Ur: Tydningen nr. 39: Fabriken

 

Arbetet vid pressarna. Kroppen är böjd, framåtlutad över maskinen. Redskapen i metall stansar delarna i metall. Interpunkterar.

*

Fabrikens oväsen installeras som en andra interpunktionsapparat i Simone Weils Fabriksdagbok: hård, utspridd och oregelbunden.

*

”Eftersom det i regel blir nödvändigt att anpassa sig till maskinens rörel­seschema händer det att arbetaren ifråga börjar röra sig knyckigt och robotaktigt, som en docka, och ordet MASKINSLAV kommer osökt för en.”1

*

Tillsammans producerar oväsendet från maskinerna en syntax för de arbetande kropparna att eftersträva och upprätthålla. Det är fabrikens grammatik.

*

Jag läser om arbetet vid pressarna. Huvudet är öppet. De återkomman­de migränanfallen. Den hårt pulse­rande smärtan i tinningarna är en del av fabrikens syntax; en kroppsligt inkorporerad rytm.

*

”Stycken, delar och liv, fabriken. / Och tegelsten och takpannor. Och går in och ut. / Och höger och vän­ster och tegel och takpannor och kraftlös / och fet och runt och runt och liv och liv och trä och spik och / järn och järn och går in och ut och runt och buller.”2

*

Migränanfallen. Mellan smärtans pulserande punkter existerar endast tidsrymden till nästa punkt. Sekun­den bort. Det är i detta glapp som tanken får plats. Sedan avbryts och förskingras den. Det är en gramma­tik utan preteritum, utan futurum.

*

Migränanfallens upphävande kräver arbetsfrånvaro, tystnad, mörker, vila och medicin. D.v.s. improduktivitet. Situationen är i grunden omöjlig: individen förbinds till en kapitalise­rad läkemedelsmarknad genom sitt behov av medicin, ett behov som skapats av stress och osäkerhet. Man blir en regelbunden kund. Sam­tidigt förnekas man sitt värde genom sin oförmåga att sälja sitt arbete och därmed generera mervärde. En oförmåga som skapats av arbetets förutsättningar, vilka inte förbättrats.

*

Migränen. Var 28:e dag penetreras mitt högra ben av en injektionspenna. Jag fokuserar, håller kvar sprutan tills den genomskinliga vätskan pressas ned i benet. Nålen gör ett avtryck, ett nytt hål vid den ärrvävnad som bild­ats av föregående månaders stick. Förutom läkemedlets förtjänstfulla effekter upprättar medicinen ett tem­poralt ramverk som förbinder min kropp till en konkret tideräkning; nå­len interpunkterar min kropp en gång per månad. Medicinen sätter, på ett minimalt plan, ett ramverk kring framtid och förflutenhet i en tillvaro som stundtals kan kännas konturlös, avnarrativiserad.

*

En viktig del av utvecklingsekonomen Guy Standings tankar om prekariatet grundas i beskrivningen av hur prekariserade subjekt gradvis förlorar sin levnadsstruktur. Tillvarons rumsliga och tidsliga ramar löses upp och blir närapå flytande; en avnarrativisering av subjektets verklighet – och i förlängningen av subjektet självt. Att inte kunna skapa ett sammansatt narrativ för liv och arbete är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt.3  

Det må vara missvisande och anakronistiskt att tänka kring Weils beskrivning av arbetet på Alsthom och Renault utifrån prekariatet som begrepp. Tiden och politiken är en annan. Men även om det existerar påtagliga skillnader har jag svårt att inte tänka kring samtidens osäkra timanställningar i relation till de betingelser som Weil beskriver. För de levnadsvillkor och tillvarostruk­turer som dessa anställnings- och produktionsformer framtvingar påminner om samtidens. Eller som Weil konkluderar i slutet av Fabriks­dagbok: ”Den klass som inte räknas – i någon situation – i någons ögon… och som inte kommer att räknas, aldrig, vad som än händer (trots den första versraden i den 1a strofen i Internationalen).”

Jag tänker kring den kroniska osäkerhet som förvägrar arbetaren trygghet, återhämtning och fram­tidsutsikter. Arbetet genererar peng­ar men sliter ut kroppen; vila gör att man återhämtar sig men resulterar i ekonomisk förlust. Arbetaren måste göra lite av varje, vilket varken re­sulterar i att hen hinner återhämta sig eller lyckas tjäna tillräckligt med pengar.

*

Är inte den klass som Fabriksdag­bok beskriver något helt annat än prekariatet? Är det inte en subaltern position som Weil inskärper i sin deskription av den ”klass som inte räknas – i någon situation – i någons ögon”? Arbetarklassen har alltid varit heterogen, instabil – och jag ställer mig skeptisk till ”prekariatet” som ett fungerande analytiskt eller empiriskt begrepp i relation till Weils observationer eller egna erfarenheter.

*

Arbetet. Fabriken. Tidens upplös­ning sker på en bestämd plats. ”Ett år har gått, igen. Hur många är det nu? Tiden har uppenbarligen ingen betydelse här. Bara de bitar de kan ta bort. Sekunder, minuter, timmar. Arbetets tid. Den måste komprimeras och multipliceras. Snabbare och mer. Där, i fabriken, är tiden allt som spelar roll. Men här utanför har tiden ingen betydelse. Ett år har gått. Ett helt år till. Var det inte mer än så här? Det märktes knappt. Ett helt år förlorat. Ett till.”4

*

Dagboken. Exaktheten i att räkna upp varje skruv, timme, franc, ½ timme – eller var det kanske ¼. Det skrivande jagets försök att få syn på sig själv, på kroppen i rummet och i tiden som passerar. Att teckna något slags konturer, spalta upp dagarnas överväldigande tyngd.

*

Eller är dagbokstexten, handskriften, samtidigt ett underlag för minnet – en extern yta för beständiga inskriptioner – som i lika hög grad gör att den skrivande personen inte behöver minnas det skrivna? Kanske blir texten därigenom ett sätt att distansera sig från arbetet, att glömma det?

*

Fabriksdagbok upprättar ett slags system. Bokuppslagets binära struktur ordnar en tudelad perception: en registrerande och en reflekterande. På de vänstra sidorna räknar Weil ut vad hon tjänat på en specifik beställningsorder och adderar samman hur många franc hon tjänat i timmen, för dagen eller per vecka. Eller så beskrivs fabrikens maskiner, moment och material ingående. På högersidorna bereds istället utrymme för observationer och reflektioner rörande de mellanmänskliga relationerna på arbetsplatsen. Allt från disparata tankar till längre, sammanhållna historier skrivs ut. Flera av dessa högersidor har lämnats blanka. Ingenting finns skrivet. Om vänstersidornas exakta upp- och uträkningar främst kan sägas teckna det registrerande jagets konturer – dess försök att synliggöra sig själv inför sig själv – kanske de blanka högersidorna kan läsas på ett liknande sätt. För jag uppfattar aldrig denna tomhet som en frånvaro. Tvärtom konkretiserar det vita arket den trött- och tanklöshet som Weil beskriver. Den tomma, vita sidan materialiserar glömskan – närvarandegör den.

*

När skriver Weil i dagboken? I väntan på nästa beställningsorder? När hon kommer hem från arbetet? På lunchrasten? Jag söker efter ledtrådar i det marginella: parenteser, hakparente­ser, passager där handstilen är oläs­lig, arbetsmomentets uppräkning av färdiga delar. Efterforskar var hennes riktiga dagbok finns bevarad. Finner inget svar. Googlar. Ser en bild av en anteckningsbok som skulle kunna vara den rätta, med utsmetade fläck­ar av bläck. Bilden är för lågupplöst. Det går inte att avgöra.

*

Jag återkommer till tidsaspekten. Borde det inte innebära repressalier om hon skriver i sin dagbok under arbetstid? Förutom omklädnings­rummen nämner hon inte heller någ­ra gemensamma ytor på arbetsplat­sen – det verkar inte precis finnas ett fikarum – men hur skulle hon kunna minnas alla detaljer när hon kommit hem, eller likväl ha orken att minnas?

*

Dagboken är skriven i historisk pre­sens. Det hjälper mig inte.

*

”Därute verkar det sensationellt med ’intellektuella’ som jobbare, tidning­arna gör en riktig legend av det. Från fabriken sett är det faktiskt inget märkvärdigt. Var och en som arbetar här har sin egen trassliga historia, har ofta upplevt mer spännande och växlande öden än studenten som för en tid blivit arbetare. Borgarna inbil­lar sig alltid att de har monopol på intressanta levnadsöden. Löjligt! De har monopol på det offentliga ordet, det är allt. De ställer ut sig. De andra upplever sin historia intensivt men i tystnad. Ingen föds som tempoar­betare, man blir det. Förresten är det mycket sällsynt här i fabriken att man betecknar någon som ’arbeta­re’. Nej. Man säger: ’Människan som arbetar i svetsen.’ ’Människan som jobbar vid stötfångarna.’ Människan. Jag är varken arbetare eller ’nyprole­tär’. Jag är ’människan som arbetar vid pendelkrokarna’. Och mitt sär­skilda kännetecken som ’nyproletär’ intar sin blygsamma plats i myllret av öden och särfall. // Den enda verkliga skillnaden mellan mig och mina kamrater i fa­briken – bland vilka det finns många improviserade arbetare som kommit från landsbygden eller från andra länder – det är att jag alltid kan åter­ta min status som akademiker. Jag trälar som de, men jag är fri att be­stämma när träldomen ska upphöra. Jag upplever mycket starkt denna skillnad – som ett särskilt ansvar. Jag kan inte utplåna den. På vilket sätt man än försöker kväva oss, drabbar det aldrig mig så hårt som dem.”5

*

”Aldrig glömma denna iakttagelse: jag har alltid, hos dessa slitna var­elser, funnit den hjärtliga generosi­teten och fallenheten för allmänna idéer stå i direkt proportion till varandra.”

Denna mening, som återfinns i slutet av Fabriksdagbok, får mig att tänka på vad det innebär att uppma­na sig själv att aldrig glömma någon­ting. Att nå ut till ett framtida jag i förhoppning om att minnet bevarats – och då inte bara som en inskription i dagboken. Men är inte detta minnesanteckningens kluvenhet: att den delvis ersätter minnet och därmed tillåter oss att både glömma och spara vad som skulle kommas ihåg? Uppmaningen motiveras av risken, eller chansen, att glömma.

*

Samtidigt påminner uppmaningen läsaren om det faktum att det skrivande jagets position är besökarens. Någon som vet att hon kommer att lämna allt detta bakom sig.

*

För den som är kvar i fabriken finns inga påminnelser om yttre värden att erinra. Det finns ingen dåtid eller framtid, preteritum eller futurum, i arbetet vid maskinerna. Presens är fabrikens tempus. Man är fast i dess grammatik.

*

Det finns en tvetydighet som är svår att greppa i Weils sätt att gå in i ar­betet, att gå till arbetet – något i det samtidigt frivilliga och tvungna som villkorar hennes tid i fabriken. Det finns något trotsigt i dagbokstexten, en liten triumf i att trots allt stå upp när dagen är slut. Att gå till arbetet är en moralisk bedrift, att gå hem en fysisk.

I introduktionen till den engelska översättningen av Journal d’usine läser jag att Weil föreställer sig den ideala fabriken som en plats på vilken man med glädje kan komma nära det verkliga livet. Detta ideal införlivas självklart inte i fabriken, inte heller tänker jag att detta var Weils förväntning, men vad betyder det när hon skriver om ögonblick av eufori vid maskinerna? Ett slags moralisk upprymdhet i kontrast till den fysiska smärtan – likt känslan av eufori som uppstår efter en dags knapphändig diet.

Jag kan inte undgå att tänka på dagboken som ett slags parering av total underkastelse. Texten som blir kvar.

*

Det är den tudelade beskrivningen av underkastelse – som både existentiellt idealiserad och som förnedrande – som jag både förförs av och inte förstår hos Weil. Kanske är det ett inslag av tro på en sanning som jag inte delar eller tagit del av. Och inbegriper inte Weils beskrivning av sig själv ”som en slav” ett slags metaforiskt och metafysiskt moment där den totala underkastelsen och förintelsen av det egna jaget får stå för ett slags ideal? Men vad betyder denna existentiella martyrdom i relation till fabriks- och kroppsarbetet? Jag förvillar mig i detta.

*

Weil skriver: ”Huvudsaken är inte lidandet utan förnedringen. / Hitler kanske grundar sin kraft på det (istället för den dumma ‘materialismen’…) / [Om syndikalismen gav en känsla av ansvar i vardagslivet…] / Man har alltid själv behov av yttre tecken på sitt eget värde.”

Det finns hos Weil en påtaglig skillnad mellan lidandet och förnedringen. Kanske är detta essensen: underkastelse kan resultera i lidande eller förnedring, men medan lidandet kan syfta till progression och revolution bryter förnedringen ner individen och försvårar varje kollektiv organisering och känsla av solidaritet. Vad innebär det då att nazismen ”grundar sin kraft” på ”förnedringen”? Kanske kan nazismens lockelse därmed förstås som ett försök att interpellera och mobilisera ett suveränt, ariskt subjekt som inte behöver erfara förnedring eller förödmjukelse? Att det är här nazismens socialpsykologiska funktion blir tydlig.

*

Och än en gång ser vi fascisterna vinna mark och att den liberala, parlamentariska demokratin inte lyckas motverka fascismens framfart.

*

Tidens upplösning accelererar kroppens nedbrytning. Weils tid på fabriken får konsekvenser under senare delen av hennes liv och föranleder hennes tidiga död i Ashford 1943. Hon får lungproblem som bereder väg för tuberkulosen.

*

Första gången jag – på allvar – insåg vad det innebär att tillhöra arbetarklassen var när jag förstod hur många år som försvinner från ditt liv. Det var inte genom att läsa om produktionsförhållanden eller revolution. Det var att läsa statistiken över hur många år mindre du kommer leva på grund av ditt arbete, att din kropp har förbrukats. När det talas om att höja pensionsåldern tänker jag på dina trasiga knän, ditt överansträngda hjärta, din pension som inte skulle vara dräglig ens om du jobbade till hundra år. Kanske är det därför jag får svårt att acceptera Weils idealistiska syn på kroppsarbete, som existentiellt nådigt, ädelt, ”en direkt kontakt med livet”, även om det är en annan tid och ett annat samhälle hon utgår ifrån eller tänker sig. Kanske sitter vad hon kallar förnedring djupare än så.

*

Arbetet – fabriken – vänta – arbeta – pressarna – huvudvärk – utskällning – arbeta vidare – leta efter en låda – yrsel – arbeta vidare – inte hinna klart – gå hem – trött – sova – arbeta – vänta – arbeta – accelerera – göra fel – börja om – huvudvärk – arbeta vidare – justering – väntan – gå hem – trött – drömma om jobbet – arbeta – fräsen – utskällning – stå ut – rädsla – arbeta vidare – gråta – arbeta vidare – acceptans – armvärk – slut på jobb – leta sig vidare – vänta – arbeta – huvudvärk – trycka undan vreden – arbeta – rädsla – arbeta vidare – gå hem – utsliten – sömnlös – arbeta – ett töcken – arbeta vidare – sakta ner – arbeta vidare –underkastelse – arbeta vidare – inte hinna klart – trött – utmattad – gå hem – rädsla – söndag – revoltera – för trött – vila – italiensk konst – måndag – huvudvärk – arbeta vidare – dagdrömma – och ändå – trots allt –

*

”Att intensivt förnimma varje ögonblick av frihet eller kamratskap som om det vore för evigt. En direkt kontakt med livet…”

_________________________________

1 Göran Palm, Ett år på LM, (Göteborg: Författarförlaget, 1972), s. 39f.
2 Leslie Kaplan, Överflödet – fabriken, övers. från franskan Jenny Högström (Stockholm: Modernista, 2005), s. 47.
3 Guy Standing, The Precariat: The New Dangerous Class (London: Bloomsbury Academic, 2011), s. 155.
4 Eric Pettersson, fabriksliv, (Malmö: Eskaton, 2015), s. 6.
5 Robert Linhart, Året på bilfabriken, övers. från franskan Britta Gröndahl (Stockholm: Norstedts, 1979), s. 64f.