Home

VÅLDETS TOPOLOGI


Michel, en medelålders fransman, ljummet likgiltig inför sin existens, sitter vid en turiststrand någonstans i Thailand. Han sitter där med Valerié, chef på ett reseföretag och gemensamt har de utformat en rad erotiska temakoncept för företagets semesterorter. Affärerna går bra, det här ögonblicket på stranden är kulmen på en långsamt ackumulerande lycka: jämsides med den kommersiella succén når deras kärleksrelation ett stadium av total ömhet och ömsesidighet. Vad som då händer är oväntat:

I samma ögonblick som jag återigen kastade en tacksam blick på Valérie hörde jag på höger hand som ett klick. Jag uppfattade ett motorljud som kom från havet och plötsligt tystnade. Vid ytterkanten av terrassen reste sig en lång blondin och skrek till. Det hördes en första kulsprutesalva, ett kort smattrande. Hon vände sig mot oss och satte händerna för ansiktet: en kula hade träffat henne i ögat, ögonhålan var en blodig krater; sedan föll hon ihop ljudlöst. Jag skymtade då angriparna, tre män i turban som rusade rakt mot oss med kpistar i händerna. [- – -] I det ögonblicket hördes en fruktansvärd explosion bortifrån fritidscentret, den slet sönder hela rymden och ekade långt över bukten. Det kändes först som om mina trumhinnor spruckit; ändå uppfattade jag några sekunder senare, mitt i mitt bedövade tillstånd, en hel konsert av de mest fruktansvärda skrik, som veropen från de fördömda.

Det eruptiva och explosiva våldet som intar Michel Houllebecqs omdiskuterade roman Plattform (2001) är betecknande för hur vi förstår och namnger Attentat. I detta avseende är Houllebecqs scenario (stereo)typiskt: dådet utförs av islamistiska fundamentalister beväpnade med automatvapen och en hemmagjord bomb, gömd i en sportbag – som i en fatalistisk gest får detonera mitt under peak hour på sexklubben Crazy Lips.

Ett attentat, en händelse av oanmält våld mot en ordning, en förstörelseakt.Denna händelse är så förtätad av möjliga ingångar till våldets natur, destruktivitet kontra konstruktivitet, mening, etik, dagspolitik liksom språkets våld och konstens subversiva potential: ett myller. Vi undrar hur vi kan närma oss detta brott i narrativet, om inte via ideliga brott mot vårt eget? Ambitionen blir att föra diskussionen om vad ett konstnärligt eller politiskt attentat kan vara, genom att låta nya perspektiv och röster riva upp varje helhet, varje potentiell kartläggning av attentatet. Låta associationen väva och riva upp…

Om våldet, dess objekt och subjekt, skriver Slavoj Žižek i sin bok Violence (2008) om hur en skiljelinje kan dras mellan subjektivt och objektivt våld. Det subjektiva som utövas av ett klart och identifierbart subjekt, medan det objektiva våldet förenklat är den bakgrund som det subjektiva våldet framträder mot. Det finns ingen neutral nollpunkt utifrån vilken en kan formulera en koherent förståelse av det subjektiva våldet – och ändå framställs och fördöms det ofta som illegitimt, irrationellt och odemokratiskt. Attentatet i Plattform fungerar utmärkt som exempel: massakern sker utan förvarning – i ”ögonblicket”.

Viktigt är att se det objektiva våldets underdimensioner, för att vidga vår förståelse av våldets topologi. En av det objektiva våldets former är, hos Žižek, symboliskt våld, vilket avser de språkliga former och operationer som (re)producerar en viss förståelse av världen. Och eftersom det symboliska våldet drar gränserna för vad som är tänkbart, är det svårt att i sin tur tänka det. Denna svårighet gör att vi sällan iakttar eller talar om det objektiva våld som krävs för att upprätthålla status quo, det vill säga det våld som krävs för att allt ska fortsätta som vanligt. Men det är ändå mot denna bakgrund – mot detta symboliska våld – som attentatet blir attentat:

Baren var full med svart stillastående rök; golvet var halt av allt blodet som pumpade ut ur människokropparna och de avslitna lemmarna. Flera döende med stympade armar och ben försökte krypa mot utgången och lämnade som ett släp av blod efter sig. Spikarna och bultarna hade stuckit ut ögon, ryckt av händer, skurit upp ansikten. Somliga människokroppar hade bokstavligen kreverat inifrån, lemmar och innanmäte täckte flera kvadratmeter av golvet.

Romanen närmar sig attentatet genom att beskriva dess materiella verkningar; noggrannheten är påfallande, men detaljrikedomen blottar likaså en grundläggande brist. Kort sagt: attentatet existerar eftersom vi kan iaktta dess verkningar. Dess omöjliga väsen blottlägger det faktum att litteraturen inte når fram; attentatet är till viss del vad Jacques Lacan kallade en passage a l’acte – ett impulsivt moment som inte kan översättas till språk. Men, och det är viktigt, att skildra attentatets verkningar är ingen neutral handling. I skildringen operationaliseras ett symboliskt våld, som i Plattform hämtar sin näring ur vedertagna rädslor och schablonbilder, vars inflytande i den allmänna tolkningsprocessen av världspolitiken är stora.

Men det symboliska våldet uppmärksammar oss också på att attentatet inte endast sker som explosiv eruption, utan likaså är verksamt när det bestämmer de element som inringar dess existens: ett svart hål, osynligt i sig, men som kan lokaliseras utifrån de omkringliggande elementens handlande. Plattforms deskriptiva noggrannhet är ett tecken på denna övertäckning: prosan skildrar konsekvenserna – de omkringliggande elementen – men är inte den utlösande faktorn. 

Mara Lee skriver i sin avhandling När Andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och tid (2015) om revans ögonblick: ”Vi har alla varit med om det. Situationerna som plötsligt öppnar en reva i vardagen så att vi utan förvarning står öga mot öga med det reala, eller det omöjliga. […] Det är dessa som författaren söker.” Att göra detta revans ögonblick till bild, att skriva det, innebär att frambesvärja en konsumerbar bild. Bilden förblir en rekonstruktion, en överteckning, en kartläggning av verkningar. För vi faller lätt för den hermeneutiska frestelsen: frestelsen inför att skapa ett betydelsebärande narrativ som binder samman en händelse med en mening. Frestelsen att övertäcka detta reala, detta ögonblick av narrativlös verklighet. Att ta det reala på allvar, att vara rättvis mot revans ögonblick – som oundvikligen sliter isär varje händelse i ett före och efter – kan alltså vara att försöka motstå denna frestelse. Det är med andra ord viktigt att inte sy samman revan med mening, utan istället låta dess snitt bli en del av det före och efter som uppstått i dess efterföljd. 

Så om våldets mening och värde formuleras i en process där vi själva är aktiva: hur ska vi positionera oss inför detta etiska ansvar? Kan vi finna en omsorgsfull utsägelseposition där vi undgår den hermeneutiska frestelsen? 

Vi har i detta dubbelnummer försökt ta ett första steg, ett steg där vi låter poesin och konsten gå till motangrepp. Resonemanget ovan har försökt skissera tankar om attentatet, att bli utsatt för det. ”Men”, skriver Lee: ”genom performativa förskjutningar i form av ett upprepat arbete med det språk som formar oss, blir litteraturen (och konsten) den plats som förmår rubba och omförhandla positionen utifrån vilken vi kan tala, samt sätten att göra oss hörda på, såsom talande varelser.” Konsten, skrivandet, är performativa handlingar som kan göra våld mot ett narrativ som ordnar händelser och kroppar i betydelser; betydelser som fastställts, inte av det reala, utan av tolkning. 

Dessa handlingar – attentat – är vad vi försöker bereda plats för i detta dubbelnummer, från så många punkter och platser som möjligt. Moa Franzéns skriver i sitt bidrag ”Ordbok” en poesi som är ständigt medveten om sin performativa verkan, en poesi där det symboliska våldets värderings- och klassificeringsprocesser både (av)visas och verkar. Vi publicerar ett utdrag ur Adrian G. Waldenstrøms DIE HARD 2 DIE HARDER – en maximalistisk poesi som riktar ett karnevaliskt våld mot dikten som sådan. Konstnären Harpa Dögg Kjartansdóttir diskuterar i sitt verk ”Fragmented Pulsation” brytningar i tingens systematik; hur förskjutningar i föremåls relation till varandra och till språket kan alstra nya meningar och nya system. Vidare, för att ta ett sista exempel, skriver hur Gunnar Ekelöf genom ”det omöjligas konst” kan skriva ett motstånd ”genom insikten att skapandets och tänkandets kritiska funktion vilar på förbindelsen med gränsområden som undandrar sig klassificering och kontroll men som konsten kan uppehålla sig vid för att avbryta eller skapa avbrott i den nyliberala ordningens dominans”.

– Filip Lindberg & David Zimmerman,

Chefredaktörer

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s