Home

KONSTENS MOTSTÅND

Jag antar att konstens motstånd kan tänkas på två övergripande sätt. Förstå det som en skiss.

Dels utifrån och då ser jag framför mig konstens relation till politisk makt och social ordning, och för att reflektera kring den relationen tror jag att det är helt nödvändigt med ett perspektiv som ger konsten en historia utan att tillskriva den en teleologisk eller på något annat vis nödvändig utveckling. Konstens motstånd förändras med de samhällsordningar som råder.

Dels inifrån och då avser jag vissa förhållningssätt i ett formskapande. I det perspektivet kan konstens motstånd härledas till det som är främmande i en själv eller till en särskild öppenhet inför en alteritet som inte låter sig fångas i en konstnärlig framställning, men som just därför får den att leva. Konstens former kan då utgöra ett motstånd mot konsensus.

De här två sätten att se på konstens motstånd griper in i varandra och kan i sin tur beskrivas på olika vis. Rancière gör det bra när han till exempel förlägger den moderna konsten från slutet av 1800-talet till en estetisk regim i vilken den inte längre fungerar som ett medel för moral eller en räcka konventioner utan som en sinnlig erfarenhet.[1] Jag återkommer till den.

I

Om jag börjar med det första perspektivet kan en mycket snabb historisk bild av konstens förhållningssätt till makten se ut så här: Från antiken fram till ungefär 1600- talet relateras konsten till ett tydligt uppdrag, nämligen att på olika vis kommentera, underhålla och hylla den rådande makten – kyrka och hov – som också var konstens direkta arbetsgivare. Konstnärerna eller poeterna var beroende av mecenater från vilka uppdragen utgick. Förenklat sagt var konst före den moderna tiden på ett självklart vis underordnad den politiska makten. Det hindrar inte att maktkritik kunde förekomma liksom möjligheter att utveckla formspråk och motståndsstrategier.[2]

Det vi uppfattar som konst idag – alltså något i grunden fritt – är en senare företeelse som etableras under 1800-talet i och med strömningar som inte vill låta konsten tjäna något utöver sig själv, som l’art pour l’art eller det intresselösa estetiska förhållningssättet. De är synsätt som uppkommer parallellt med framväxten av idéer om individens fri- och rättigheter och demokratins framväxt som samhällsform. Konsten blir sitt ett eget uttryck snarare än ett uppdrag.

Under 1900-talet fortsätter synen på konstens autonomi att dominera men genom formerna framträder en alltmer kritisk funktion. Den konstnärliga verksamheten identifieras nu ofta som ett motspråk mot maktens språk. Det är intressant att erinra sig att denna dimension sällan gick att skilja från experimenterandet med materialet, från upproret mot traditionen och viljan att sätta de etablerade konstformerna på spel.

Under 1900-talets senare del, som kommit att domineras av nyliberalism och en medieteknologisk utveckling med oanade konsekvenser, har konturerna mellan konstens autonomi och samhällsordningen åter börjat suddas ut. Det finns mycket att säga om den här utvecklingen men jag skulle vilja betona en aspekt, och det är den allt tydligare funktion som konsten har fått som problemlösare. Konstens har så att säga åter tagits i bruk av den politiska makten, som ofta kräver att den ska deklarera på vilket sätt den kan vara till nytta för samhället för att exempelvis få ekonomiskt stöd. Konstnären som företagare eller entreprenör visar hur ekonomismen blivit en oskiljbar del av den konstnärliga verksamheten idag.

Den dialektik mellan estetiskt och ekonomiskt värde som Bourdieu formulerade i Konstens regler från 1992 belyser fenomenet. Den franske sociologens tanke var som bekant att konstens autonomi implicerar att estetiskt värde överordnas ekonomisk vinst. I dag är det tvärtom så att estetiskt värde underordnas marknadens vinstintressen.

När estetiskt värde underordnas de så kallade marknadskrafterna blir konstens kritiska funktion minst lika problematisk som när den var bunden till ett hov eller en mecenat. Adornos idé att konsten kritiserar samhället genom att helt enkelt finnas till har fått ett nostalgiskt skimmer över sig.[3] Det kan alltså tyckas nedslående att konsten på så vis låtit sig approprieras av den rådande samhällsordningen. Inte desto mindre tror jag det fortfarande finns ett möjligt motstånd i den estetiska regimens betoning av den sinnliga erfarenheten, liksom överhuvudtaget i de verksamheter som utforskar villkoren för nya relationer mellan kroppar, tid och rum bortom det givna.

II

Den möjligheten leder osökt till det andra perspektivet. Inifrån den skapande och tänkande verksamheten tycks mig konstens motstånd handla om att just kringgå, underminera eller revoltera mot nyliberalismens kortsiktiga och funktionella krav på måluppfyllelse. [4] Frågan är bara hur det ska gå till i en tid då ”allt är möjligt” har blivit ett credo i den rådande diskursen.[5] Eller med den tyske konstnären Anselm Kiefer ord om konstens aktuella tillstånd i en intervju i Le Monde (4 augusti 2005, min övers.):

Den tidigare subversiva formuleringen ”konsten är livet” har förvanskats till ren mimetism. Kriget i huvudet – den första idéns, konceptets långa väg till resultatet har reducerats till en punkt. Allt är möjligt, trots att konsten i själva verket utgörs av det faktum att nästan inget är möjligt.

Jag tror att Kiefer har i åtanke den minimering av konstens formella och symboliska dimensioner som karaktäriserar dagens reality trend – ett genomgående drag i dokusåpor men även i den växande trenden att tala ut om ens liv i bloggar, självbiografier och autofiktioner – eller ännu tydligare i företagskulturens storytelling.[6] För att konsten på ett radikalare vis ska kunna bli liv snarare reproduktion av en dominerande diskurs kan arbetet med materialets motstånd, med formen, vara en väg – om den leder till den erfarenhet som Kiefer formulerar i termer av omöjlighet. En gräns som tenderar att försvinna i en genom-medialiserad och genom-kommersialiserad värld, där estetikens subversiva och kritiska funktion förvandlats till ren och flytande marknadsanpassning.

Ett mer generellt sätt att förstå Kiefers utsaga ”nästan inget är möjligt” kan man få om man går till Lacan som menar att subjektet konstitueras av sin relation till det omöjliga.[7] Det handlar om en gräns som i psykoanalytisk teori beskrivs i termer av det omedvetna, vilket får till följd att människan inte är herre i sitt hus. Men det innebär också att varken subjektivitet eller verklighet kan begripas och kontrolleras fullt ut – att det finns en gräns för subjektets möjligheter.

Med andra ord och enkelt sagt finns konstens motstånd mot dagens krav på marknadsanpassade, problemlösande projekt i det som inte låter sig approprieras. Genom att som Gunnar Ekelöf bekänna sig till ”det omöjligas konst” kan detta motstånd växa genom insikten att skapandets och tänkandets kritiska funktion vilar på förbindelsen med gränsområden som undandrar sig klassificering och kontroll men som konsten kan uppehålla sig vid för att avbryta eller skapa avbrott i den nyliberala ordningens dominans.


[1] Rancière talar om konstens olika regimer, men det handlar inte om perioder som skulle ha avlöst varandra i ett slags progression genom historiska brott mellan exempelvis klassicism, romantik och modernism utan om varierande sätt att identifiera och tänka konst, om olika funktioner som konsten kan ha och har haft. Se Jacques Rancière, Dissensus. On Politics and Aesthetics, övers. Steven Corcoran, New York: Continuum, 2011, s. 209.

[2] Medeltida eller tidigmoderna kvinnors skrifter kan i sig själva uppfattas som motstånd mot tidens mansdominerande ordning. Jag har försökt beskriva några av deras mer specifika strategier i Jag gav honom inte min kärlek. Hövisk kärlek som kvinnlig strategi, Stockholm: Ersatz 2012.

[3] Konstens autonomi är ett modernistiskt ideal som väl aldrig har existerat, men Adornos formulering i Ästhetische Theorie från 1960-talet kan fortfarande göra motstånd mot dagens nyliberala krav på nytta, effektivitet och snabb leverans: ”istället för att gå rådande samhälleliga normer till mötes och kvalificera sig som ’samhälleligt nyttig’, kritiserar konsten samhället genom sin blotta existens”, ”Estetisk teori, ett urval”, övers. Arne Melberg, med flera, Kris, nr 5 1977, s. 33.

[4] ”I dag är nyliberalismen uttjatad”, skriver Per Wirtén i en recension av Michel Foucaults analys av dess uppkomst (Expressen 7 juli 2015). Kanske ter det sig så för att det är det samhällssystem som kommit att dominera. Tänk bara på utbredningen av New Public Management inom snart all offentlig verksamhet för att inte tala om den ekonomiska politik som kommit att styra EU-projektet.

[5] Som Žižek påpekat har självrealiseringens möjligheter närmast blivit ett påbud idag: ”I postliberala samhällen fungerar […] inte längre den sociala repressionen, förklädd till internaliserade lagar eller förbud som kräver avstående och självbehärskning. I stället antar den formen av en hypnotisk faktor som påtvingar individen inställningen att ’ge vika för frestelser’. Med andra ord befaller den ’Njut!’”, Njutandets förvandlingar. Sex essäer om kvinnan, kulturen och makten, övers. Margareta Eklöf, Stockholm: Natur och Kultur 1996, s. 43

[6] Berättelsen om till exempel ett varumärke – en marknadsföringsteknik inom många företag och branscher, som snarare än att utforska och ge ord åt människors erfarenheter fungerar som ett slags ny maktteknologi, en ”ny narrativ ordning” som approprierar begär och känslor i syfte att kontrollera dem för marknadens behov. Se Christian Salmon, Storytelling. La machine à fabriquer des histoires et à formater les esprit, Paris: La Découverte 2008.

[7] Se Psykoanalysens fyra grundbegrepp. Bok XI, övers. Carin Franzén och Mats Svensson, Stockholm: Tankekraft förlag 2015.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s