Home

1

Bild: © Fran Norton

Kritik
Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker • Gilles A. Tiberghien • Översättning: Jonas (J) Magnusson • OEI editör • 176 sidor • 2017


Det tycks finnas en lockelse i att dra sig undan civilisationen och flytta ut i en stuga mitt i ingenstans. Några mil utanför universitetsstaden Freiburg i sydvästra Tyskland, där jag i skrivande stund befinner mig, ligger en stuga (”eine Hütte”) som i perioder beboddes av Martin Heidegger. Stugan är belägen på en höjd över tusen meter ovanför havet med en grandios utsikt över bergsryggar och ett mindre samhälle nere i dalgången. Orten heter Todtnauberg och utgör nuförtiden ett turistmål för skidåkare. Det sägs att Heidegger skrev delar av Sein und Zeit här.

Det är inte möjligt att kliva in i stugan eftersom den är i privat ägo av Heideggers arvingar. Däremot går det bra att promenera på diverse stigar som löpar över dalgången, genom skogspartier och över öppna fält där en och annan ko står och betar. Allt som hämtat ur ett vykort. Enligt en informationsskylt ska Heideggers fru Elfride Heidegger ha köpt markplätten och låtit bygga huset åt sin make, eftersom hon ville förse honom med en tyst plats där han kunde arbeta och tänka i lugn och ro. Stugan ska inte ha utrustats med elektricitet förrän år 1931 och det modernaste föremålet inne i stugan är enligt skylten en radioapparat som filosofen införskaffade år 1962 för att kunna följa nyheterna kring Kuba-krisen. Jag antar att det är här någonstans som lockelsen ligger: i ett begär efter enkelhet.

Sedan ungefär tio år tillbaka bor mer än hälften av Jordens befolkning i storstäder. Urbaniseringsprocessen har därmed kommit att bli en utmärkande erfarenhet i modernitetens historia eftersom den har präglat och fortfarande präglar ett oräkneligt antal människors livsvillkor. Men vad händer när rörelsen sker omvänt? Vad för en slags erfarenhet innebär det att lämna staden för ett liv i naturen? Och vad innebär det att kapa trådarna till alla tekniska apparater och moderna uppfinningar som städerna är översvämmade av?

Om denna erfarenhet och mycket annat, skriver den franske filosofen och essäisten Gilles A. Tiberghien i sina Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker, som nyligen har översatts till svenska av Jonas (J) Magnusson. Heideggers stuga i Schwarzwald utgör i denna anteckningsbok bara ett av många exempel på filosofer och författare som någon gång prövat tillvaron som eremit. I Henry David Thoreaus fotspår testar även Tiberghien att flytta ut i en enkel stuga i New England, utan några vidare moderna bekvämligheter. Så mycket odlande av bönor och andra grödor blir det dock inte:

Jag har ingen ved att hugga, inte mycket kroppsarbete att uträtta, ingen odling av bönor eller andra grönsaker som Thoreau. Bara mina böcker och anteckningsböcker, mina drömmerier i en båt på skogssjön. Inga besökare med undantag för ekorrar och möss, såsom denna natt då en av dem ställde till med ett fantastiskt oväsen i spisen där det fanns kvar några brödsmulor. Mitt skogsliv är tämligen kontemplativt.[1]

Betoningen ligger alltså inte så mycket på de praktiska, vardagliga sysslor som med nödvändighet måste uträttas för att kunna tillgodose de basala behoven. Om Thoreaus transcendentalism grundande sig i idén om att våra a priori-betingelser bara går att urskilja experimentellt, det vill säga genom en levd erfarenhet, är det anmärkningsvärt hur kort Tiberghien uppehåller sig vid sin fysiska vistelse i stugan. Anteckningarna mynnar istället i ett tidigt skede ut i en rad filosofiska och teoretiska reflektioner, med gott om referenser till allt från Sigmund Freuds Drömtydning till Walt Whitmans poesi. Det är med andra ord inte helt uppenbart exakt vad den inledande exkursionen till de amerikanska skogarna tillför själva teoribygget i anteckningarna. Exkursionen framstår mest som en inledande upplysning eller anekdot om hur författaren fick idén till att skriva boken.

Däremot råder det inget tvivel om att kojan för Tiberghien utgör en möjlighet att se saker på ett nytt sätt, utifrån andra perspektiv. Själva begreppet koja bör här förstås i vid bemärkelse, eftersom det även innefattar de stugor som redan nämnts inledningsvis. Betoningen ligger framförallt på instabiliteten i konstruktionen: en typisk koja är byggd av överblivet eller återvunnet byggmaterial från tidigare hus och skulle därför kunna betraktas som en restprodukt av arkitekturen, snarare än en föregångare till den. Eftersom den i regel fungerar som en tillfällig inrättning som bebos under en begränsad tidsperiod, står kojan i motsatsställning till huset genom att den har potential att kunna bryta upp vårt habitus. Den kroppsliga erfarenheten av att bebo ett sådant provisoriskt rum kommer därför att präglas av asymmetri, desorientering och oordning. Enligt Tiberghien tar kojan vid där arkitekturen upphör.

Det handlar alltså inte om att ta ett steg tillbaka och återvända till den ”ursprungliga hydda” som beskrivs i Vitrivus Tio böcker om arkitekturen, där arkitektur förstås som en imitation av naturen, utan snarare om att gå ett steg längre och undersöka om det går att överskrida arkitektur (förutsatt att ”arkitektur” konnoterar ordning, harmoni, rationalism et cetera). Som Magnusson påpekar i sitt efterord till boken, är kojan ett återkommande grepp inom samtidskonsten. Bland annat för att den öppnar upp möjligheter till att kritiskt undersöka den ursprungsmyt som återfinns hos bland annat Vitrivus.[2] I den bemärkelsen utgår Tiberghiens anteckningar lika mycket från en idé eller en metafor, som från en verklig trä- eller metallkonstruktion: genom att låna material från andra konstruktioner kan konstnären konstruera, eller kanske snarare dekonstruera, ett nytt rum. Ett kritiskt rum som är öppet och slutet, ute och inne på en och samma gång. Kojan är inte någon sluten monad utan genomkorsas ständigt av trafiken från den yttre omgivningen.

Mellan det slutna och det öppna, det inre och det yttre finns kojans rymd. Varken det ena eller det andra, utan ett tredje rum, ett ”mellanområde” eller ”potentiellt rum”, som Winnicott säger när han talar om de övergångsrum i vilka barnet lite i taget vänjer sig vid att separeras från sin mor.[3]

I ett sådant rum tränger sig naturen oupphörligen på och naturbegreppet återkommer därför genom hela anteckningsboken. Inte för att den miljö som kontextualiserar kojan uteslutande måste vara ett naturlandskap, tvärtom – kojan kan lika gärna vara situerad i en urban miljö, som exempelvis de slumområden där hemlösa människor tvingas upprätta tillfälliga skjul. Tiberghien föreslår här att hemlösa människor eller människor på flykt genom konstruerandet av kåkstäder skapar alternativa rum som bildar veck eller hålrum i stadsbilden, vilka svarar mot ett aldrig tillgodosett begär. ”Natur” kan i det sammanhanget förstås lika mycket som en ”inre” natur som återfinns i människans biologiska sammansättning. Uteliggaren får enligt Tiberghien denna ”natur” att framträda i staden i form av en ny, marginaliserad kultur.

Med tanke på hur centralt naturbegreppet är i Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker är det häpnadsväckande hur oproblematiskt Tiberghien förhåller sig till detta begrepp, eller kanske rättare sagt hur han inte förhåller sig till begreppet eftersom han med en sådan nitiskhet undviker att precisera vad han över huvud taget menar när han skriver ”natur”. Förmodligen finns det en poäng i att inte definiera begreppen så noga, eftersom Tiberghien uppenbarligen inte är ute efter att skriva en koherent essä. Precis som titeln anger är anteckningarna en lös sammansättning av spridda tankar som inte leder till några slutgiltiga konklusioner (vilket för övrigt svarar väl mot kojan som idé). Men trots att kojan sägs utgöra ett alternativt rum som har potential att dekonstruera och synliggöra alla våra invanda föreställningar, sätts naturbegreppen och ursprungsmyten aldrig riktigt på spel i texten, vilket är synd. Jag hade gärna sett att Tiberghien drog reflektionerna till sin absoluta spets.

Vad betyder egentligen begreppet ”natur” när geologer sedan många år tillbaka har föreslagit att människans klimatpåverkan är så långt framskriden att Jorden för närvarande är på väg in i en ny geologisk tidsålder? Exakt vad är det som eremiten och asketen letar efter? Och vad av allt det som jag just nu tar för givet, kommer jag snart att tvingas behöva börja leva utan?

Det är vad jag frågar mig, när jag står framför Heideggers stuga och försöker knäppa några bilder med min smartphone, utan att vara helt säker på vad det är jag upplever. Heideggers stuga känns som ett ganska märkligt exempel från Tiberghiens sida, med tanke på att Heideggers antiurbanism och teknikskepticism inte alltid förhöll sig så kritiskt till ursprungsmyten som man hade kunnat önska.

 


[1] Gilles A. Tiberghien, Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker, Jonas (J) Magnusson (övers.) OEI editör, Stockholm 2017, s. 18.

[2] Jonas (J) Magnusson, ”Efterord: Om Gilles A. Tiberghien” i Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker, Jonas (J) Magnusson (övers.), OEI editör, Stockholm 2017, s. 172.

[3] Tiberghien, s. 82f.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s