Några anteckningar om översättning – Marcia Sá Cavalcante Schuback – Tydningen

Ur Tydningen nr. 21/22: Mellan det egna och det främmande
––––––––––

1. De flesta översättningsteorier pendlar mellan två grundmodeller. I den första beskrivs översättning som en överföring från det främmande till det egna, från det obekanta till det bekanta, från främmandespråk till modersmål. Denna modell följer en assimileringsprincip. En översättning som följer assimileringsprincipen strävar efter att översätta det oöversättbara, att övervinna skillnader och o-förståelighet. Den förutsätter att allt är sägbart i alla språk fast på olika sätt och med olika densitet. I den andra modellen antas att översättningen även främmandegör det bekanta och för modersmålet mot det andras språk. Den följer en förfrämligandets princip som anser att allt är inte sägbart i alla språk och att modersmålet måste inkorporera det främmande i det egna. Enligt denna princip integreras främmande ord i det egna språket och en dimension av oöversättbarhet och o-förståelighet får plats i översättningen. Skillnaden mellan exotisering och förfrämligande blir många gånger suddig när översättningen följer denna modell. De flesta översättningar kombinerar dessa två riktningar genom att föra det främmande till det egna och det egna till det främmande. Det finns ännu en tredje översättningsmodell som är den som redan förstår språket såsom en översättning av ett gemensamt universellt språk, antingen ett logiskt matematiskt (Leibniz) eller ett gudomligt språk (Hamann, Benjamin). Enligt en sådan modell är översättning alltid redan översättning av en översättning, en översättning som tillåter att det främmande i det egna och det egna i det främmande visar sig och samspelar. Här blir översättningen själv en modell för att förstå språkfenomenet. Denna beskrivning av översättning är schematisk och som alla scheman bristfällig. Den har den litterära eller poetiska översättningen som grunderfarenhet och kan kompliceras mycket mer. Den bär även på den politiska dimensionen av intersubjektiva och interkulturella relationer. Men beskrivningen följer en grundtendens i olika översättningsteorier som den som är av att utgå ifrån att översättning sker mellan två avgränsade enheter. De utgår ifrån en förståelse av språk som en avgränsad kropp och sluten inom sig själv såsom en kropp antas vara. Frågan är om språk kan förstås som en kropp eller om språk inte snarare är rörelse och relation. Inte en kropp i rörelse eller i relation med och bland andra kroppar utan rörelse bland rörelser, relation med relationer. Dessa modeller bygger på idén om att ett språk är en kropp och att en kropp bara har ett språk.

2. Derrida har diskuterat ”den andres enspråkighet” såsom den ursprungliga protesen när den koloniserade kroppen talar ett enda språk som inte är dennes. Han utgår ifrån erfarenheten av att såsom judisk minoritet i Algeriet enbart kunna tala den andres språk – det andres, kolonisatörens språk, det franska språket som inte är hans. I många men inte alla koloniseringserfarenheter talas endast ett språk som inte är ”mitt”. Detta enda språk som inte är mitt blir en protes, som om det vore mitt för att ”mitt” språk blev berövat dess möjlighet. Det mest våldsamma är våldtagandet av det möjliga. Med begreppet ”den andres enspråkighet” avslöjar Derrida hur koloniseringen inte bara verkar utifrån genom att invadera, styra med våld och vapen, utan främst inifrån genom att skapa mekanismer för självkolonisering så att vid dekoloniseringen kan de fortsätta ännu starkare såsom en ”egen” process. Den andras språk, maktens språk, koloniserandets språk internaliseras, blir det egna språk såsom en protes assimileras som en egen kroppsdel. Vad Derrida emellertid inte diskuterar är hur glappet mellan ett språklöst språk som är ”mitt” står i ständig friktion med den andres hegemoniska språk. Han utgår från den klassiska modellen av språk som en i sig själv innesluten kropp även om målet är att kritisera den när den översätts till nationsgränser, suveränitet och kamp för hegemoni. Men han glömmer hur ”mitt” språklösa språk talar i den andres enspråkighets hegemoni. Han glömmer hur språklösheten själv är ett språk i det enda dominerande språket och därmed att även det protetiska hegemoniska språket inom sig självt är mer än ett. Själva idén om protes leder till insikten att enspråkighet är mer än en.

3. De modeller som nämns ovan och som delvis ligger till grund för Derridas diskus- sioner kompliceras när en ”kropp” har flera språk. Flerspråkigheten innebär att ha översättning, dvs. rörelse och relation språk emellan som modersmål. Detta innebär att leva i upptäckandet att flerspråkigheten inte bara är ett särskilt villkor – att några föds som två eller flerspråkiga, ett villkor som växer alltmer i vår globaliserade värld – utan att varje språk är flerspråkigt. Flerspråkighet är erfarenheten av att ett språk är flerfaldigt och även att varje ord är ett språk snarare än att språket är ett system eller en artikulation av flera ord och meningar.

4. Den som är flerspråkig, dvs. den som har översättning som modersmål, erfar språket som en korsning av många språk, av många vägar, i sökande och längtande efter varandra. Beroende på när, hur, vad och till vem något sägs, tar det talade ordet olika språkliga vägar. Ibland går det mer åt ett språk än åt ett annat, ibland omvänt och detta mitt i samma mening. Men detta innebär inte att den flerspråkiga alltid använder olika språk i en och samma mening, vilket ofta är fallet när den flerspråkiga är tillsammans med ”sina”, med dem som bebor samma flerspråkighets knut-vibrerande-punkt. Detta sker även när ett enda språk uttalas, för det som utgör språket är snarare hur något sägs, språkets tonart, in exioner, intensiteter och de olika tankevägar det tar. Översättning är här mer (eller mindre) än ett överförande från ett till ett annat, mer (eller mindre) än transposition från en tonart till en annan. Översättning visar sig snarare som ett vibrerande mellan ur vilket nya språkformationer, nya tonarter och vibrationer träder fram. Den flerspråkige erfar jämt hur ofta nya ord och meningsnyanser bildas i en konversation, inte för att en bit av det ena sammansätts med en bit av det andra utan därför att varje språk såsom rörelse och relation är ett ständigt fram och tillbaka, hit och dit, centripetala och centrifugala rörelser, nästan samtidigt. Att födas och bebo en flerspråkighets knut-vibrerande-punkt är förvirrande, tröttsamt, krävande, tryckande men öppnande, skapande, fullt av intrycks- och uttrycksmöjligheter liksom omöjligheter. Många gånger träder starka kortslutningar fram, meningar upprepar sig själv som en skiva hakar upp sig på grammofonen. Flerspråkighet upptäcker att mellan-språkighet är grunderfarenheten i det som sociallingvister och psykologer kallar för tvåspråkighet och som därmed fullständigt missar inte bara språkets dynamik utan även språket som dynamik, kroppen som språk och språket som ett liv.

5. Språkets flerspråkighet är en grunderfarenhet i litterär och poetisk översättning. Den materiella sidan av denna erfarenhet är språkets ljud. Litterära och poetiska översättningar är de som tar starkt hänsyn till språkets ljud men just när språkets ljud blir tyst och inte låter sig höras. Någon sitter hemma och översätter en dikt. Det kan hända att hen läser dikten högt några gånger. Även den som nästan perfekt talar språket som ska översättas talar alltid nästan (perfekt) såsom om det vore ”sitt” modersmål. Glappet mellan språket som ska översättas och det till vilket översättningen ska ske finns alltid med, kan inte suddas bort. Vid detta ”nästan” sker översättningen och här vid detta ”nästan” uppstår erspråkigheten som ständigt oväsen. I försöket att till exempel översätta en dikt till portugisiska, till exempel en tidig dikt av Gunnar Björling ur Solgrönt, händer mycket:

Jag skall inte skrika idag
jag skall inte säga mitt ord som gick sönder jag skall bara lyfta min panna från papperet och gå stilla
eftertänksamt
härifrån och hit.[1]

Denna dikt är i princip en ”enkel” dikt. Den skulle kunna översättas nästan automatiskt. Men när jag börjar översätta den hör jag samtidigt som jag läser ett ständigt växlande brus i vartenda ord. Jag läser ”jag” på svenska och hör samtidig ”eu” på portugisiska; ”skall” och ”vou”, ”inte” och ”não”, ”skrika” och ”gritar”, ”idag” och ”hoje” låter nästan samtidigt inom mig, sam-låtande liksom två personer som pratar samtidigt. Jag lyssnar på dessa två tyst-låtande språk med sina uttalande skillnader, där det ena språket låter mer eller mindre med brytning och det andra utan brytning. Brutna och obrutna tal låter nästan samtidigt, ett intill det andra så att det ena ingår i och övergår till det andra. Översättningsval och beslut tas och sker mitt i detta brus och oväsen likt en violinist som söker den rätta tonen genom att låta fingret glida fram och tillbaka på strängen, ibland mer åt den högre och ibland åt den lägre tonen, ibland mer åt ett språk och ibland åt det andra, utan att bestämma sig för det ena eller det andra eftersom det som låter är varken det enda eller det andra utan själva mellan, översättningens språk.

6. Att ett ljud är flera ljud som uppfattas som ett men som i uppmärksamhetens stund träder fram med dess över- och infra-toner är ingen metafor. Detta är ljudens materialitet. Genom att vara i sig redan utan och utöver sig är ljudets materialitet mer än sig själv. Det är redan mening. Såsom artikulation mellan ljud och mening är språket förtätad erspråkighet som träder fram som ett när det är fler. Förtätning sägs på tyska med orden ”Verdichtung”, ”Dichtung”, på svenska ”diktning”. Diktning är ett lyssnande till den knut-vibrerande-punkten i vilken språkets erspråkighet låter och hörs flerfaldigt. På detta vis är diktning som sådan översättning. Den ryska poeten Marina Tsvetajeva skrev en gång på tyska att ”Dichtung ist schon übertragen… Keine Sprache ist Muttersprache. Dichten ist nachdichten. […] Ich bin kein russischer Dichter und staune immer, wenn man mich für einen solchen hält und als solchen betrachtet. Orpheus sprengt die Nationalität, oder dehnt sie so weit und breit, dass alle (gewesenen und seienden) eingeschlossen sind.”[2] ”Diktning/poesi är redan att översätta… Inget språk är modersmål. Diktning är efterdiktning […] Jag är ingen rysk poet och det förvånar mig alltid när någon betraktar mig som en sådan. Orfeus sprängde nationaliteten, eller har utvidgat den så brett att alla (dåvarande och nuvarande) nationaliteter är inbegripna”.

7. Inget språk har fasta meningar. Men meningsrörelser fixeras, pausas och stannar upp. Då antas de som lagar, normer, vanor, artificiella ljus och protetiska självklarheter. Då förvandlas meningsrörelser till fasta innebörder. Ett japanskt körsbärsträd som av naturen inte växer i Brasilien kan översättas till portugisiska med ”cerejeira”; Paul Celans ”Turkenbund”, den tyska vardagliga benämningen av Lilium Martagon kan översättas till svenska med ”kronlilja”. Dessa översättningar är rätta och följer mot- svarighetens lagar. Men viktigare än körsbären i körsbärsträdet, det som överväldigar och präglar skönhetens minne och längtans kraft är hur det mer än blad och frukt blomstrar färger, hur detta träd avslöjar hur en färg uppstår och inte vad den är gjord av. I mina ”hemliga” anteckningar översätter jag den med ”quaresmeira” eller ”jacarandá”, brasilianska träd i vilka olika toner mellan rosa och lila blomstrar på ett sätt som syns som en återklang av ett körsbärsträd. För redaktörerna, grammatikern, översättningsgranskarna och olika sorters publiceringspoliser är det en felaktig över- sättning. Mot hemliga poliser växer emellertid och än så länge hemliga skapelser. ”Kronliljan” betecknar samma blomma som den tyska Turkenbund. Den växer både här och där. Men det tyska språket ser en turk i denna lilja, det ser en turk med en turban och upptäcker i blomman lindandets cirkelrörelser. På svenska ses en krona. Turkenbund och kronliljan träder i översättning snarare som synonym och på det viset översätter de översättningen till ett bruk av ett flertal ord för en ordad mening.

8. Den globala världen är en värld av ett krig mellan ett hegemoniskt enda och flertal var och en. Det är världen av ett ensidigt krig, ett krig som det hegemoniska enda för med syfte att tvinga sig på allt och var och en. För att påtvinga ett enda på var och en måste den offentliga sfären, politiken själv utplånas antingen via våldets terror eller nöjesterror. Kampen mot detta påtvingande krig utförs som ett sökande att byta hegemonins ”aktörer”, att ersätta en hegemoni med en annan. De lokala och partikulära ”ena” vill bli universella. Den globala världen är världen av ett krig mellan olika anspråk på universalitet. All partikularitet vill bli universell. I allt detta behålls emellertid den största myten bland alla västerländska civilisatoriska myter som är myten om det ena som ett enda.

9. Varje litterär och poetisk översättning som utgår ifrån att varje språk är flerspråkigt och att det inte finns modersmål upptäcker att översättningen inte för en enhet till en annan enhet, en kropp till en annan eller en värld till en annan utan att översättning är frambringandet av de flerfaldiga rörelserna, relationerna och rösterna i varje en. I den meningen blir översättaren den som ligger nära läsaren som Gunnar Björling har väntat på:

Jag väntar en läsare, ingen känner
går i mina raka zigzagsteg.
Han skall bära sin fyrkantighets mun och sexton öron.[3]

1 Gunnar Björling, Valda dikter, bd 1, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1989, s. 39.

2 Hela citat lyder: ”Dichten ist schon übertragen, aus der Muttersprache in eine andere, ob französisch oder deutsch wird wohl gleich sein. Keine Sprache ist Muttersprache. Dichten ist nachdichten. Darum versteh ich nicht, wenn man von französischen und russischen etc(etera). Dichtern redet. Ein Dichter kann französisch schreiben, er kann nicht ein französischer Dichter sein. Das ist lächerlich. Ich bin kein russischer Dichter und staune immer, wenn man mich für einen solchen hält und als solchen betrachtet. Orpheus sprengt die Nationalität, oder dehnt sie so weit und breit, dass alle (gewesenen und seienden) eingeschlossen sind”, Marina Tsvetajevas brev till Rilke från 6 Juli 1926, i: Rainer Maria Rilke, Marina Zwetajewa, Boris Pasternak, Briefwechsel, hrsg. von Jewgenij Pasternak, Insel Verlag, Frankfurt 1983, s. 206.

3 Gunnar Björling, Skrifter I, Anders Olsson (red.), Erikssons förlag, Norrköping 1995, s. 167.