett mål.

Som efter alla slag är tystnaden ett ljud högre än alla andra, som en melodi, en puls, ett dunkande, skottsalvorna, läktaren i spillror, det finns alltid åskådare, någon som ser på när drönarna anfaller, när de första bomberna släpps, glöm inte satelliterna, ingen går fri.

 

Illustration: Rebecca Larsson

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s