Home

6.jpg

Bild: © Fran Norton

Kritik
Fadern • Elisabeth Hjorth • 10TAL Bok • 96 sidor • 2018

Ur tydningen nr 29/30: vardagens veck


 

Fadern är inte detsamma som en pappa. Mexivillan är inte detsamma som ett hem. En våldsam patriark kan vara vägen till storhet, en trasig barndom förenar familjer, tystnaden efter slagen ekar. Vi har alla tillhört den marginaliserade folkgruppen, barn. En minoritet vars förtryck ingen orkar göra karriär på. Att tystas är att vara barn.

En våldsam fader är kanske en uttjatad litterär figur men inte i Elisabeth Hjorths roman, Fadern. Här byggs det upp ett mångbottnat universum där barnet är textens centrum, jag är nära flickan som kallas sot, jag tillåts vara nära, jag vill vara nära, särskilt när det blåser i fadern. En flicka som växer upp i ett fosterhem, eller är hon adopterad, eller så är det hennes blodsfamilj som hon avskiljer sig så ifrån – i vilket fall så hamnade hon i den familjen på det skräckfyllda vis vi alla hamnar i en familj. Hon lever på gården ihop med sina syskon. I villan finns även en tyst moder, syskonens mamma, som blir brutal på sitt sätt, att vända sig om och somna om, att se förbi utsattheten.

När ett språk är som Elisabeth Hjorths språk lever jag som läsare. Det här är en text med lika stringent prosa som lyrisk. Meningarna blir konkreta nästan taktila, utan att någonsin förlora sin lyriska öppenhet men det blir aldrig onödigt abstrakt. Hjorth är särskilt inspirerande i sitt sätt att skriva om våld, det tysta och det handgripliga. De våldsamma korta meningarna blixtrar till utan att bli effektsökande, ett poetiskt konstaterande om det specifika våldet som drabbar ett barn. I det spektrum som uppstår i textens olika rum uppstår en berättelse som känns nödvändig att läsa, inte minst för att den känns så eftertänksamt uppbyggt. Häri ligger kanske Hjorths storhet – i det lika nedtonat välavvägda som i det explicita explosiva.

Fadern sliter barnen i håren, det svider i min hårbotten när det svider i deras. Den här fysiska solidariteten känns självklar och något förvirrande. Är det för att författarens text är skapad just med den förevändningen, att mana fram sympati i läsaren med dem så tydligt utsatta eller är det för att jag läser om någon som var (är) jag själv? Bokens uppbyggnad består av fristående kortare stycken som lämnar utrymme för något mer, kanske mig själv, som också hade hår av sot. Känslan av att vilja skydda flickan från faderns händer och hela samhället är närvarande under hela läsningen och det måste beror på något mer än privat igenkänning. Den kanske beror på något mer universellt: överlevnad. Texten får på så sätt en oväntad akut samtidsklang i en värld med växande fascistiska, sexistiska och rasistiska krafter och deras avancering i sin strävan att skrämma oliktänkande till total tystnad. Men flickor som tystas kommer att återvända och tala som gudar – det låter flickan mig förstå och det skänker hopp.

Så vill man rasera ett hus, en familj, en fader runt om en flicka som ser det perversa i tapetens förljugenhet och i faderns hämndlystna fingrar, som ser syskonens pubertetsutveckling, släkt betyder död, de tysta går att älska, utformningen av ditt inre avgör om du hamnar i en svart plastsäck eller i Dallas (vissa hamnar i en plastsäck i Dallas), jag är flickan i boken, även jag drömde om att bli kvinnan som inte finns, konkubinen med röda läppar, jag är flickan med de olagliga drömmarna om pojkarna och deras lemmar, beskydda. När blir det kväll? Det vet vi när den är här, varje barn på lantgården har sin kväll. Faderns samhälle och jordbruk, barnens kvällar. En storm i fadern och ett regn i barnen eller något annat väder. Barnen blir tysta som om kvällen redan var över, den har inte ens börjat. Syskonen gräver i jorden efter tröst, orden som ska bli kött, mata det till den yngsta brodern så det kan växa i honom. Barbiedockor djupt ner i halsen och Jesus älskar syskonens mamma mest av alla. Flickans naglar av stål precis som hennes tankar, jag är inte lin jag är sot, en barndom ska dö.

Fadern är en text med stort utrymme för varje nyans, varje barn, en rymd fylld av apatiska himlar och sovande kvinnor. Ett barn, flickan som kallas sot, tvingas in i de vuxnas plats, inte sin egen, men trots det lyckas hon skapa ett rum större än hela samhället i sig.

Slagen. Döda mig då. Det sa flickan aldrig, det var jag som sa till en man nära mig en gång, ja, jag ramlar ner i texten hela tiden som om den var jag.

Fadern ska böjas som gräs, sedan ska han ätas, idisslas och upplösas av magsyra. Det är min tröst, vetskapen om att det finns en plats där det inte ens blåser, fädernas plats.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s