Home

Ogrundens poesi

Några anteckningar om Edith Södergran

av Anders Olsson


Har poesin någon grund att stå på i moderniteten? Eller är den dömd att färdas över och genom en avgrund utan slut? Eller skall man rentav som romantikern Schelling återkalla mystikern Jakob Böhme och tala om det helt obestämda som skapandets källa, ett kaos som ännu inte kan fångas i kategorier som gott och ont, ljus och mörker, och som den visionäre skomakaren från Görlitz därför kallade ogrunden? Där kaos är granne med Gud eller med Dionysos.

I början av modernismen, just i dess genombrottsfas kring 1910-talet, kommer det grundlösa fram i språket som något proklamerat. Ett maktanspråk där nya lagar hävdas. En sanning om det egna som kan kasta också dikten över bord. Edith Södergran skriver: detta är inte vers, det är poesi. Detta är inte dikt, utan trasor och klomärken. Södergran är den förste modernisten på svenska inom poesin, efter att Vilhelm Ekelund retirerat och anträtt en annan litterär bana. Han överger lyriken, hon förändrar den inifrån.

När hon självmedvetet träder fram formulerar hon de nya villkoren genom att ställa frågan: ”Är jag en lögnare?”

Negationerna återkommer i hela hennes begränsade men synnerligen laddade oeuvre. De återkommer elegiskt eller jublande, ibland i häftiga motsatser, ibland mitt i en känsla av hänförelse. Någon gång återhållet i stilla klarhet som en nödvändig erinran. Negationerna anger gränsen för hennes enastående självtillit, att det som inte är måste bli själva drivkraften, kanske själva målet för skrivandet. Den serie av hänförda lyriska kataloger, som anger hennes nya lyriska idiom i Dikter (1916), besvärjer jagets, gudens eller skönhetens oändliga uppenbarelser och möjligheter. Men den är måttlös och utan gräns och vilar på samma våldsamma ogrund.

När Södergran skriver ”är” kallar hon fram varat i stunden; det har ingen varaktighet. Ordet ”är” är performativt,  själva förvandlingens länk, där varat kan skifta redan på nästa rad:

”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.

  Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut”

Eller:

”Jag är höstens sista blomma”

”Jag är en zigenerska ur främmande land”

”Jag är Orfeus, jag kan sjunga hur jag vill”

Det finns ingen identitet, bara identiteter: en mångfald masker som väntar på att tas i bruk eller kastas av…

Betrakta den dikt som fått namnet ”Grimace d’Artiste”, daterad 1917 och tryckt postumt i samlingen Landet som icke är (1925). Den turnerar självmedvetet intighetens maskerad i tre strofer som gör bruk av Södergrans upprepande idiom genom att ta om en och samma ansats: ”Jag har ingenting annat än…” Tre ansatser, tre variationer som alla presenterar lysande ikoniska attribut på diktaren som häftigt motsäger den förklenande upptakten: ”min lysande mantel”, ”min lyra under armen” och ”min högburna krona”. Attribut som symboliserar diktarens återskapade storhet.

Dikten är det enda som jaget besitter, det enda som kan få det att resa sig. De sköna attributen blir del av konstnärens intiga mask, den ”grimas” som ligger i titeln, där själva franskan understryker maskspelet. Dikten får därmed en sorgsen ton mitt i högmodet, en blandning av jubel och svårmod som är mycket karaktäristisk. Södergran besjunger en tro på intets rand, en tro som är otro…

Helt annorlunda är rymden i den underbara dikten ”Ingenting”. Där finns en ton av bråddjup förtvivlan, modersdjup, som om jaget ville lugna sig självt genom att vända sig till ett föreställt barn. ”Var lugn, mitt barn”. Här är minnet av smärtan bevarat, smärtan som är den stora givaren hos Södergran. Men också minnet av den plötsliga förvandlingen ”då öknen blommar”.

Södergrans dikter är på väg, över gränser, hav, upp i rymden mot något eller någon som inte helt kan omfattas, bara anas. Barndomens träd känner inte igen jaget när det återvänder. Det finns inget hemland. Sådant är likgiltigt. Hennes jag står i dikten ”Vad är mitt hemland…” på en grå granithäll som förlorat all anknytning till ”det fjärran stjärnbeströdda Finland”. Och den hällen är istället en abstraktion, gjord av en visshet som firar jaget som en gudom, en segrande titan.

Och titanen skall i nästa ögonblick krossas.

Men diktaren, som kan liknas vid en örn, fortsätter likväl att kretsa där uppe i skyn, spejande efter nya rov. Och vilka är ”de underbara rovhänder” som jaget döljer under sin röda duk i ”Zigenerskan”?

Betrakta den dikt, som Ekelöf skulle citera i samlingen En Mölna-elegi (1960), och som heter ”Min framtid”. Den börjar: ”Ett nyckfullt ögonblick  / stal mig min framtid”. Efter denna negativa upptakt sätts det södergranska maskineriet igång. Fem identiska ansatser, som negerar inledningens bild av framtiden som en uselt timrad byggnad med jagets bestämda föresats att bygga upp den igen. Dikten blir det självmedvetna svaret på intigheten, men också intigheten i en ny form. Dess byggnad, rest på den mark som heter ”viljan”, på de pelare som heter ”idealen” och med den hemliga passage som heter ”själen”. Och sist, men inte minst, rest med det höga torn som heter ”ensamheten”. Abstrakter som bara kan hållas samman av en hänförd röst.

Dikten strålar av Intet.

Den vackraste dikten av alla är nog ”Porträttet”, den som kretsar kring symbolen för jagets alla möjligheter, ett ägg som jaget får till skänks av våren. Det är säkert ingen tillfällighet att det är ett ägg av en vattenfågel. Här finns ett hemligt signalement. Och här skrivs signalementet in i form av en andra gåva, ett porträtt som likaså kommer utifrån, från den andre, ”min älskade”. Det är en kärlekshandling.

För mina små visor,

de lustigt klagande, de aftonröda,

skänkte mig våren ägget av en vattenfågel.

Jag bad min älskade måla mitt porträtt på det tjocka skalet.

Han målade en ung lök i brun mylla –

och på den andra sidan en rund mjuk kulle av sand.

Hur långt borta är vi inte här från det storvulna, det titaniska i Södergrans nihilism!

Den stora rösten i detta, den sorgsna efterklangen.  

Dikten vilar i Intet.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s