Ur Tydningen nr. 45/46: Kärnkraft


Argument om kärnkraft. Den korta boktiteln står ut genom bruket av ordet om. Subjunktionen bekräftar inte de omedelbara förväntningar som det föregående ordet Argument satt upp. I regel förhåller sig argument för eller mot en viss fråga eller företeelse – och detta om antyder därigenom att boken ifråga antagit ett mer deskriptivt och distanserat förhållningssätt till sitt ämne, kärnkraft. Redan här i titeln, innan min läsning av den idag relativt okände fotografen och författaren Tor-Ivan Odulfs enda poesibok Argument om kärnkraft har börjat, motverkas de förväntningar som man kan tänkas ha på en poesibok om kärnkraft utgiven 1980. Det ska visa sig att det förment opartiska sammanlänkandet av de två substantiven i boktiteln föranleder en metod som poesin kommer att kontureras utefter. För även om en kritik mot kärnkraft manifesteras i Argument om kärnkraft – vilket gör sig gällande genom att dikterna behandlar en lång rad kärnkraftsolyckor, -haverier och -katastrofer i detalj, vilket sannolikt avsåg få den samtida läsaren att uppmärksamma en mångfald av förutsedda och oförutsedda faror som kommer med all kärnkraftsproduktion – existerar det även på formens nivå en rad intressanta förhållanden. Formella val som blir betydelsefulla att tänka kring i relation till den explicita kritik som poesin i Argument om kärnkraft formulerar.

En sak som snart blir tydlig i min läsning av denna bok är hur ett mer underliggande och performativt argument utvecklas i såväl bokens disposition som i dikternas formmässiga och konceptuella arbete. Det är först och främst frågan om att poesin brukar och bearbetar befintligt textmaterial från 1970-talets dagstidningar, tidskrifter, rapporter och fackböcker, i huvudsak svenskspråkiga. Materialet skalas sedan ned för att inkorporeras i en poetisk form. Denna process förändrar texten som sådan, liksom dess möjligheter att producera mening. Det är också en metod som påminner om en objektivistisk poetik, vilket var ett relativt ovanligt förfaringssätt inom den politiska motståndsrörelse som boken skrevs inom. För i slutet av 1970-talet var det folkliga motståndet mot kärnkraft stort i Sverige, vilket inte minst blev tydligt i den brett mobiliserande ”Folkkampanjen Nej till kärnkraft”, vilken bildades 1979 inför folkomröstningen om kärnkraften, som hölls den 23:e mars 1980. I samband med folkomröstningen producerades åtskilliga informerande, engagerade och inte så sällan kritiskt avancerade pamfletter och böcker som hade till syfte att informera och utbilda allmänheten i kärnkraftsfrågan. Att mitt i denna tid inte explicit argumentera för eller emot, utan anta ett mer undersökande förhållningssätt och vilja ta reda på hur ett poetiskt argument kan konstrueras, stod därmed ut. För, som sagt: utöver att Argument om kärnkraft hämtar material från befintliga källor lokaliseras även kraften i dess argumentation i hur dikterna utformas och fungerar i relation till varandra. Alltså i hur ett montage sätts samman. Det är genom upprättandet av en särskild komposition som boken skapar temporalt betingade narrativ: sekvenser där nya händelseförlopp och orsakssamband kan genereras. På en övergripande nivå alstras dessa narrativ genom kapitelindelning och numrerandet av dikter, och på en mer djupgående nivå i hur textpartier upprepas och turneras, förskjuts och avlägsnas, genom boken. De sistnämnda teknikerna utvecklas sammantaget till ett slags performativt grepp som under läsningen frammanar en känsla av katastrofens lika plötsliga som kontinuerliga karaktär.

Argument om kärnkraft är indelad i tre kronologiskt betingade kapitel: ”FÖRE HARRISBURG”, ”REAKTORHAVERI” och ”EFTER HÄRDSMÄLTA”. Det första kapitlet – ”FÖRE HARRISBURG” – består av sjutton numrerade dikter. Det är en poesi som beskriver handlingsförlopp och inskärper de tekniska detaljerna hos en mängd kärnkraftsolyckor och reaktorhaverier i Kanada, England, Sovjetunionen, USA, Schweiz, Västtyskland, Tjeckoslovakien och Sverige under åren 1952–1979. I kapitlet följs dessa händelser åt i kronologisk ordning – och läsaren får därigenom se hur de olika händelserna hakar i och följer på varandra. Men trots flera avgörande skillnader i var, när och hur dessa olyckor inträffade är deras likheter påfallande. Likheter som inte har så mycket med innehållet att göra, utan som snarare härstammar från att dikternas inledningar växlar mellan ett fåtal variationer. Genom att tiden och platsen för olyckan, haveriet eller katastrofen omedelbart omnämns skapas en mall eller modell för beskrivningen av olycksförloppen. En mall som tydligare upprättar och argumenterar för en kontinuitet. Kapitlets första och avslutande dikt är tydliga exempel på detta:

1.

NRX-olyckan vid Chalk River
i Canada 1952
orsakades av
fastnade reglerstavar
och felaktiga åtgärder
av personalen
som tryckte på fel knappar
några bränsleelement
började smälta
knallgas bildades
och reaktorn
sprängdes sönder

Och:

17.

Vid Asea-Atoms bränslefabriker
i Västerås
hälldes
den 2 februari 1979
av misstag
en uranlösning
i ett transportkärl
i så stora mängder
att en kärnreaktion
kunde ha startat
och kriticitetsberäkningen visade
att man nått nivån 0,83
kärnklyvningen startar
vid kriticiteten 1
när olyckan upptäckes av morgonskiftet
hade 550 liter uranlösning
pumpats över i transportkärlet
under natten
sannolikt hade en kärnreaktion
lett till dödsfall
och strålningsskador
meddelade Asea-Atom
som först hemlighöll händelsen
en månad

I dessa två – liksom i kapitlets övriga femton dikter – ställs man inför en större samling redan inträffade eller potentiella förödelser. Denna mängd väcker åtskilliga tankar om hur vanliga undantagen faktiskt är. Hur frekvent förekommande och svåra att förutse haverierna var. Men det är inte bara mängden missöden som är påfallande, utan även hur dikterna framställer dem: i koncisa rader, med sakligt rapporterande ton, utan omsvep. En viss vrede kan förvisso utläsas mellan raderna. Men olyckornas förödande verkan skrivs aldrig ut i expressivt indignerade eller affekterade termer. Dikten litar på sitt deskriptiva modus och att man som läsare ska engageras med en saklig framställning av förloppen som underlag.

Den poetiska teknik som brukas mest frekvent är radbrottet: de korthuggna raderna utformas till en vertikal stapel; byggd av en bruten syntax. Användandet av radbrottet syftar dock inte till att sönderdela eller detronisera språket som sådant, utan avser snarare betona varje skede och skeende i de komplicerade och tekniska händelseförlopp som skildras. Dikten vill kommunicera. Den vill – genom att bryta ned fullständiga meningar till korta diktrader – skapa en form som förmår dra till sig och hålla fast en läsares uppmärksamhet. Det är också värt att nämna att punkter och kommatecken inte avslutar någon rad eller något stycke i boken. Radbrotten tar över interpunktionens funktion. På ett grammatiskt plan framträder således dikten som en enda sammanhängande mening, också när den inte är det.

Vidare är ett av den textuella omarbetningens mål att konfrontera sin läsare med ett avskalat textmaterial, presenterat utan förmenta distraktioner. Genom att radbryta texten realiseras ett slags vers, som bland annat skapar ett långsammare tempo och en ny visuell formation. Bearbetningens skifte av struktur och stil öppnar därmed en ny läsning av grundmaterialet: genom att skala ned, radbryta och isolera texten från sina ursprungliga omgivningar kan vissa aspekter av grundmaterialet friläggas, förtydligas eller förskjutas.

Det andra kapitlet – ”REAKTORHAVERI” – består av tio numrerade dikter. Kapitlet skiljer sig från det första: dikterna är kortare och mer allmänt konstaterande. Plats och tidsmarkörerna har likaså avlägsnats till förmån för ett vidare perspektiv. Dikterna skildrar inte enskilda händelseförlopp i synnerhet, utan upplyser om riskerna med kärnkraftsproduktion i allmänhet. Kapitlets två inledande dikter fungerar bra som exempel på detta:

1.

Efter ett års drift
innehåller
en normal reaktor
tillräckligt
mycket
radioaktivitet
för att döda
hela jordens befolkning

Och:

2.

Vid normaldrift
är temperaturen
i bränslerörens ytskikt
cirka 315 grader
medan det
i bränslestavarnas inre
är en temperatur
på ungefär
1 900 grader

De båda dikterna byggs upp av ett hårt radbrutet och rytmiserat konstaterande. Det liknar utsagor. Exempel. Eller argument. Det bredare perspektivet låter som sagt dikterna ta ett helhetsgrepp om riskerna med all kärnkraftsproduktion, utan att hänvisa till särskilda fall. Förekomsten av ordet normal – ”en normal reaktor”; ”Vid normaldrift” – pekar bland annat ut detta. Förutom att påvisa denna normalitet finns också konkreta fakta om kärnkraftens risker som kommer till användning i läsningen av dikterna i de andra kapitlen. Det påvisas exempelvis i dikt tre:

3.

Erfarenheterna
från haverier
och haveritillbud
som varit
visar
att det är
kombinationer av olika faktorer
som ger allvarliga haverier
och att just
dessa kombinationer
har en tendens
att inte inträffa
i den ordning
som experter och datamaskiner
räknat med

Kort sagt: ett oförutsägbart skeende går inte att förutse innan det har inträffat. Först då blir orsakssambanden läsliga. Det är en viktigt poäng, vilket flera dikter i kapitel ett och tre vittnar om.

Kapitel två fungerar sammantaget som ett slags förmedlande och kompositorisk länk mellan det inledande och avslutande kapitlen. Dikterna ger ett mer övergripande perspektiv och skapar därmed fler ingångar till läsningen av den mer detaljrika och dokumentärt överlagrade poesin i de övriga två kapitlen. I denna tredelade disposition blir mittpartiet en plats där information om all kärnkraftsproduktion bereds utrymme, vilket sätter in de tid- och platsbundna dikterna i en vidare kontext.

Det tredje kapitlet – ”EFTER HÄRDSMÄLTA” – består av tjugotre numrerade dikter och påminner i mycket om bokens första kapitel sett till dikternas kronologiska och formella struktur. Nu har dock diskursen inskärpts till den svenska kärnkraftsindustrin: med Oskarshamns, Barsebäcks, Ringhals och Forsmarks kärnkraftverk i fokus. Kapitlet uppvisar dock en helt ny egenskap, vilken är särskilt verksam i fem dikter som citeras nedan. Samtliga har en likartad tematik, struktur och turnerar även vissa textstycken på ett högst intressant sätt:

8.

Det är under
de första timmarna
av en härdsmältning
som de största radioaktiva utsläppen sker
sedan ligger den öppna härden
som ingen kan närma sig
och strålar ut
radioaktiv beläggning
i de riktningar
som vindarna blåser
under de kommande dagarna
och månaderna
till slut ligger all radioaktivitet utanför reaktorn
således
när reaktorns strålning avklingat
ligger den radioaktiva beläggningen
i ett område runt reaktorn
ett område
som enligt
den svenska Reaktorsäkerhetsutredningen
den 19 november 1979
kan ha en radie av
mellan 30 och 80 mil
i ogynnsammaste fall

En premiss sätts upp. Dikten redogör för en fara och dess långtgående verkningar. Detta följs av:

10.

Vid en nedsmältning
av härden
i den ännu inte startade
Forsmark 1-reaktorn
skulle under de första timmarna
dagarna och månaderna
en långvarig radioaktiv beläggning
spridas med vinden cirkelformigt
i norr till Hudiksvall
i väster till Borlänge
i söder till Nynäshamn
i öster till hela Åland
inom denna cirkel
befinner sig följande orter
Bollnäs Söderhamn Gävle
Falun Avesta Fagersta Ludvika
Öregrund Östhammar Mariehamn
Sala Uppsala Norrtälje
Stockholm Södertälje
Eskilstuna Köping Västerås
Arboga och Enköping
denna cirkel
kan få dubbelt så stor radie
i ogynnsammaste fall

Och:

14.

Vid ett härdhaveri
i reaktorn Oskarshamn 2
skulle under de första timmarna
dagarna och månaderna
en långvarig radioaktiv beläggning
spridas med vinden cirkelformigt
i norr till Nyköping
i väster till Jönköping
i söder till Karlskrona
i öster till hela Öland och hela Gotland
inom denna cirkel
befinner sig följande orter
Linköping Norrköping Motala
Mjölby Nässjö Västervik Visby
Värnamo Ljungby Växjö
Kalmar Älmhult
Karlshamn och Ronneby
denna cirkel
kan få dubbelt så stor radie
i ogynnsammaste fall

Och:

17.

Vid ett härdhaveri
i reaktorn Ringhals 2
skulle under de första timmarna
dagarna och månaderna
en långvarig radioaktiv beläggning
spridas med vinden cirkelformigt
i norr till Grebbestad
i öster till Växjö
i söder till Landskrona och Köpenhamn
i väster till Ålborg
inom denna cirkel
befinner sig följande orter
Uddevalla Vänersborg Trollhättan
Lidköping Skara Skövde
Göteborg Mölndal Alingsås
Borås Jönköping Huskvarna Nässjö
Kungsbacka Varberg Falkenberg
Gislaved Värnamo
Ljungby Alvesta Älmhult
Halmstad Ängelholm Randers Århus
Roskilde Helsingör
Helsingborg och Hässleholm
denna cirkel
kan få dubbelt så stor radie
i ogynnsammaste fall

Och:

20.

Vid ett härdhaveri
i reaktorn Barsebäck 1
skulle under de första timmarna
dagarna och månaderna
en långvarig radioaktiv beläggning
spridas med vinden cirkelformigt
i norr till Varberg
i öster till Karlskrona
i söder till Stralsund i Östtyskland
i väster till Odense i Danmark
inom denna cirkel
befinner sig följande orter
Falkenberg Halmstad Växjö
Ljungby Alvesta Älmhult Olofström
Ängelholm Hässleholm
Ronneby Karlshamn Sölvesborg
Århus Helsingör Helsingborg Kristianstad
Roskilde Köpenhamn
Landskrona Lund
Simrishamn Bornholm
Ystad Malmö Nyköping
Trelleborg och Sassnitz
denna cirkel
kan få dubbelt så stor radie
i ogynnsammaste fall

De fyra sista dikterna har en motsvarande och i vissa delar identisk struktur. Mindre variationer av styckena ”skulle under de första timmarna / dagarna och månaderna / en långvarig radioaktiv beläggning / spridas med vinden cirkelformigt”, ”inom denna cirkel / befinner sig följande orter” och det avslutande partiet ”denna cirkel / kan få dubbelt så stor radie / i ogynnsammaste fall”. Detta etablerar sammantaget en textuell mall: ett sätt att beskriva och skriva fram katastrofen.

Utöver att systematiskt räkna upp alla de orter som befinner sig inom den cirkel som den radioaktiva vinden den första tiden efter ett haveri kan nå skapar turnerandet av dessa stycken en cirkulär rörelse i dikterna. Man läser om olika cirklar – som i cirklar. Denna samtidighet i vad man läser om och hur kapitlet är komponerat blir performativt: omtagningarna drar in läsaren i ett tillstånd av igenkänning. Det är en igenkänning som skapar lika delar förtvivlan och likgiltighet: förtvivlan då katastrofens upprepande känns ofrånkomlig; likgiltighet då katastrofens upprepande känns ofrånkomlig. Det sista kapitlet i Argument om kärnkraft aktiverar därmed denna dubbla rörelse genom att konfrontera läsaren med det katastrofalas banalitet. Eller bättre: den tillvänjning som ska till för att katastrofen överhuvudtaget ska kunna upplevas som banal. Detta är ett sätt som boken undersöker hur ett poetiskt och performativt argument kan konstrueras. Hur det kan arbetas fram genom att noggrant bearbeta, strukturera och på ett formellt plan narrativisera ett befintligt material. Det är ett argument som inte uttrycks explicit, likt ett budskap, utan som blir till en erfarenhet genom poesiläsningen, likt en händelse. Det är ett sorts händelse som samverkar med den mer explicita kritik som boken framför. Denna samverkan gör att man förstår och upplever kritiken. Eller bättre: man förstår kritiken genom att samtidigt uppleva delar av den.

Avslutningsvis kanske det ska upprepas att Argument om kärnkraft publicerades 1980 – det vill säga sex år innan reaktor fyra exploderade i Tjernobyl. Frånvaron av denna referens inger en kuslig verkan på varje samtida läsning av Argument om kärnkraft. 1980 är det fortsatt Harrisburgolyckan, vilken inträffade den 28:e mars 1979 vid kärnkraftverket Three Mile Island, som var det primära referensen för en kärnkraftskatastrof (vilket titeln på bokens inledande kapitel ”FÖRE HARRISBURG” tydliggör). Det totala haveri som förebådades i boken inträffade således kort efter i Tjernobyl – och blev så mycket värre och mer långtgående än alla de ogynnsammaste fall dikterna kunde föreställa sig.