Home
bleke
ljuden långt ifrån
med väntan och vattnet som höjer och sänker sig
andningen

detta att pågå genom dagarna medan nuet fortsätter och är

*

morgon och en förbiilande
möjlighet
kajorna äter i spåren, nej
deras svarta kroppar gör inte mer med orden
luftlagren, de lägre och de högre
kanske är närmare varandra
men skikten mellan människolagren
är för tydliga
himlen glider
från att hålla betydelse för kroppen
morgonen har för länge sedan börjat
det nåbara stiger allt högre
redan omdefinierat, förflyktigat
kroppen helt nära plattläggning
småskräpet
andningen måste
om så endast för ett halvt andetag
vara i stunden

innan kroppen faller

*

innan snön försvinner går det att se hur vi har gått
platserna vi upprepat våra rörelser runt
de som passerat oss
någon annan gång
då vi inte var där
vore kärlek beröring
ljuden av andra
kunde jag bestå
bara ett ögonblick
innan
solen höjer sig

marken träder fram

*

snön ligger
i den inre förflyttningen
minns jag fortfarande
men jag säger mig att det inte är så
minnet finns inte kvar, bara
att leva accepterat
jag tror
att jag hade strategier
för att fortgå
också i världen
medan den biologiska mångfalden försvinner
och världen blir färdig med människorna
men om strategierna inbegriper överlevnad
vet jag inte
bara att jag är
ett veck i livet
där allt slutit sig, en sorg

och varje dag försök att uppstå, ombildas

*

kanske väntar vi, på det där sättet som inte märks
väntar i andetagen, grundare
himlen jämnljusgrå
regnet så ihållande

väntar i en långdragen kortsiktighet

*

när skuggorna blir skarpare
med den ljudlöshet som världen rör sig i, sedd inifrån
inifrån min kropp
allt som förlorats
medan reflexerna slår ut från bilarnas framrutor
ett ögonblick av ägande
ögonblickligen borta
som då marken tinat och det som ska gro ännu väntar
kanske är det en lång tid för den som väntar
men den är också som era synkroniserade steg i fönsterglasets spegling
där under några meter
jag ser bara era ben
våra ansikten till varandra
vinden rör lätt de små tingen, men
vi tillhör inte varandra, vi kontrolleras enbart
ett tag
i det bortersta molnet, över trädhorisonten, återfinner jag ögonen
i de långsamma transformationerna
de små vattendropparna med färgerna inom sig
oupphörligt i rörelse
ändå är molnet en fast vithet
fåglarna är lätta, eller bara svaga av hunger
även utan hem rör sig kroppen hemåt
fåglarna väntar sig kanske inget

ljuset vrids bort

*

det vi kallar drömmar
det som håller sig nära vårt utanför
utanför det som kallas liv
men som är inuti det levande
rör sig i kroppen

som andras andetag

*

jag kommer att lämna dig
jag har redan gjort det
jag kommer inte att göra det
när marken är kall vässar värmen snön
bilarna accelererar
ljudet försvinner, bilen
i och med sin synlighet för örat
genom att visa oss
försvinner vi
i ett slags tydlighet
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s