Home

Kritik
A
Martina Moliis-Mellberg
128 sidor, Modernista


Tre berättelser. Tre platser. Tre utsnitt ur olika element. Den första berättelsen utspelar sig på havet. Den andra berättelsen utspelar sig i öknen. Den tredje berättelsen utspelar sig på gränsen mot himlavalvet. Om berättelserna har någonting gemensamt? Ja, de gestaltar alla en längtan efter att få träda ut ur sig själv, att få överskrida jagets gränser för att kunna träda in i någonting annat eller någon annan. Och så börjar de med bokstaven A förstås, som också utgör titeln på Martina Moliis-Mellbergs debutbok.

Verket publicerades ursprungligen 2015 på det finländska förlaget Schildts & Söder- ströms, och har nu hittat över till andra sidan viken via Modernista. Stilen är prosalyrisk som ett slags mellanting av en diktsamling och en novellsamling med betoning på dikt. Varje sida och varje stycke utgör ett koncentrat av handling, likt montage i en film. Den första berättelsen som heter ”Ad undas”, handlar om en sjökapten vid namn Cousteau (förmodligen fritt inspirerad av den franske oceanografen och undervattensfotografen Jacques-Yves Cousteau) som seglar med sin besättning över de sju haven. Denne kapten, som borde vara lycklig men inte är det, sitter ofta nere i undervattenskammaren och studerar havslivet. På kvällarna gör han anteckningar i sin loggbok: ”Färre maneter än väntat. Blåser upp till sydvästlig storm / Ett liv på land ter sig allt mer som ett straff.”

En dag drar besättningen upp en haj på däck och i samma stund som Cousteau får syn på hajen, på dess blanka skinn och gälarna som förgäves kippar efter andan i luften, känner han ett släktskap med den. Han ägnar flera dagar åt att observera den döda hajkroppen i sitt arbetsrum. Det hela resulterar i ett antal försök att övervinna vattnet för ett liv nere i havet. Men ingenting duger. Under ytan är Cousteau lika hjälplös som hajen uppe på däck. I likhet med de andra två berättelserna utgör människokroppen ett hinder, en yttersta gräns som berättelserna på olika sätt försöker överträda. I den bemärkelsen är A en serie utbrytningsförsök, ofta med våldsamma konsekvenser. Texterna skär och rispar sönder huden, de vrider sig loss tills lederna knakar.

Den andra berättelsen, ”Alfa Cassiopeia”, skriver fram en kärleksrelation och begäret efter att få tränga in i en annan människa. Hur det hela började vet ingen, men diktjaget kan aldrig få nog av Alfa Cassiopeia med sin tatuerade flickkropp. Tillsammans rör de sig genom ett ingenmansland, fullt av banditer, kattdjur och sand. De blommiga tatueringarna på Alfa Cassiopeias hud slingrar sig över hennes kropp i det bländande ljuset som reflekteras i ökensanden.

blommorna som ormar sig på hennes hud. de väser och hotar. lockar, ger mig rysningar i hettan. jag vill röra dem, pressa fingrarna genom dem. jag vill in i henne, in genom springorna i bröstkorgen, jag ser dem för hon har tagit av sig linnet. in genom munnen vars läppar hon slickar, in mellan benen där hennes händer redan är. jag vill låsa fingrarna runt hennes hals, pressa mig in i halspulsådern som stramar när hon kastar huvudet bakåt.

Jämfört med den första berättelsen är tonen och rytmen en annan här. Versalerna har rensats ut vilket gör att meningarna flyter ihop och snubblar över varandra i ett snabbare öde. Stilistiskt sett tampas texten med språkets egna gränser. Att skriva om sexualitet utan att hamna i invanda klichéer är en stor utmaning, men stundtals lyckas dikten med hjälp av formen träda ut ur formen. Inte för att bildspråket är särskilt på- trängande eller för att framställningen är särskilt originell, men för att dikten befinner sig på gränsen till att bli någonting mer än enbart dikt. Trots att scenerna utspelar sig i ett fantasilandskap känns allting bekant som i drömmen, som att fiktionen snuddar vid någonting verkligt. Om definitionen av att skriva fiktion är att frammana en ”falsk värld”, tycks denna falska värld likväl vara förbunden med vår värld. [1] Att texten ständigt brottas med språkets egna gränser står därför i relation till diktjagets begär efter att få överträda sig själv och tränga in i Alfa Cassiopeias kropp. Kanske kan detta i förlängningen också förstås som ett skriftligt begär efter att få tränga in i läsaren.

Den sista berättelsen ”Atlas” hämtar sto ur den grekiska mytologin om titanen med samma namn som dömdes till att bära himlavalvet på sina axlar. I Moliis-Mellbergs version upprätthåller Atlas himlen för att dölja sin osäkerhet, som en förevändning för att slippa agera. Men det är inte enbart himlavalvet som tynger honom, utan även smärtsamma minnen från en flykt.

du undrar hur det skulle ha varit om du hade stannat. men du glömmer, Atlas, att det inte går att vända tillbaka. det finns inte längre något som kan kallas ett hem.

I detta sista utbrytningsförsök utgör därför språket det största hindret eftersom det har blivit främmandegjort: orden har förvandlats till en sörja som klibbar fast i munnen och mellan fingrarna. Och för den som likt Atlas har blivit en främling inför språket framstår alla gränsöverskridanden som tröstlösa. Valet står mellan att fortsätta upprätthålla himlavalvet i stumhet eller att släppa taget och ge upp: ”Atlas, är du inte trött på att kämpa emot? revidera minnen / och försvara? om jag kunde skulle jag släppa taget åt dig.”

Det finns en annan gräns i sammanhanget som också är intressant att beakta, nämligen gränsen mellan Sverige och Finland. Eftersom originaltexten är skriven på finlandssvenska har den inte behövts översättas för att kunna ges ut på Modernista. När jag läser texten tyst för mig själv är det finlandssvenska språket ingenting jag tänker på eftersom det rör sig om en dialekt. Så vad har det för betydelse?

I antologin Korsstygn, rastplats: Om den finlandssvenska poesins belägenhet (2016) föreslår Magnus William-Olsson att poesi inte bör förstås så mycket som ett uttryck för en identitet, utan att poesi i själva verket är ett väsensarbete som kan aktualisera platser i form av olika gränsfenomen. I fallet med den finlandssvenska poesin kan den läsas som en särskild möjlighet, en särskild sensibilitet som är förbunden med erfarenheten av att leva i en marginal. [2] Oavsett vilken roll den nationella identiteten spelar för poesin är det uppenbart att A artikulerar olika gränsfenomen genom dubbelheter: på formens nivå kan den läsas både som finlandssvenskt och svenskt, både som lyrik och prosa – som en dikt som träder utöver sig själv.

Men dubbelheten eller gränszonen utgör också tragedin i diktverket eftersom huvud- personerna i berättelserna på ett obestämbart och ibland rentav outhärdligt sätt förblir svävandes mellan två platser: mellan hav och land, mellan kropp och kropp, mellan tystnad och avgrund. Detta ”både och” kan därför också förstås som ett ”varken eller”. (Eller för att krångla till saken ytterligare: poesi är både både och och varken eller.) Språket liksom människokroppen utgör ett hinder och en möjlighet på en och samma gång. Problemet är bara att allting aldrig leder någon vart. Åtminstone är det känslan som A lämnar mig med: en känsla av att alla utbrytningsförsök är dömda att misslyckas eftersom de aldrig leder in till något, bara ut ur något. Jag ser därför fram emot att få läsa vart Moliis-Mellberg kommer att leda oss i sin nästa bok.


1 ”De grundskikt i erfarenheten som motiverar konsten är besläktade med den föremålsliga värld från vilken de ryggar tillbaka. De olösta antagonismerna i realiteten återvänder i konstverken som deras forms immanenta problem. Detta, och inte inslaget av föremålsliga moment, definierar konstens förhållande till samhället. Spänningsförhållandena i konstverken kristalliseras rent i dessa och trä ar, genom sin emancipation från det yttres faktiska fasad, det reala väsendet.” [Theodor Adorno, ”1. Konst, samhälle, estetik” i Estetiskt teori [1970], Sven-Olov Wallenstein (övers.) (opublicerat material), s. 5.]

2 Magnus William-Olsson, ”Finns det finlandsvensk [sic] poesi?” i Korsstygn, rastplats: Om den finlandssvenska poesins belägenhet, Tatjana Brandt (red.), Ariel Litterär kritik nr 8, Stockholm 2016, s. 30.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s