Home

Kritik

Jeg sover i hjertet af et samfund

Jonas Reppel

Forlaget BLARP, 31 s.

 


Susan Sontag har skrivit att bra konstkritik bör rikta fokus mot konstverkets form snarare än dess innehåll. Hon menade att kritiken – i synnerhet litteraturkritiken – ofta vandaliserar konstverk genom att underkasta innehållet en intellektuell analys; med hjälp av Marx eller Freud försöker kritikern hitta verkets bakomliggande mening, dess ”verkliga” betydelse. Detta innebär i praktiken alltid en översättning eller parafrasering av konstverket eftersom dess ursprungliga betydelse ersätts med en tolkning eller en förklaring. För Sontag är analysen ett sätt att tämja konsten, att göra den mer lätthanterlig och bekväm, med resultatet att den sinnliga effekten – den emotionella upplevelsen – går förlorad.[1]

Det finns dock en invändning som Sontag aldrig riktigt berör i sin berömda essä: vad händer när ett litterärt verk börjar kommentera sig självt? Vad gör man som litteraturkritiker om analysen är en integrerad del av texten i sig? Detta är frågor som dyker upp när jag läser Jonas Reppels senaste diktverk Jeg sover i hjertet af et samfund. Reppel har tidigare utgivit diktverket Daggryet drukner bag strakte tage och han är även verksam som medredaktör tillsammans med förläggaren Adrian G. Waldenstrøm på det norsk-danska förlaget FK ULTRA (tidigare Forlaget Kadaver). Den tidigare utgivningen på Kadaver har med Waldenstrøms och Reppels egna ord ofta handlat om att vara ung, vit och priviligierad i det skandinaviska välfärdssamhället.

Så även i Jeg sover i hjertet af et samfund som utkommer i ett tunt häfte på det nystartade Forlaget BLARP. Diktverket är inte en samling av separata dikter, utan en sammanhängande dikt skriven i en prosaisk ton. Det handlar om en pojke som bor i en småstad tillsammans med sin mamma och mammans nya man, som ständigt byts ut och i dikten blir till ”männen”. Allmänt skulle man kunna säga att utanförskap utgör temat. De uppradade meningarna beskriver i ett stillsamt tempo hur pojken alieneras från omgivningen: han är och förblir en outsider, både i skolan och i sitt eget hem där han ständigt möts av samma oförstående blickar. Kanske är det något fel på honom men ingen, inte ens överläkaren på sjukhuset, verkar kunna förklara vad felet skulle kunna tänkas vara.

Det anmärkningsvärda med Reppels dikt är inte att den inbjuder till att analyse- ras, utan att den genomför analysen själv. Redan i de inledande raderna får läsaren huvudmotivet liksom serverat för sig:

men det er som om han ikke har en stemme nu Morens Nye-Mænd siger, at det er okay
Moren siger, at det ikke er okay
der er ikke særligt meget der er okay

drengen har aldrig haft en far og han kan eksempelvis ikke cykle

Det är fadersfiguren, eller rättare sagt avsaknaden av fadersfiguren, som löper likt en röd tråd genom hela verket. Denna avsaknad kommer till uttryck genom en språklig brist hos pojken, närmare bestämt en brist i talet: varken klasskamraterna, lärarna, rektorn eller överläkaren förstår vad pojken säger eller vad han menar. Och hemma väcker språkförbistringen bara irritation: ”her i huset snakker man så folk kan forstå det”, säger mamman och männen. Det skrivna ordet får därför kompensera för bristen i talspråket. Diktens psykoanalytiska tolkning av pojkens barndom blir i det här fallet inte en vandalisering av texten, som Sontag skulle ha hävdat. Dikten blir en reparation.

Enligt psykoanalysen kommer det omedvetna till uttryck genom det obegripliga; genom osammanhängande tal eller irrationellt beteende. Men i Jeg sover i hjertet af et samfund finns ingenting irrationellt. Det som till en början verkar obegripligt får så småningom en förklaring: alla bitar faller på plats likt ett pussel. Betyder det att det inte finns någonting mer att tillägga om Reppels dikt, att analysen redan är fullbordad? Naturligtvis inte. Jag skulle kunna läsa Jeg sover i hjertet af et samfund som ett tecken på den traditionella kärnfamiljens upplösning. Jag skulle kunna tolka avsaknaden av fadersfiguren som en indikation på överjagets försvagning och hävda att den psykoanalytiska modellen ännu en gång behöver omformuleras, som en konsekvens av den senkapitalistiska logiken. Jag skulle kunna hävda att den samtida konstnären har uppnått en högre grad av självmedvetenhet vilket har förskjutit kritikerrollen närmare konstnärsrollen och gjort konstutövandet till ett redskap för självterapi.

Men det vore att belasta Reppels dikt med ytterligare analys, tvärtemot vad Sontag förespråkade. Låt oss istället lyda hennes råd och återvända till formen – diktens yta. Det finns några scener i Reppels dikt som gärna etsar sig fast, och dessa scener kommer alltid i rött:

hun forstår ikke, at solnedgangen gør værelset rødt som den svære fødsel at han kravler ind i dynebetrækket
at han tæller, ”4..5..1..3…destruktiv..måge..2”
at han visker, ”1…2…4…3…lort..5..måge”

at han ikke vil se på sine øjenlåg han er alt for bange for blodet

En röd solnedgång, en röd tomat, blodet från tandköttet som ibland sipprar fram när pojken borstar sina tänder. Om dessa bilder har någon djupare innebörd eller ej, borde egentligen inte spela någon roll. Kanske är solnedgången som färgar pojkens rum rött om kvällarna bara en solnedgång, men problemet är att dikten själv stretar emot en sådan läsning. Varje bild omges av ett metaperspektiv som förskjuter ordens semantiska innebörder. Det röda rummet blir därför någonting mer än enbart ett rött rum: det blir en symbol för en klaustrofobisk livmoder vars syfte är att väcka betänkligheter kring pojkens relation till modern.

Eftersom meningsuppbyggnaderna hela tiden strävar efter att översättas tenderar dikten ofta att bli övertydlig. Istället för att låta läsaren få känna med pojken eller analysera pojkens situation, är texten redan där och gör hela jobbet. Resultatet blir att dikten framstår som sluten, som om den redan satt inne på alla svar, och för läsaren skapar detta en känsla av distans till texten. Men för poesin utgör det en möjlighet: om orden kan reparera vårt förflutna, kan dikten i det här fallet fungera som en tröst – om inte för läsaren så åtminstone för diktaren.

 

 


1 ”På samma sätt som bilarnas avgaser och röken från de många fabrikerna nu förpestar luften i våra städer, förgiftar utsläppen av konstanalyser vår sensibilitet. I en kultur vars ständiga problem är intellektets överutveckling på bekostnad av energi och sensuell begåvning, är analysen intellektets hämnd på konsten.” [Susan Sontag, ”Mot tolkning” ur Konst och antikonst, Erik Sandin (övers.), PAN/ Norstedts, Stockholm 1969, s. 9.]

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s