Ur Tydningen nr. 45/46: Kärnkraft

Öster om E4, ett par mil utanför uppländska Knivsta, ligger långa, mörka stavar av alunskiffer placerade i en låda av trä. Här, i ett av Sveriges geologiska undersöknings arkiv, finns de borrkärnor som på 1940-talet togs upp ur jorden i Högtorps mosse vid Kvarntorp utanför Kumla. Kriget och den annalkande energikrisen braskade på, och möjliggjorde hastiga beslut i jakten på olja. Hösten 1940 bildade staten Svenska skifferoljeaktiebolaget. Under de knappa 25 år brytningen av den kerogenstinna skiffern pågick jämnades Kvarntorps gård med marken och mossen förvandlades till oigenkännlighet.

Alunskiffern i Närke sägs ligga hyfsat ytligt, och var därför tacksam att bryta när man först skalat av lagren av morän och kalksten. Men när stenen ska upp i dagen dyker först annat upp. På kartor från de utgrävningar som gjordes, noggrant utförda med handritade koordinatsystem, utmärker sig ett arkeologiskt fynd som motsätter sig en logisk förklaring. Lätt att uppfatta som en näst intill fullständig kropp, märks det strax att de samlade benbitarna från samma fyndplats härrör från olika arter. Skallen verkar ha tillhört en medelålders kvinna, men käken är från en hund, en benbit från häst, en grisfot, en koskuldra, och revben med oidentifierad härkomst. Fyndet fick vila i Historiska museets slutna arkiv under benämningen SHM 24217.

Signe Johannessens skulpturala installation Posthumous Dialogue (2020) är det första i en serie konstverk som tar sin utgångspunkt i fyndet och i områdets historia. Uppbyggt som ett fyra meter högt altare möjligt att träda in i, undersöker verket nya relationer mellan djur och människodjur genom intrikata sammanfogningar av skelettdelar och hår. Kanske är det ett försök att läka århundraden av övergrepp i vetenskapens namn, där benbitar outtröttligt samlats in i stora arkiv på museer och lärosäten. Konstverkets frammanade dialog mellan arter som länge levt tillsammans är postum – ett ord som refererar till det som sker efter jordfästelsen. Är det jordfästelsen som konstituerar oss som människor? En etymologisk tolkning av ordet human är anknytningen till jorden (humus) – vi är de varelser som begraver våra döda i jorden.

I Johannessens händer expanderar fyndet från en obegriplig samling ben till att bli kärnan i något mycket större. När jag först mötte de sammanfogade och uppkopierade skelettdelarna i konstnärens ateljé slogs jag av möjligheten att försöka återbörda dem till den plats som de en gång avlägsnades från. För evigt inlåst i arkivet kan själva fyndet aldrig grävas ned, men genom att aktivera berättelsen om det i en utställning kunde vi i samarbetet som curator och konstnär rikta ljuset mot alla dess inneboende tvetydigheter i en lokal kontext. Våren 2023 presenteras så arbetet i en separatutställning i Örebro konsthall, och i publikationen Hornvännen.

Posthumous Dialogue tillkom efter samtal med Christina Fredengren, professor i arkeologi och en av få som närmat sig fyndet i sin forskning. För att ytterligare ladda arbetet har vi fortsatt att ta oss an platsen tillsammans. En höstdag gick Johannessen, Fredengren och jag över Högtorps golfbana med kartor från olika decennier i händerna. Vi passade kartorna mot de intilliggande gamla och övervuxna vägarna när vi promenerade över den välfriserade, gröna courten. Föreställde oss den blöta våtmark som vid någon tid måste ha utgjort platsen. Här någonstans gjordes fyndet. Här låg hon. Under våra fötter var marken utbytt. Istället för avskalad lera, uppbruten kalksten och skiffer var där nu fyllnadsmassor.

En kort bit från golfbanan tornar Kvarntorpshögen upp sig, omkring 157 meter över Närkeslätten. För att kunna utvinna petroleum ur alunskiffern brändes den först, och den aska som genererades lades på hög. Trots att högen med all sin massa bryter av det flacka landskapet ligger den på ett annat sätt väl dold. Idag är den en populär rekreationsplats dit många kommer för att löpträna i backarna, cykla, åka slalom på vintern och ta del av konsten i den skulpturpark som pryder toppen – och som endast undantagsvis berör områdets historia. Några skyltar berättar kort om högens industrihistoria och den lokala Kvarntorpsbensinen. Men inuti: en potentiell berättelse om antropocen lurar och pyser stundtals ut.

För det ryker fortfarande i Kvarntorp. Regelbundet promenerar kommunens anställda runt på högen för att mäta upp temperaturer på de platser där den fortfarande är varm. Kolväterester och pyrit förbränns och utvecklar värme. Temperaturer upp emot 600 grader har uppmätts. Detta trots ett omfattande släckningsarbete, och den tid i vila som förflutit efter att skifferbränningen avslutades på 1960-talet. Den moderna förståelsen av – och separationen mellan – människa och natur verkar inte ha tagit hänsyn till jorden som en levande kraft med en agens långt vidare än den döda slutstation som högen tänktes bli.

Efter att ha besökt toppen för att närstudera de rykande stenrösena, tar jag den 427 steg långa trappan ned. Den marknadsförs som ”ett perfekt träningsredskap”. Trots myndigheternas ibland något ambivalenta inställning till högen som kulturminne, rekreationsplats eller sophög verkar platsen fortfarande populär. Vi möter besökare som slagit sig ner för en medhavd fika eller andfådda joggar uppför den röda backen. Men vi hör också de som är mer skeptiska, som berättar om de stora grävmaskiner som svalts av högen och att askan, den så kallade rödfyren, är full av uran och arsenik.

Alunskiffern, full av fet olja, är en bituminös skiffer. Bitumen är det svarta bindemedlet som tillfälligtvis tryckts upp ur underjordiska oljekällor – och som beroende på konsistens kallats jordvax, jordbeck eller asfalt. Blandad med grus och tilltryckt i en slät massa utgör den nu vägunderlag för de fossildrivna fordon som kör runt på planeten. För de antika grekerna var Döda havet ”thalatta asfaltides”, asfaltsjön, tack vare de svarta klumpar av bitumen som sporadiskt flöt iland. Den vaxlika massan var också vanligt förekommande i Zagrosbergen i nuvarande Iran. Övertygade om dess medicinska kvaliteter användes det av perserna både invärtes och utvärtes, särskilt för skelettsmärta. Efter vissa förväxlingar blev bitumenet en del i receptet för den blandning som applicerades vid balsameringen av egyptiska mumier. Benämningen ”mumie” kommer från persiskans moomiaii eller moomenaii, ordet för bitumen. När tillgången på bitumenet sinade på 1100-talet började preparatet mumia istället att tillverkas av nermalda mumier, eftersom de balsamerade kropparna antogs inneha samma medicinska kvaliteter som bitumenet självt. Det bruna pulvret, som inte bara bestod av mänskliga mumier – utan också av mumifierade djur så som katter, kameler och ibisfåglar – blev mycket populärt i Europa under flera århundraden och användes av konstnärer som pigment: mumiebrunt, egyptiskt brunt eller caput mortuum. Caput mortuum är latin för dödskalle och har historiskt även betecknat rödbrunlila pigment framställda av alun, från alunskiffer. För alkemisterna innebar beteckningen ’caput mortuum’ ett värdelöst ämne som blivit över från en kemisk operation, något som symboliserar nedgång eller förfall.

Kvarntorpshögen karakteriseras fortfarande av sin rödbruna färg. Framväxten av buskar och små träd har inte nått hela vägen upp till toppen av okrossad skiffer, stybb, och aska. Denna stökiga hög av slagg knyter samman petroleumbrukets historia med konstens, och pekar åter nedåt – mot fyndet och dess kvinnokranium.

I videoverket Requiem SHM 24217 (2022) låter Johannessen uppföra en på samma gång döds- och en uppståndelsemässa till fyndets ära. Rekviet – vila på latin – är en bön till den avlidna, här till den mångfald av skepnader som fyndet uppenbarar. I detta rituellt utforskande arbete åkallar fyndets revben gamla testamentets skapelseberättelse om hur Eva blev till genom Adams revben. I videon ses en kvinna smeka ett överdimensionerat enhörningshorn i trä. I den medeltida konsten var enhörningen nära knuten till Jungfru Maria, som i Albertus Pictors medeltida kyrkomåleri i Sverige och i tapisserierna La Chasse à la licorne (Enhörningsjakten), nu på medeltidsmuseet The Cloisters i New York. Enligt sägnen var det tack vare Marias jungfrulighet som enhörningen kunde fångas in. Men motivet användes också för viktiga kristna händelser som bebådelsen och Jesu lidande och död. Vartefter upplysningsidéer fått fäste genom århundradena har enhörningssymboliken i de bibliska källorna skalats bort och bytts ut.

I flera verk återknyter Johannessen till myten om enhörningen, idag en förringad lek och fantasi för många flickor men under medeltid och renässans ett högst verkligt väsen med magiska kvaliteter. Under tidigt 1600-tal försöker den danska kungen Kristian IV få monopol på enhörningshorn genom utbyte med inuiter på Grönland. Egentligen från narvalar, sades hornet vara ett av de mest exklusiva material någon kunde tänkas äga och användes för att rena vatten och bota sjuka. Flera dryckeskärl smyckades med hornet, och när kungen 1624 lät uppföra Börsen i Köpenhamn pryddes det högsta tornet av ett enhörningshorn. I samma stad finns idag Zoologiska museets arkiv, fortfarande till brädden fyllt av de narvalshorn som samlats in genom århundradena.

Det är genom dessa mörklagda arkiv som en grupp flickor klädda i pälsliknande utstyrsel, självlysande smink och stavar rör sig. I det skumma ljuset anas konturerna av döda djurkroppar och skelett i mängder. Flickorna verkar leka, men samtidigt är deras rörelsemönster helt på allvar. Johannessens videoverk Prey/Pray (2022) är en magisk lek med hamnskiften, där anden verkar vandra mellan olika skepnader. De unga flickorna bär en särskild kraft som frigörs när de kommer i kontakt med det mer-än-mänskliga, både i det arkiv av döda de befinner sig i, men också i sig själva. Lekens kritiska potential och dess motstånd mot arkivets kategorier utgör här ett centralt tema. Leken är, liksom konsten, en spekulativ akt som kan föreslå det som ännu inte är.

Stillbilder från Prey/Pray (2022), Signe Johannessen

Långsamt närmar vi oss Kvarntorp som en sorts spekulativt kulturminne genom olika konstnärliga undersökningar och möten med forskare, kommunanställda och andra med nära relation till platsen. Högen utgör botten för den rykande historia som beskriver 1900-talets accelererande strävan efter energi för att möjliggöra krig, konsumtion och en ökad levnadsstandard.

Utöver kommunens kortfattade försök att beskriva områdets historia i de skyltar som finns uppsatta på högen, finns Sveriges fossilmuseum ett par kilometer bort. Det drivs av Jan Johansson, en ensam entusiast med lokala samlingar som representerar en längre utsträckning i tid. Trots att museet egentligen är stängt en dimmig höstdag när vi är där, släpper den äldre mannen in oss i sitt hem och visar sin omfattande privata samling.

Vägghyllorna fylls av ortoceratiter, trilobiter och andra fossiler av urtida djur som hittats under utgrävningarna av Kvarntorp. Här finns också en ärvd fossilsamling som påbörjades av hans sedan länge bortgångne svärfar, dåvarande professor i paleontologi. Genom Johanssons kunskap och förståelse av Kvarntorp sjunker vi än djupare ner i stratan. I boken Trilobiterna i Närke som han gav ut tillsammans med Anders Ahlberg 1981, skriver de: ”Trilobiterna i Närkes sedimentära berggrund är en fascinerande djurpark av utdöda djur.”

Den underjordiska djurparken förbryllar fortfarande – och Kvarntorpsfyndet SHM 24217 motsätter sig en enkel förklaring. Fyndet har aldrig visats på Historiska museet eftersom berättelsen om det, enligt forskningen, är oklar.

I sin nya serie av konstverk utvecklar Signe Johannessen fyndets inneboende obegriplighet och öppnar upp möjligheterna för mer gränsöverskridande subjekt. Utställningen uppmuntrar en polyfoni av berättelser som sammanbinder ifrågasättanden av rationella upplysningsideal, arkivets rigida struktur och samtidens mani av att mäta, med en förtröstan i den förtrollande leken, och i det vi ännu inte vet.

I Johannessens animation Återuppståndelser (2022) svävar benbitarna ur Kvarntorpsfyndet upp, de vibrerar till och byter sedan plats. Kontinuerligt söker de nya relationer med varandra, som i ett pågående outtröttligt försök att förstå sitt ursprung. Eller snarare: visa på den mångfald av potentiella positioner som möjliggörs av spekulationen.

Stillbilder från Återuppståndelser (2022), Signe Johannessen