Home

Kritik

Kärlekens samtal

Roland Barthes

309 sid., Modernista
Övers. Leif Janzon


 

Musiken kan försätta den som lyssnar i ett visst känsligt tillstånd där lyssnaren plötsligt identifierar sig med de mest banala utrop. Uttryck som i sin romantiska förtvivlan får lyssnaren att plötsligt placera in sin kropp i en slags patetisk och solipsistisk berättelse; eller snarare: en bild eller pose. Orden, de banala, uppfattas då inte blott som kommunikation i termer av vad de betecknar eller betyder. Då hade dessa utrop antagligen framstått som slitna, löjliga, meningslösa. Vi upplever istället orden som meningsfulla först som en gest, en handling, språket drabbar oss fysiskt som en materiell tilldragelse. Språkets klanger ljuder genom kroppen, det upphäver gränsen mellan yttre och inre.

Vad jag upplever att Roland Barthes gör i Kärlekens samtal – nyutgiven på Modernista med ett nytt och piggt förord av Carin Franzén, samt utökad med tidigare opublicerat material – är just att undersöka och utöva denna materiella effekt hos menandets och utsägandets händelse.[1] Barthes knyter an till en tanke- bana som stammar från bland annat J.L. Austins talaktsteori, och inte minst från den sena Ludwig Wittgenstein. I sina Filosofiska undersökningar ser Wittgenstein det som sin uppgift och ambition att istället för att med ord korrekt avbilda tankar och fakta, ge form åt företeelser och tankar, åt allt det som han i sin tidigare filosofi förklarade omöjliga att tala om. Istället för att beskriva: visa. Det är en pragmatisk språksyn som avtecknar sig: språket blir meningsfullt först i sitt användande, ”språk- spelet” som Wittgenstein talar om är en flytande mångfald av kontextbundna visanden: ”Ordet ’språkspel’ är här avsett att framhäva att talandet av språket är en del av en aktivitet eller av en livsform”.[2] Istället för det ideella betecknande språ- ket han tidigare talade om blir detta en slags materiell verksamhet. Ett ingrepp i världen, liksom musik eller dans: ”Förståelsen av en sats i språket är mycket mer besläktat än man tror med förståelsen av ett tema i musiken”. [3]

Litteraturkritikern och filosofen Roland Barthes hade sedan slutet av femtiotalet tagit plats i den franska intelligentians centrum. I Mytologier, utkommen 1957, diskuterar Barthes utifrån en ny strukturalistisk och semiotisk analys hur det bor- gerliga samhället är kodat i myter. Hur en sak, en skylt, en framställning av ett fenomen, är ett exempel på och tecken för en struktur eller ett dolt faktum. Myto- logier är ett försök att med ett språk om språket – ett ”metaspråk” – dechiffrera och avtäcka en sanning om samhället genom att tyda dess språkliga uttryck.

Tjugo år senare skriver Barthes, i Kärlekens samtal, följande:

Allt utgår från följande princip: att den älskande människan inte fick reduceras till ett enkelt belysande fall. Det gällde att i stället ge röst åt det overkliga, det vill säga det omedgörliga, hos henne, och detta har lett till valet av en »dramatisk« metod, som avstår från exempel och enbart bygger på verkan hos ett direkt språk (inget metaspråk). Beskrivningen av kärlekens diskurs har alltså ersatts med en efterbildning av den. Diskursen har också återgetts sin ursprungliga person, jaget, vilket gör att det som framläggs här blir en utsaga, inte analys.

Synen på språket som ett system av referenser till verkligheten, ett betecknande av ett yttre faktum (som visserligen bara går att urskilja genom skillnader i språket och den sinnliga perceptionen), bör inte ses som övergiven. Men det är något annat som görs här. Ambitionen i Kärlekens samtal är inte att beskriva kärleken, att gå till botten med vad kärleken är, utan att i språkets själva struktur imitera upplevelsen av den och visa dess verkningar. Visa kärlekens språk – dess diskurs, hur man talar såsom förälskad – via språkets form och materialitet. Liksom hos Wittgenstein upphävs traditionella språkliga motsatspar: yttre/inre, yta/djup, betecknande/betecknad.

Hur försöker Barthes gå till väga? Vad är det för en slags bok han skriver? Är det prosa? Filosofi? Poesi? Inget av dem, egentligen. Boken byggs av ”figurer”: kortare stycken ordnade i alfabetisk ordning (”en absolut meningslös ordning”), där ett beteende, fenomen, uttryck – ja, någon form av utsägande som tar plats inom kärlekens diskurs – avhandlas med hjälp av författarens personliga upplevelser samt ett antal återkommande referenser. Goethes Werther, Platons Gästabudet, Lacan, Nietzsche, buddistiska mästare med mera. Figurerna kan heta KATASTROF, GRÅTA, TECKEN eller OLIDLIGT och utgör tillsammans ett underligt lexikon som aldrig förklarar – bara visar – hur kärleken yttrar sig. Här finns också, om än en aning dolt, en syn på kärleken som alltid hänvisad till ett samhälles mate- riella villkor. Kärleken blir ett slags historiskt utsägelsemönster, som likväl alltid är motsträvigt.[4] Barthes visar hur vi oftast åberopar stereotypiska bilder av kärlek och likväl vägrar de älskande ofta att helt låta sig anpassas till normerna, varför bilderna ständigt återuppfinns. Kärlekens diskurs är historisk, men alltid i rörelse och i uppror mot sig själv.

I Kärlekens samtal utropas och utsägs det ena och det andra i en polyfon blandning av röster (alla dessa minnen, dunkla hänvisningar till andra tänkare, citat som saknar talare…), i en koreografisk precision rör sig texten längs läsarens hud och kropp. Jag fnyser ibland åt det vulgära, banala – ja lite kladdiga hos Barthes – och drabbas ibland på det mest pinsamma sätt av just det banala i denna komposition av upprepade klaganden. Visst, detta låter kanske som vilken kärleksroman som helst, men unikt är hur Barthes imitation av kärleken placerar sig utanför roma- nens, poesins, dramatikens redan djupa hjulspår av romantiskt ältande.

Kärlekens samtal är inte en tes om kärleken, men, liksom Wittgensteins Filosofiska undersökningar, ett uttryckande om språkets natur genom språket som material och som handling.[5] Barthes försöker inte tänka i metaforiska enheter, harmonier, där det ena tecknet egentligen betyder någonting annat, och på så vis sluta ett system. Kärlekens samtal öppnar upp nya flöden av möjliga upplevelser av kärlek som lämnar mig främst med en fysisk upplevelse av att ha engagerat mig i ett språk och ett affekterat uttryckande, känslan av att kärleken och språket båda finns, och förmår röra vid mig, samt att språket och kärleken tvinnas samman i sin materiella händelse:

Språket är hud: jag stryker mitt språk mot den andre. Det är som om jag hade ord i stället för fingrar, eller ord i fingertopparna. Mitt språk skälver av begär. Upphetsningen härrör från en dubbel kontakt: å ena sidan finns där en hel verksamhet som i tal diskret ocn [sic] indirekt avslöjar en unik innebörd »jag känner begär till dig«, och som frigör, livnär, förgrenar och spränger denna innebörd (språket njuter av att vidröra sig självt) – å andra sidan sveper jag in den andre i mina ord, jag smeker honom, jag snuddar vid honom, jag vidmakthåller denna beröring, jag ger ut mig själv i ansträngningen att förlänga varaktigheten av den kommentar jag ägnar relationen.

 


1 Vad menar jag med materialistisk händelse? Jag kan till exempel citera Michel Foucault i hopp om att klargöra: ”En händelse är varken en handling eller en egenskap hos en kropp. Den inträffar som effekt av och i en materiell spridning. Låt oss säga att händelsefilosofin paradoxalt nog bör röra sig mot en okroppslig materialism”. [Michel Foucault, Diskursens ordning, Brutus Östlings Bokförlag, Mats Rosengren (övers.), Stockholm 1993, s. 40.] Foucault talar förvisso om en händelse bortom agerandet, men det är just den okroppsliga materialiteten som bör försöka tänkas.

2 Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, Thales, Anders Wedberg (övers.), Stockholm 2012, s. 21.

3 Ibid., s. 165.

4 Detta utsägelsemönster påminner om Foucaults diskurs-begrepp som är en historiskt rörlig och institutionell ”praktik som frambringar en viss typ av yttranden”. [Foucault 1993, s. 57.]

5 Om teser: ”Om man ville uppställa teser inom filosofin, så kunde det aldrig bli någon diskussion om dem, eftersom alla skulle hålla med om dem.” [Wittgenstein 2012, s. 63.]

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s