Förord till Tydningen nr. 45/46: Kärnkraft

–––––––––––––

Den elva år långa följetongen om ett slutförvar för förbrukat kärnbränsle på svensk mark fick till sist sin uppgörelse den 27:e januari 2022. Då fattade Sveriges regering beslutet att godkänna Svensk Kärnbränslehanterings (SKB) ansökan om att få uppföra en anläggning för förvar och inkapsling av använt kärnbränsle. Ansökan skickades till mark- och miljödomstolen redan 2011 och efter sju år lämnades frågan över till regeringen 2018, då både mark- och miljödomstolen och strålskyddsmyndigheten rekommenderade regeringen att tillåta byggandet av slutförvaret. 500 tunnlar på 500 meters djup kommer borras ut i urberget i Forsmark, Uppland. Där ska 12 000 ton kärnbränsle förpackat i 6000 kopparkapslar kunna lagras under hundratusentals år, vilket är den tid det tar för det radioaktiva materialet att avklinga och bli ofarligt. Allt enligt den så kallade KBS-3 metoden, utvecklad av SKB. Samma teknik kommer att användas i den finska motsvarigheten i Olkiluoto, som planeras stå färdig redan 2023.

Utformandet av slutförvaret står inför flera utmaningar. De tekniska lösningarna måste kunna garantera strukturell hållbarhet och kapslarnas integritet så att den radioaktiva strålningen inte kontaminerar mark, grundvatten eller organismer. Men en kanske ännu större utmaning är hur den språkliga, semiotiska och spatiala kommunikationen kring den specifika platsens potentiella livsfara ska kunna vara förståelig för människor hundratusentals år in i framtiden. Även om tekniken håller måste man kunna hindra människor att ta sig in i anläggningen – med- eller omedvetet. Om de äldst bevarade dokumenten med skrift eller piktogram som vi känner till är runt 5000 år gamla och deras innebörd gäckar forskare än idag, hur ska vi då kunna se till att meddelanden överlever i hundratusentals år?

De problem kärnavfallet och dess hantering väcker är grundläggande för frågan om kärnkraften och därför något som vi inleder Tydningen nr. 45/46: Kärnkraft med, vilket Erik Sandbergs och Johan Redins essäer tydligt markerar.

De existentiella och filosofiska frågor som kärnkraften för med sig, vare sig den brukas för el- eller vapenproduktion, är så stora att de ofta skymmer sikten för den faktiska produktionen. Den som finns och sker mitt ibland oss. Både den som pågår men också spåren efter det som har varit, vilket ofta kan komma att omforma och definiera hela geografiska områden. I numret finns därför flera bidrag som behandlar produktionens mer undangömda och förbisedda sidor.

Norrländska Udtja är exempelvis ett område som präglas av vapenindustrin där Robotförsöksplats Norrland (RFN) – västra Europas största provområde över land för militära robotsystem, som ingår i Försvarets materielverk – är lokaliserat sedan 1958. I sitt montagearbete behandlar Henrik Andersson denna plats och belyser den svenska statens exploatering av marken, samt repressionen av den samiska befolkningen som lever på denna mark. Också Kvarntorpshögen – en hundra meter hög uranhaltig avfallshög, belägen i Kvarntorp, Kumla – är i sin tur ett område som i grunden formats av oljeskifferindustrin, vilket Caroline Malmström och Signe Johannessen utforskar i sina respektive text- och bildarbeten om platsen, där ritualer kring ett obegripligt arkeologiskt fynd upprättas. Även Leif Holmstrands text om konstkollektivet Chim↑Pom och den pågående grupputställningen Don’t Follow the Wind, som tar plats i Fukushimas förbjudna zon, framhäver ett lika fantasifullt som farligt arbete inom och med kärnkraftsindustrins katastrofala avigsidor.

Genom olika historiska, politiska och konstnärliga tillvägagångssätt hoppas vi i detta nummer komplicera frågan om kärnkraft och på så sätt bredda förståelsen för hur dess produktion berör vår direkta samtid och samvaro – som ett komplement och en kontrast till de existentiellt tyngda spörsmål som diskussionen om kärnkraften nödvändiggör utan att ignorera dem. Dessa frågor är extra relevanta just nu, inte bara med tanke på det historiska beslutet av regeringen att tillåta slutförvaret, utan också då en stor del av den parlamentariska politiken, både på nationell och internationell nivå, behandlar energifrågor. För första gången sedan 1980-talet diskuteras det på allvar i svensk politik att inte bara återstarta nedlagda kärnreaktorer, utan därtill att bygga helt nya kärnkraftverk – allt för att nära det ständigt ökande energibehovet. I vårt arbete med numret har vi därför lagt vikt vid att närma oss den besluts- och produktionskedja som kärnkraften innefattar, men som allt för ofta utelämnas i den offentliga diskursen. Att på ett uttömmande sätt utreda hela dessa globala förbindelser är emellertid omöjligt i detta tidskriftsnummer, vilket utgör skäl för att vi valt att vidga perspektivet och också rikta fokus mot de aparta, avvecklade, oåtkomliga, dolda och mångfacetterade platser och praktiker kopplade till eller orsakade av kärnkraftsindustrin. En sådan intressant praktik är fytoremediering: en ny och relativt outforskad teknik där växter brukas för att sanera kontaminerade marker och vattendrag och som på senare år kommit att användas inom den svenska samtidskonsten, vilket Molly Sjögren redogör för i sitt bidrag.

Men vi har också velat blicka tillbaka på historien – särskilt åren 1979–1980, vilka var en höjdpunkt för det politiska motståndet mot kärnkraften i Sverige. Detta motstånd tog sig flera olikartade uttryck, men anknöt ofta till den brett mobiliserande ”Folkkampanjen Nej till kärnkraft”. En kampanj som bildades 1979 inför folkomröstningen om kärnkraften, vilken hölls den 23:e mars 1980. Att Gunnar D Hanssons dikt ”Det var inte bara jag som dog” och Tor-Ivan Odulfs poesibok Argument om kärnkraft, som i numret är föremål för en essä, båda publicerades 1980 är därmed ingen tillfällighet. Merparten av det material som ligger till grund för de fyra studier som Arbetsgrupp för kritisk hantering av kärnavfall skapat till detta nummer är också hämtat ur den massproducerade litteratur som publicerades under dessa år.

Genom att återbesöka och ställa detta text- och bildmaterial bredvid nyskrivna bidrag av författare, poeter, curatorer och konstnärer skapas ett spatiotemporalt överlagrat montage som möjliggör en ny läsning av såväl historien som av samtiden. På en formell nivå är detta ett försök att frambringa en annan kritisk fantasi- och föreställningsförmåga i relation till de mycket komplexa frågorna om kärnkraften. Att konsten och poesin inte bara är närvarande i detta nummer, utan i det närmaste utgör de diskursiva och praktiska fält som vi närmar oss och tänker på kärnkraften igenom, kan därför inte nog betonas. Den särskilda friktionen mellan dokumentation och dröm, som på olika sätt laddar Minus Mieles, Filip Lindbergs, Cecilia Luzons och Petra Mölstads nyskrivna poesiarbeten, visar på detta.