Ur Tydningen nr. 39: Fabriken

”När jag tänker på de stooorrrra [sic] bolsjevikledarna och på hur de låtsades skapa en fri arbetarklass, samtidigt som inte en enda av dem […] någonsin hade satt foten i en fabrik och därmed inte hade den minsta aning om de verkliga förhållanden som bestämmer huruvida arbetarna är fria eller slavar – när jag tänker på detta känns politik bara som ett elakt skämt.”[1]

Mellan slutet av juli och början av september 1932 befinner sig Simone Weil i Tyskland. Där skriver hon en serie artiklar som beskriver effekterna av en kris som för henne framstår som omöjlig att förstå i de teoretiska termer som de franska revolutionärerna samtidigt arbetar med. Inte utan ironi svarar hon sina vänsterkritiker med ett citat från Lenin: ”osminkad sanning är alltid välgörande för arbetarrörelsen, falskhet, illusion och lögn alltid skadliga”.

Weil hade rest till Tyskland just för att förstå de ”sanna” effekterna av den tyska samhällsordningens sönderfall, eftersom det inte vore möjligt utan ”kontakt med det verkliga livet”, det vill säga utan att försöka tänka vad det innebär att inifrån känna sig fastskruvad i Berlins skruvstäd. Weil inleder en av sina artiklar med följande reflektion:

Tyskland är idag det land där frågan om samhällets ordning verkligen ställs. För oss i Frankrike, även för de politiskt aktiva, är frågan om samhällets ordning ett samtalsämne på möten, i tidningsartiklar, i diskussioner på caféer, eller i bästa fall ett ämne för teoretisk undersökning – och när dagen sedan går gör vardagens bekymmer, små händelser, passioner och intressen att man glömmer bort det. För huvuddelen av Tysklands befolkning är det tvärtom vardagslivets mest angelägna, mest akuta problem.[2]

Detta problem, fortsatte hon, var så intensivt att det ”åtminstone bland småborgarna och arbetarklassen” tillintetgjorde alla individuella strävanden. Alla perspektiv, ”även de mest intima”, förstås som ”perspektiv rörande samhällets framtid”.[3] I Paris diskuterar och spekulerar man, men det som äger rum i Tyskland går inte att förstå teoretiskt. Den tyska krisen ger upphov till en omvandling på individuell nivå, för vilken föreställningsförmågan inte är tillräcklig. Man måste istället försöka bilda sig en uppfattning om vad känslan av att vara fångad utan hopp om att kunna fly gör med ens medvetande.

”Det går inte att föreställa sig ett försök att återta kontroll över sitt liv, som inte samtidigt är en handling på nivån av samhällets själva struktur.”[4] I Tyskland 1932 är ”problemet med samhällets ordning” var och ens konkreta problem, med direkt kännbara effekter. Det är rentav så, skriver Weil, att det ”för den som idag anländer från Frankrike till Tyskland känns som att tåget har fört en till en annan värld, eller snarare från en tillflyktsort avskild från världen till den verkliga världen”.[5]

Weils resa sommaren 1932 bör läsas som ett försök till omvändelse, i platonsk bemärkelse: i Paris lever man i krisens bleka återspeglingar, i Berlin kan man se dess väsen. Kontrasten mellan de två huvudstäderna är slående: i Paris är man upprörd och pratar, i Berlin ”diskuterar man inte politik”,[6] men allt man gör är kontaminerat av den politiska frågan. ”Rättare sagt, inget problem rörande det mest intima i varje människas liv kan formuleras utan att relateras till frågan om samhällets struktur.”[7]

Weils beslut att bege sig till Tyskland 1932 är av samma natur som det beslut hon fattar två år senare, när hon bestämmer sig för att ta anställning som fabriksarbetare hos Alsthom. Att stiga in i fabriken är, som hon vid flera tillfällen uttrycker det, att ”träda i kontakt med det verkliga livet”.[8] Precis som 1932 beskriver Weil en övergång från en värld till en annan. ”Mitt främsta intryck”, menar hon, ”är att jag har lämnat abstraktionens värld och istället befinner mig bland verkliga människor”. Är det inte just i denna bemärkelse som Weil, i den fabriksdagbok hon ställer samman året 1934–35, försöker redogöra inte bara för arbetarnas exploatering, utan för arbetets själva villkor?

Att vara ett kugghjul

Man måste låta sig ”reduceras till en molekyl”, bli ”en atom i fabrikens struktur”.[9] Om teoretiker i allmänhet misslyckas med att förstå naturen hos arbetets organisering beror det på att ”de själva aldrig varit ett kugghjul i en fabrik”.[10] Arbetets värld är inte en ”region i världen”, där man kan ”ströva omkring”.[11] Och Weil upplever inte heller den arbetarklassens broderliga verklighet som hon medger att hon drömt om, som en av hennes vänner har berättat: ”hon trodde att hon på fabriken skulle finna en verkligt mänsklig broderlighet”.[12] Vad hon ville göra var att ställa den fråga som Bob Dylan ställde trettio år senare: ”How does it feel?”.

Det avgörande faktum hon rapporterar om är förnedringen. Den som bryter ned, isolerar och gör att man aldrig känner sig hemma på fabriken. Till exempel: förnedringen av den grupp kvinnor som väntar i störtregnet på en signal för att få ta skydd. ”Dagar med ihållande regn, det är ett märkvärdigt skådespel att se en grupp kvinnor, som anlänt innan fabriken öppnar, stå i regnet bredvid en liten öppen dörr och vänta på att ringklockan ska ringa (orsak: stölderna; jfr. matsal)”.[13] Denna levda förödmjukelse motsäger den ”klassanda” som, skriver Weil till Victor Bernard, bestäms av ”faktiska livsvillkor”.[14] Arbetarnas livsvillkor tenderar just att omöjliggöra varje uttryck för en sådan anda. Tvärtom, ”nödvändighetens obevekliga och ständiga tryck tränger oupphörligen bort den”, till den grad att den ”hos de svagaste förvandlas till servilitet”.[15]

Det fackliga engagemanget på fabriken är för övrigt i princip obefintligt. Som Weil skriver till Nicolas Lazarévitch i mars 1935: ”Jag glömde att säga en sak angående min fabrik: att jag sedan jag kom dit inte EN ENDA GÅNG har hört någon prata om sociala frågor, eller om facket, eller om något parti. […] Jag frågade en arbetare om det verkligen fanns någon fackavdelning på fabriken, och det enda svaret jag fick var en ryckning på axlarna och ett menande skratt. Man klagar på reglerna, på arbetsbristen, på många saker – men det är klagomål, och det är allt. Vad gäller idén att göra motstånd, om än aldrig så lite, så uppstår den inte hos någon.”[16] Weil är alltså inte ute efter att sätta förtryckets kollektiva strukturer på prov. Vad man däremot måste förstå är hur de strukturerna luckras upp så fort man ifrågasätter dem från maskinhanteringens synvinkel – och utifrån detta börja urskilja förtryckets intima former.

”Slaveriet gjorde att jag kände mig fullkomligt rättslös”, ska Weil komma att säga.[17] Arbetarens status kan bara ifrågasättas genom en reflektion som syftar till att förstå dess egentliga villkor. Om arbetaren är den ”verkliga” människan, så beror det på att arbetaren representerar ett universellt metafysiskt tillstånd. Som Weil påpekar för Victor Bernard, angående ”den moderna industrins slavar”: ”det jag just har sagt är giltigt för varje människa som befinner sig i denna situation”.[18] Slaveriet definierar inte ett tillstånd av alienering baserat på en viss relation mellan produktionskraft och kapital, utan ett tillstånd där man förlorar makten över sig själv. Det betecknar en form av förnedring som bryter ned varje vilja till uppror, där klagomål ersätter motstånd.

”Skadan mot tänkandet” åsamkas i första hand av att arbetarens tid ”ständigt står till någon annans förfogande”.[19] ”Den första detaljen under dagen som gör slaveriet kännbart, är stämpelklockan.”[20] Förmannens inflytande bygger på hans makt, inte i första hand att övervaka det arbete som utförs och utvärdera arbetarnas produktivitet, utan att han har ansvaret för att räkna timmar: ”Förklara för Châtel att jag förlorade 2 timmar dagen innan. Han klagar: ’2 timmar!’, och skriver i sitt protokoll: ’tid förlorad’… Men skriver inte hur mycket!”[21] På fabriken ersätts tiden med upprepade ögonblick och utgör inte längre ”en klyvning mellan den jag är och den jag vill vara”: den är, kort sagt, inte ”arbete”.[22]

Alienationen består i denna reifikation av tiden. Den hör till chefen, som konfiskerat den från arbetaren, som överlämnar ”sin själ”. Tiden är inte längre den förmåga vi aktualiserar, den är för sig vad man måste räkna. Att på arbetarens ”protokoll” markera ”förlorad tid”, och samtidigt låtsas att man inte behöver räkna den, är att hävda en godtycklig makt, som om det inte fanns någon skillnad mellan en minut och två timmar, trots att arbetarens själva verksamhet består just i att kunna mäta denna skillnad, eftersom arbetarens handlingar i hög grad definieras som lyckade i relation till hur snabbt de utförs. Därav de många sidor i Fabriksdagbok som ägnas åt att räkna timmar och ören.

Upphävandet av berättelsen

Weil strävar alltså efter att nå till förtryckets rot, i verkligheten. Visst finns där den lille chefen Mouquet, den slöe Léon, den snälle Jacquot. Men i grunden uppfattar man att alla förmän är likvärdiga, eftersom Weil inte konstruerar någon dramaturgi. Hon håller sig till objektiva förhållanden, till de strukturer som hon tycker visar förtryckets natur på ett avgörande sätt. Fabriksdagbok är varken en essä om arbetets villkor eller en roman. Fabriksdagbok följer dagarnas och arbetets gång, den översätter en viss tidrymd utan början och slut, mellan två händelser. Den råa formen, fri från alla försök till litterär elegans och förklarande ramverk, ger upphov till en känsla av transparens: man sätts i kontakt med fabrikens liv. Det finns ett minimum av diskurs mellan den upplevda verkligheten och dess uttryck. Dagboken är för berättelsen vad fabriken är för arbetet. Frånvaron av intrig är ett visst sätt att berätta, analogt med tankens oförmåga att föregripa, att rikta sig framåt inom arbetets organisering. Bakgrunden (gesternas upprepning, uppgifternas monotoni, utmattning och förnedring) förmedlas på formell nivå genom en ostrukturerad växling mellan tekniska detaljer rörande löner eller hierarkin, och filosofiska reflektioner.

Vad detta sätt att ”återberätta” en erfarenhet faktiskt visar är att fabriken är en plats där kontemplation är omöjlig. Dagbokens form, utan början eller slut, utan ”intrig”, återspeglar förtryckets struktur. Låt oss dra oss till minnes vad Paul Ricoeur kallar sin ”grundläggande hypotes”: ”Att tiden blir mänsklig i den utsträckning den artikuleras enligt ett narrativt modus, och att berättelsen uppnår sin fulla betydelse när den blir ett villkor för tidslig existens”.[23] Flödet omöjliggör alltså tragedins mått. Dagboken återger omöjligheten att komponera, att vara i representationen. Det finns inga peripetier, ingen möjlig upplösning, ingen tillfällighet. Dagboken visar oss alienationen i dess mest intima och mest absoluta form: frånvaron av egen erfarenhet, känslan av att befinna sig utanför sig själv, berättelsens upphävande. Den ger upphov till en sorts destruktion av föreställningsförmågan. Det finns ingen början, inget slut, varje dag är lika upplysande, oavsett vilka ”anmärkningsvärda incidenter” som äger rum.[24] Dessa incidenter ger inte upphov till något igenkännande hos läsaren, på så sätt att en ”mycket rolig byråkratisk incident” för läsaren förblir något mystiskt, och alltså inte rolig alls. Fabrikens liv kan inte representeras, i första hand av den anledningen att det är ett liv som bara utspelar sig.

Denna besatthet vid tiden tar formen av en uppräkning. Dagbokens form lämpar sig väl för sådan kronologi: veckor, dagar, ibland rentav förmiddagar och eftermiddagar räknas upp. De små händelserna och reflektionerna bildar inte tillsammans en berättelse: dagarna följer på varandra, fakta ackumuleras, men det finns i slutändan ingen historia. Fabriksdagbok är det litterära uttryck som ger form åt denna arbetstakt. Så länge det handlar om att förmedla fabrikens väsen så kan det inte finnas någon berättelse om fabriken, eftersom fabrikens väsen består i en negation av rytm och tanke. Den tid som ges är den kontinuerliga tiden av dagligen repeterade intryck, av arbetarnas ryckiga rörelser. Om läsaren slås av Fabriksdagbok, så beror det på att den visar hur arbetets omöjlighet på fabriken motsvaras av berättelsens omöjlighet. Weil förskjuter läsarens fokus från hennes erfarenhet: hennes engagemang är inte en motor som driver fram nya situationer. Hon får inte dra till sig läsarens uppmärksamhet. Hennes ansträngning består i huvudsak i att försvinna (man förstår principen för hennes strävan: att ”vara ingenting”, så att sanningen kan vara).[25] Den består i att läsa arbetets villkor inifrån, och att göra dem synliga genom sina intryck.

Man kan inte, konstaterar Weil, ”beskriva ett mänskligt tillstånds smärta på något annat sätt. Smärtan består bara av intryck”.[26] Intrycken är på en och samma gång påträngande och oordnade. De färgar erfarenheten, ger den en kulör, och det är det man måste kunna återge om man vill förstå varför arbetets erfarenhet 1934 är erfarenheten av en förnedring. Ingen Ford kan lindra detta, i synnerhet inte genom att, på anklagelserna om att ”i sina bilfabriker reducera arbetarna till slavar”, svara med följande reflektion: ”arbetarna har ju också bilar”.[27] Det handlar om att själv vara ”som en levande materia”, att tänka ”att man inte lämnar sin själ i omklädningsrummet”.[28] Därför att fabrikens omständigheter, som aldrig uppnår en händelses förföriska glans, är inskrivna i en monoton följd av utförda uppgifter och snarare hör till maskinernas inre, till de cirkulerande tingens ordning.

Detta sätt att tränga in i fabrikens strukturer är för Weil av filosofiskt intresse. Fabriken är ett ”fenomen”, det vill säga, den avslöjas inför sig själv såsom föremål för reflektion, en reflektion som kan utvecklas genom filosofiskt ifrågasättande. Det ifrågasättandet tar formen av en dagbok, eftersom denna form kan återge vad det innebär att vara innesluten i ett stängt nu, ett ögonblick, likt en arbetare fångad i sin rörelse. I fabriken sitter man fast i skruvstädet – precis som man gjorde i Berlin 1932, och i Barcelona 1936, det vill säga som varje gång Weil kände att man kunde vara i kontakt med ett ”verkligt liv”. Att utsätta sig är för Weil att finna den plats där en tidsålder kan avslöjas i sitt väsen. Och att uttala vad som sker måste vara att förstå hur man utplånar sig själv för att få det som utspelar sig att skina igenom.

Översättning: Kim West

____________________

1 Simone Weil, ”Lettre à Albertine Thévenon”, i La Condition ouvrière, andra utgåvan (Paris: Gallimard, 2002), s. 52.
2 I L’école émancipée, nr. 10, 4 december 1932. Ompublicerad i Simone Weil, Oeuvres complètes, del. 2, Écrits historiques et politiques, vol 1 (Paris: Gallimard, 1988), s. 141.
3 Ibid., s. 143.
4 Ibid.
5 Ibid., s. 120.
6 Ibid.
7 Ibid.
8 Simone Weil skriver till Simone Gibert, en av hennes gamla elever från Puy, ”Jag har tagit tjänstledigt i ett år för att arbeta lite med eget, men också för att träda i kontakt en smula med ’det berömda’ verkliga livet”. Simone Pétrement, La vie de Simone Weil (Paris: Fayard, 2001), s. 319.
9 Weil, La Condition ouvrière, s. 321.
10 Ibid., s. 304.
11 Ibid., s. 54ff.
12 Pétrement, La vie de Simone Weil, s. 358.
13 Simone Weil, ”Journal d’usine”, i La Condition ouvrière, s. 112.
14 Weil, La Condition ouvrière, s. 214.
15 Ibid.
16 Ibid., s. 64.
17 Weil, ”Journal d’usine”, s. 150.
18 Weil, La Condition ouvrière, s. 228.
19 Ibid., s. 332.
20 Ibid.
21 I sin not om hur lönerna beräknades anger Jean Tavernier vissa detaljer angående det system för ersättning i relation till element som Simone Weil använder i sin dagbok. ”Varje arbetsuppgift hon utförde var definierad av en tabell som preciserade: – antalet och arten av delarna som skulle tillverkas; – ersättningen för varje del, som Simone Weil noterade i form av procentsatser. 0,84% betyder 0,84 F för hundra delar, eller 0,84 centimes per del. Denna ersättning per del bestämdes av ’tidskontrollanten’, som för detta grundade sig på tidsmätningar utförda på liknande arbetsuppgifter. […] Tabellen uppfattades som ’sänkt’ om antalet centimes per del multiplicerat med antalet delar tillverkade på en timme var mindre än 3 F.” I Écrits historiques et politiques, vol. 2, s. 166f.
22 Tiden kan inte separeras från handlingen: ”på så sätt att den enda vägen från mig till mig är arbetet”. Simone Weil, ”Du temps” [1929], i Premiers écrits philosophiques, Oeuvres complètes, vol. 1 (Paris: Gallimard, 1988).
23 Paul Ricoeur, Temps et récit, vol. 1, L’intrigue et le récit historique (Paris: Seuil, 1983), s. 105.
24 Weil, ”Journal d’usine”, s. 152.
25 ”Gode Gud, tillåt mig att vara ingenting.” Simone Weil, Oeuvres complètes, del 4, vol. VI (Paris: Gallimard, 2002), s. 299f.
26 Weil, La Condition ouvrière, s. 341.
27 Simone Weil, Oeuvres complètes, vol. 1 (Paris: Gallimard), s. 254. ”Om anklagelserna stämmer är det snarast så att om man ger en automobil till en av sina arbetare, så gör man arbetaren till någon som är både en slav och en bilförare, inte en fri människa.”
28 Weil, ”Journal d’usine”, s. 100.