Home

Kritik

Interludes

Juan-Pedro Fabra Guemberena

Belenius 11/06–03/07-2016


I en anekdot berättar konstnären Juan-Pedro Fabra Guemberena om ett möte med en poliskapten vid namn Dixelius. Händelsen ägde rum år 2012 under utställningen för samtida konst documenta i Kassel, Tyskland, då han befann sig på polisstationen för att anmäla sin hyrcykel stulen. Polisen gjorde det tydligt att han inte uppskattade samtida konst eftersom att konst enligt honom var en produkt av extraordinära färdigheter och inte bara realiserandet av en idé. Under samtalet med Dixelius visade Fabra Guemberena bilder av sitt verk Interludes.

Verket består av sju skulpturer i brons som har gjutits ur hålrummet som bildats efter att pistol och gevärsammunition avfyrats mot block av ballistisk gel – ett slags gelatin med motståndskraft lik mänsklig muskelvävnad. Gelatinblocken används som medium för att vetenskapligt testa hur olika vapen och ammunitionstyper påverkar en människokropp, och de sju ammunitionstyperna som använts för att skapa Interludes är de sju vanligaste som tillverkas i Sverige.

Samtalet mellan polisen och konstnären fortsätter:

-”Probably the most interesting sculpture for you is that one” (pointing at the screen) ” is is the ammunition used by the Swedish police force. They use the 9mm at point”
-”What?!” Captain Dixelius gasped, ” That’s crazy….that is not possible…there is no police force in the world… wait…look!!” At this point captain Dixelius does something that I think is not really formally allowed, he takes out the clip of his weapon and he pops out a round and handles it to me.
I had to laugh -”But this is plastic?….you shoot plastic rounds? ” -”Yes!…of course, you don’t want to hurt anyone!”
-”Well you should tell that to the Swedish police…I’m not sure that they would agree.”
Captain Dixelius still looks mesmerized and confused at the same time, it is evident that he is intrigued by the work:
-” is is really interesting… the sculptures are really beautiful… and terrible at the same time. is is really good!” [1]

Trots att Dixelius själv hade gjort det tydligt att han varken uppskattar eller förstår sig på samtida konst öppnade han en ingång för förståelse av verket: det förskräckliga är skulpturernas inneboende representation av ett kraftfullt våldsyttrande.

I Walter Benjamins kartläggning av våldet – ”Försök till kritik av våldet” – menar han att våldets område är rätten och rättvisans sfär. [2] Därmed får Kapten Dixelius’, [3] plastammunition eller inte, samhällsposition en signifikant betydelse för förståelsen av våldets verkan i verket. Dixelius blir förblu ad över att polisen kan ”vilja” skada någon i sitt arbete: han visar upp ett fetischistiskt förnekande av det faktum att polisens roll som rättskonserverande är skadligt, han förnekar sitt vetande för att han inte vill kännas vid det han vet. Benjamin menar att det rättskonserverande våldet, som till exempel polismakten utövar, inte bara är skadligt då det rent fysiskt slår ner motståndare till den rådande rätten – utan samtidigt försvagar den etablerade rätten genom att slänga bränsle på elden för de potenser som till sist kommer att segra över den rådande rätten och lägga grund för en ny. [4]

Rättsetableringen är en omedelbar manifestation av våld och strävar efter att etablera makt över andra. Denna typ av våld utfört av staten kallar Benjamin för mytiskt våld och som motpol etableras det han väljer att kalla gudomligt våld, [5] vilket inte ska förknippas med maktetablerande våld utfört i det gudomligas namn. Det gudomliga våldet är rent våld riktat mot allt levande för allt levandes skull utan att gömma sig bakom den Andre. [6] Det är det revolutionära våldet som har rättvisan som princip. Benjamin gör även distinktionen mellan våld som medel och som mål. Våldet kan användas som ett medel för ett högre mål, men målet måste då vara rättvisa och inte våldet i sig som i förlängningen blir våld i form av makt över någon annan.

Med Benjamins tankar i bakhuvudet, på vilket sätt kommer våldet till uttryck i Interludes? Här finns det rättskonserverande fysiska våldet som rättsapparaten har monopol på i form av militär och polisiär ammunition, men också något som verkets titel ger oss en ledtråd om.

Skulpturerna fungerar som ett interludium, ett uppehåll i rättsvåldets diskurs där varken mål eller medel existerar. Ett tillfälle där ingen kan gömma sig bakom den Andre eller rättvisan för att rättfärdiga våldet. Ett tillfälle att sinnligt uppleva det direkta kroppsliga utfallet av våldet.

Interludes är med andra ord ett obehagligt och främmande alternativ till ett fenomen som är mycket vanligt i den västerländska populärkulturen nämligen avfyrandet av vapen. De flesta har sett, antingen på film eller i andra medier, ett vapen avfyras och känner instinktivt igen det. Istället för den glorifierade bild med mynnings ammor och höga smällar som underhållningsindustrin visar är Interludes en upplevelse med verkan i kroppens inre. Med gallerirummets vita väggar som fond agerar verket i tysthet: att se den mörka bronsen bli till sönderslitet och lemlästat kött förskjuter såret – som tagits ur sin kroppslighet och blivit något externt – in mot betraktarens kropp. Interludes är mer än bara en representation av våld, det sliter i kroppens innanmäte. Verket gör ont.


1 Hålspettsammunition eller atpoint, som expanderar eller ändrar form inuti kroppen, förbjöds samtidigt som kvävande och giftiga gaser vid Haagkonventionen 1899. Deklarationen innefattar dock bara krigsföring och sedan 2003 använder den svenska polisen hålspetsammunition i sina tjänstevapen. Anledningen till att polisen använder den typen av ammunition är för att undvika att kulor passerar genom kroppar och träffar andra än måltavlan. Ett argument som rört upp många känslor de senaste åren. Anekdoten finns att läsa i helhet här: http://belenius.com/exhibitions/juanpedrofabraguemberenainterludes/

2 Walter Benjamin, “Försök till kritik av våldet” ur Bild och dialektik, Carl-Henning Wijkmark (övers.), Daidalos 2014, s. 19.

3 Dixelius får här representera polisen i allmänhet.

4 Benjamin 2014, s. 43.

5 I sin bok Violence liknar Slavoj Žižek det gudomliga våldet med händelsen då de fattiga från Rio de Janeiros favelor plundrade de rika områdenas supermarkets: ett blint våld riktat mot den förtryckande orättvisan utfört av de som blivit utelämnade av den rådande rättens orättvisor.

6 Begreppet “den Andre” används här i en psykoanalytisk, lacansk tradition.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s