Ur Tydningen nr. 35: Läsningar
–––––––––––

Ordet ”språkspel” är här avsett att framhäva att talandet av språket är en del av en aktivitet eller en livsform.[1]

Det norska ordet spill – likväl svenskans spel – framhäver än tydligare än engelskans games, en inneboende spänning mellan fastlagda regler och fri lek. En rörelse mellan det givna och det möjliga, det tvingande och det otvungna. Vilka är diktandets villkor? Vilka läsningens?

De fleste av disse diktene handler tydelig nok om erfaringen knyttet til en bestemt aktivitet på et bestemt sted til en bestemt tid: aktiviteten, forskning på engelsk litteratur, stedet, Cambridge, tiden, 1968–69.[2]

Språkspill är skriven under den tid Veronica Forrest-Thomson arbetade med sin avhandling i litteraturvetenskap och dikterna framträder lika mycket som stringenta undersökningar av litteraturteoretiska frågeställningar som humoristiska experiment. Att läsa boken i översättning initierar ett visst hermeneutiskt villkorande: utöver Forrest-Thomsons egen förklarande paratext ramas dikterna in av anvisningar i form av översättarens efterord. En inledande lockelse att hänge mig åt avkodandet av en poetisk intention och att följa instruktioner.

Var befinner jag mig som läsare i förhållande till dessa spelregler? Norskan skaver mot min egen erfarenhet av den tradition och det flätverk av associationer dikterna omsätter. Jag hör engelskans interferenser – fragment inkorporerade utan citationstecken men som i skiftningar till arkaiska stavningar avslöjas som lånat poetiskt material – och noterar en tystnad i översättningen. Eller snarare, en omkoppling av mening jag har svårt att uppfatta. Den associativa och historiska gesten i witte, sillable, aye som hejdas. Små glapp, tillfälliga dissonanser: från början detta misslyckande att spela enligt reglerna.

Tydligt situerade talar dikterna inifrån akademin, men samtidigt: boken som ett polyfont collage av litterära citat, samplade ordboksposter, teoretiska och filosofiska diskurser, språk och språkbruk. Den gör sig lustig på mästarnas bekostnad. Det kan vara bra att komma ihåg att

”Wittgenstein ville ha sagt”
                            (L.W. 1889–1951)
men han er død;[3]

Det är ungefär här läsningen börjar.

Sometimes ‘here’ has no walls.[4]

Boksidornas fragmentariska arkitektur iscensätter diktens motstridiga position i den litteratur- och kunskapstradition i och genom vilken den talar. Det är längs med traditionens kantlinjer, ur dess fortsatt synliga konturer, de poetiska utsagorna stammar. Kollapsade rum – men ändå, den engelska litteraturforskningens oavlåtliga upptagenhet med ruiner.

Diktning blir å anse som en registering av den bevisste erfaringens ulike terskler; diktet definerer eller stadfester, menneskets identitet i tiden og språket.[5]

Collagets visuellt uppbrutna uttryck förstärker den påtagliga känslan av att befinna sig mellan språk. Att läsa engelskan genom norskan på svenska är till en början frustrerande, desorienterande. Minnet av en tidigare läsning ljuder i huvudet och jag lockas att skriva detta om den engelska texten, att skriva på engelska, att lätt sjunka in i dikterna och samtala med dem utan hinder. Men allteftersom framträder trösklarna mellan de tre språken och den självmedvetenhet de genererar hos mig som centrala för läsningen och verket som sådant: collagets tröskelstadier i vilka inte bara det diktande utan också det läsande subjektet framträder och vars rörelse översättningen förkroppsligar.

Jag lägger ner boken för att googla den svenska översättningen av ”hageasters”; jag hänvisas gång på gång ur texten för att återvända, göra ett nytt försök. Att börja, att börja om. Det är en spretig läsning, en kartläggning av gränser som ritas upp och överskrids. Att i läsningen angränsa språk, diskurser, fragment: en misslyckad helhet, undersökningar som går kors och tvärs. Dikterna öppnar sig, hakar i andra parallella och samtidiga läsningar. Som språkspel.

I’ll propose a prosody of the citizen, where the term ”prosody” describes the historical and bodily movement of language amongst subjects.[6]

Eller Benveniste: rytm har inget med vågor att göra. Rytmen är historiskt villkorad, inte en tolkning av naturen. Disposition, flöde: att arrangera klänningsvecken omkring sig.[7] En rytm som uppkommer i diktens historiska och diskursiva sidoställningar. En kortslutning av mening, en bruten syntax och parodiska förskjutningar frambringar yttrandet av ett historiskt nu. Tröskelstadiernas rytm i vilken subjektet framträder i varje ny ansats, varje ny början,

I søken etter en etymologi
tilsammensatte liv,[8]

There is something maddeningly attractive about the untranslatable, about a word that goes silent in transit.[9]

daisy:

October:

blackbird:

crocus:

moon:

tide:

spring:

term:[10]

De engelska orden kvarstår i bokens inledande dikt, jag vet inte riktigt varför. Kanske är de citat, men citat översätts annars genomgående i dikterna. Tre språk sidoställs därmed: norska, medelengelska och engelska. I det första mötet med texten upprättas norskan som en collagets beståndsdel i egen rätt intill de svårbegripliga medelengelska fragmenten.

Jag läser översättningens förskjutningar, norskans prosodi, som en förstärkning av Forrest-Thomsons humoristiska grepp, hennes verbala hicka:[11] textkroppens ofrivilliga konvulsioner. Det oavsiktliga skrattet i rörelsen från disillusion till skuffelse, drye Mock till tørr Spott. Lekens intervention i spelet.

–––––––––––––

[1] Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, övers. Anders Wedberg, Thales, 1992.
[2] Veronica Forrest-Thomson, ”Note” i Språkspill, övers. Karin Nygård, Kolon forlag, 2015.
[3] Forrest-Thomson 2015.
[4] Lisa Robertson, Thresholds: A Prosody of Citizenship, Book Works, 2018.
[5] Forrest-Thomson 2015, ”Note”.
[6] Robertson 2018.
[7] Robertson 2018.
[8] Forrest-Thomson 2015.
[9] Anne Carson, ”Variations on the Right to RemainSilent” i Float, Knopf, 2016.
[10] Forrest-Thomson 2015.
[11] Forrest-Thomson, Poetic Artifice: A Theory of Twentieth-Century Poetics, Manchester University Press, 1978.