Home

Mamma, säg vad jag heter.

Han heter Elmar, Elmar som havet.
Många gånger har han presenterat sig med sitt namn och fått tillbaka ”Hej Elmer” eller ”Hej Helmer” eller möjligen ”Hej Hjalmar”.
Mamma säg vad jag heter på riktigt.
Många gånger har jag bokstaverat E l m a r.

När jag skriver den här texten är vi i slutskedet av ett arbete med en översättning av poeten Rasha al-Qasim. Hennes första diktsamling på svenska är frukten av ett utbyte mellan svenska och irakiska poeter, alla kvinnor, under 2014. En vårvecka möttes vi i Erbil, Irak, för att översätta poesi och prata om skivandets villkor. Senare kom de irakiska poeterna till Sverige för uppläsningar och samtal. Ett svenskt förlag visade då intresse för att ge ut al-Qasim, som ville att vi som börjat översätta henne skulle fortsätta. Så blev det, själva översättningen är ett samarbete mellan era författare.

Vad innebär det att översätta? Varför göra det? Var finns bevekelsegrunderna och riskerna?

Till en början står jag med bara brist. Rasha skriver på arabiska och hennes dikter överförs till svenska så noggrant som möjligt, ord för ord, innan min författarkollega och jag bearbetar texten med hjälp av våra poetiska verktyg. Ingen av oss kan arabiska. Vi har inte översatt förut. Flera gånger under processen tänker jag att det är ett för svårt tillvägagångssätt, varför inte lämna över till en professionell översättare?

”I varje tänkbar mening är översättning nödvändig men omöjlig.” [1]

Litteraturteoretikern och losofen Gayatri Chakravorty Spivak är översättare. Som sådan har hon kommit att förknippas med introduktionen av Jacques Derridas De la grammatologie på engelska, och hon har under många år översatt den indiska författaren Mahasweta Devis skönlitterära verk. För Spivak har översättning en vid innebörd. Hon intresserar sig för förhållandet mellan den som blir översatt och översättaren, för de kulturella villkor som påverkar processen och för översättning som ett raster att tänka maktens intersektioner genom. Hennes filosofi om översättning är ett tänkande om politik och etik, om konstnärlighet och rättvisa.

Eftersom min erfarenhet av översättning är ringa försöker jag tänka på mina erfaren- heter av att översätta erfarenheter. Att översätta är att börja identifiera sig med textens behov av uppmärksamhet och uppskattning. Det är att börja oroa sig för textens framtid. Att översätta är att inte veta vad som är textens bästa.

Det har hänt att jag vet något om hur mina barn tänker och behövt förklara det jag vet för någon som inte förstår deras tänkande. Jag söker efter barnets mening, med mitt maktövertag att välja och uttolka försöker jag göra barnet rättvisa inför den jag hoppas ska ta emot. Jag kan se mig själv där, balanserande. Double Bind. En omöjlig uppgift. [2]

Det översättningsarbete jag måste göra för att mina barn är barn är något annat än översättandet av en irakisk poet, som till skillnad från mig skriver på ett världsspråk i en samtidigt uråldrig och folklig tradition. Jag har ingen given auktoritet och inget försprång i att veta mer om världen. Anledningen till att mina barn figurerar i denna text är istället emotionell. Anledningen är att Spivak lär mig att översättning är en handling av tillgivenhet, tillit och kontrollförlust. Anledningen är att det måste finnas någon slags kärlek till texten. [3]

”Översättning är den mest intima formen av läsning. När jag översätter, överlämnar jag mig själv till texten.” [4]

Vad är det för överlämnande som krävs för att översätta? För att fortsätta? Det handlar inte om att bekräfta allt som står i en text, snarare om att börja överlägga och förhandla med det. Denna förhandling inbegriper både det språk som ska översättas och mitt eget modersmål, både textens konstnärliga röst och mina preferenser, både de kulturer och de ordningar som villkorar manöverutrymmet.

Översättning aktualiserar maktförhållanden. Därför krävs uppmärksamhet, beredskap och lojalitetsmedvetenhet. Det vill säga: god vilja och förståelse för textens innehåll eller en föreställning om solidaritet med författaren som översätts räcker inte. Spivak återigen:

”Om du vill tillgängliggöra den översatta texten, försök då göra den tillgänglig för personen som skrivit den. Då blir problemet tydligt, för hon befinner sig inte inom samma stilistiska historia.” [5]

När jag reste till Irak var det delvis för att jag kände mig innesluten i en nordisk estetisk regim, med poetiska preferenser präglade av västerländsk modernism och postmodernism. Samtidigt längtade jag efter något annat, en poesi som jag inte kände eller kunde uttala mig om. Begäret efter det andra är vanskligt, men utan det blir det aldrig några översättningar.

Översättning handlar om att bli en annan. Att bejaka det. Att välkomna det. Att använda sig av främlingskapet inför sig själv. Att bruka sin förmåga att föreställa sig en annan som är ett eget själv. En som inte är jag. Spivaks analogi är erotiken.

”Att överlämna sig själv i översättning är mer erotiskt än etiskt.” [6]

Översättning förutsätter att det andra inte blir (som) jag själv. Det behövs ett moment av att hålla tillbaka den egna smakens, de egna bildernas och de egna ambitionernas dominans.

Översättandets praktik kommer med en uppfordran att sätta sig själv på spel, att riskera och våga något av sitt eget. Så är översättningen förstås besläktad med etiken, vars nödvändighet också den är oupplösligt förbunden med dess omöjlighet.

Det är omöjligt att helt föreställa sig någons annanhet. Därför är utsagor av typen ”hon är precis som jag” (systern, kvinnan, poeten), ”vi är innerst inne lika” (människorna överallt), ”tänk om det hade varit jag” (den olycksdrabbade eller förtryckta) bara första steget på väg mot något annat. Etik är mer än att (tro sig) kunna trava i någon annans skor. Det är att använda sin fantasi till att föreställa sig att den andre inte är som jag, utan som sig själv. Det är att arbeta med det etiska på en sådan grund.

”Mitt främlingskap inför mig själv är källan till min etiska kontakt med andra”, skriver Judith Butler. [7] Där, i de egna sprickorna och tvivlen, finns en möjlig öppning för andra. Denna dunkla spegel aktiveras i översättningsarbetet som reflexivitet, inte transparens. När språk och erfarenheter kastas mot varandra uppstår ögonblick som bara översättningen gör möjliga.

Tillgivenhet och svek, det är översättningens omöjlighet. Föräldraskapets omöjlighet. Etikens apori, dess Double Bind. Jag kommer inte ur det här oanfrätt. För vems skull översätter jag? Vem är det jag vill göra rättvisa och hur kan jag göra det i en kultur präglad av strukturell orättvisa? Vems uppfattning om kvalitet vädjar jag till? Vilka av mina bilder av Irak, av kriget och av familjen är det som får mig att snubbla?

Att försöka översätta har lärt mig något om att fråga.

Jaget, tiden och platsen. Allt är till förhandling. Allt är främlingskap och igenkänning.


1 Gayatri Chakravorty Spivak, ”Translation as Culture” i Spivak: An Aesthetic Education in the Era of Globalization, Harvard University Press, Cambridge/London, 2012, s. 241, min översättning.

2 Med Spivaks terminologi innebär översättning ett Double Bind, det finns två motsägelsefulla påbud och hur du än svarar blir det fel (eller rätt). I synnerhet aktualiseras Double Bind när text från ett koloniserat språkområde ska översättas till de koloniserandes språk. Översättande har bland annat kapacitet att injicera en föregivet allmängiltig litteratur med andra viktiga erfarenheter och uttryck. Samtidigt riskerar översättaren, genom att göra sin text aptitlig och begriplig för mottagaren, att det sker på bekostnad av ursprungstextens egenart. I en sådan situation måste alla resurser sättas in. Framför allt kärlekens resurs. En kärlek till texten som ska översättas, en önskan att den ska tas emot i världen och i någon mening bli älskad, för det den är.

3 Walter Benjamins betoning av kärlek som förutsättning ekar i Spivaks utsaga. ”Ty liksom skärvorna av ett kärl för att kunna passa samman måste motsvara varandra i minsta detalj, men för den skull inte behöver likna varandra, så bör en översättning, snarare än att söka efterlikna originalets mening, på sitt eget språk kärleksfullt och i detalj forma sig efter originalets sätt att mena, för att på så vis göra båda igenkännliga som brottstycken av ett större språk, så som skärvor känns igen som brottstycken av ett kärl.” [Walter Benjamin, ”Översättarens uppgift”, Lars Bjurman (övers.), i Med andra ord: texter om litterär översättning, Natur & Kultur, Stockholm 1998, s. 142 f.]

4 Gayatri Chakravorty Spivak, ”Översättningens politik”, Patricia Lorenzoni (övers), i Subalternisering och den globala utopin, Mikaela Lundahl (red.), Tankekraft Förlag, Stockholm 2014, s. 107.

5 Ibid., s. 122. 6 Ibid., s. 111.

6 Ibid., s. 111.

7 Judith Butler, Giving an Account of Oneself, Fordham University Press, New York 2005, s. 84, min översättning.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s