Home

Kritik

Till våra vänner

Osynliga Kommittén

Tankekraft Förlag, 260 s.

Övers. Erik Bryngelsson, Gunnar Holmbäck, Oskar Sévérac


Det har gått nästan ett decennium sedan det anarkokommunistiska manifestet Det Stundande Upproret först gavs ut i Frankrike. Det anonyma författarkollektivet Osynliga Kommittén, med kopplingar till bland annat den filosofiska tidskriften Tiqqun har sedan dess sett upplopp och blockader äga rum i otaliga städer runt om i världen och samlat sina krafter till en uppföljare.

Till våra vänner är skriven som ett inlägg i en debatt ämnad att skapa en ”delad uppfattning av situationen” bland det som författarna ständigt benämner som ”vi andra revolutionärer”. Vilka dessa revolutionärer faktiskt är förblir vagt, men idén om att upproret endast kan fullbordas genom att behovsmänniskan som konstruktion utplånas och att kommuner skapas för att i realiteten bebo jorden, tillåts här att ta större plats än i Det Stundande Upproret. Den sistnämnda fokuserade på en diagnos av samtiden och den katastrof som vi i västvärlden genomlever, eller som snarare har gjort det omöjligt för oss att faktiskt leva. Uppföljaren ger sig istället i kast med att undersöka vilka lärdomar som kan dras ur otaliga ”misslyckande” revolter och uppror för att en gång för alla kunna genomskåda makten, upphäva den katastrof vår tid innebär och börja bebo världen igen.

Till formen liknar Till våra vänner snarare en essäsamling än en programförklaring, och det är ingen liten prestation att få en mer lågmäld och självreflekterande text att också framstå som passionerad i skuggan av ett upproriskt manifest. Det tillåts aldrig att bli tråkigt, och det är trots sin torrt akademiska och frankocentriska filosofi en mycket vacker text. Det vitala och energiska språket står i effektfull kontrast till den mörka katastroftillvaro som det beskriver.

Kollektivet som står bakom boken har en tendens att ge uttryck för ett flertal olika röster även i texten. Detta skulle kunna ses som en affirmation av det antihierarkiska budskapet, men leder också stundtals till att argumentationen blir upprepande eller motsägelsefull. Är man inte själv en revolutionär anarkist road av kollektivt navelskådande så ligger textens styrka inte i uppradandet av misslyckade revolter, och inte heller i den filosofiska genealogin. Istället ger den sig till känna mot slutet av boken, när reflektionen kring kommunen som begrepp (och levd verklighet) går mer på djupet än den någonsin gjorde i Det Stundande Upproret.

En av de konflikter som får stort utrymme i Till våra vänner är förhållandet mellan radikaler och pacifister, som båda anses kontrarevolutionära. Denna diskussion blottar ett av de största problemen i texten. Oviljan att ens reflektera kring det mellanmänskliga våldets sammanflätning med patriarkalt grundade föreställningar om hur man bebor en plats visar på tondövhet i frågan om pacifism. Här misslyckas man med att hålla isär begreppen krig och konflikt, och utgår ifrån en retorik som helt verkar sakna förståelse för den otrygghet som mellanmänskligt våld innebär för den patriarkalt formade kapitalismens underordnade som grupp, och som bidrar till ”uttömningen av livsresurser” varje dag.

I stort sett faller texten tillbaka på samma guns don’t kill people, people kill people-liknande retorik som återfanns i Det Stundande Upproret. Frågan om våld blir en filosofisk fråga, eller i värsta fall en fråga om mod. Detta utan någon som helst reflektion kring de levande kroppar som ständigt bär vittne till det mellanmänskliga våldets bristande logik som konfliktlösningsmetod och behovet av att upphöja andra metoder. Författarnas tystnad kring kapitalism och våld som sammankopplade produkter av patriarkal överordning är öronbedövande, vilket får mig att känna att de misslyckats med sitt mål att i texten: ”reda ut samtidens härva, och på vissa platser göra upp med tusenåriga lögner”.

Boken lyckas inte heller riktigt undvika ett visst romantiserande av marginaliserade positioner. Få människor som tvingas till revolt i ren desperation på grund av strukturell rasism, fattigdom, polisbrutalitet och segregation skulle nog skriva under på den rosenskimrande bild av vilja till liv och medveten decentrialiserad kamp som texten gärna vill tillskriva dem. Att förstå och delta i folkrörelser, revolter, blockader och civil olydnad reduceras med jämna mellanrum till antingen naivt trams eller ren terrorism i media. Därför förtjänar alla försök till att på allvar reda ut begreppen och lyssna på erfarenheter av gemenskap att uppmuntras. Men detta kan inte göras på ett effektivt sätt om man inte visar förståelse och respekt för att verkligheten kan se djupt annorlunda ut för någon som valt att positionera sig som en motståndare till den rådande politisk-ekonomiska ordningen och någon som aldrig erbjudits ett val överhuvudtaget. 

När allt kommer till kritan känner jag mig varken provocerad eller uppviglad efter läsningen av Till våra vänner, istället är jag mest lite lätt besviken. Då Osynliga Kommittén till exempel skriver att budskapet ”sätt jorden i centrum” är samma sak som en krigsförklaring mot människan, känner jag att det finns mycket kvar att lära för textens tilltänkta vänner, och att djupekologin eller postkoloniala ekofeministiska rörelser på många sätt är långt mer revolutionära i sin kamp att förena biocentrism, antihierariskt tänkande, civil olydnad och pacifism.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s