Home

Copy of Karens Fiskar.pdf 

illustration: Sara Börje

I en artikel om kvinnor och kanon skriver litteraturvetaren Anna Williams om ett fenomen hon kallar ”stjärnor utan stjärnbilder”: litteraturhistorieskrivningen förlitar sig till stor del på traditioner och narrativ, och eftersom så få kvinnliga författare kommit in i den litterära kanon, så uppstår inget sammanhang. ”Dessa ‘udda’ kvinnor”, skriver hon, ”kan således inte placeras in i eller brytas mot någon tradition.” De ses istället som anomalier, görs till främmande fåglar. Karen Blixen är en författare med en självklar plats i den danska kanon. Men samtidigt beskrivs hon i litteraturhistoriska verk oftast som en avvikelse, ett främmande element i den danska litteraturen – hon görs, med Williams ord, till en stjärna utan stjärnbild.

Men Blixen framstod också gärna själv som en främmande fågel i den danska litteraturen, och skapade en färgstark persona åt sig själv med samma finess som hon konstruerade sina noveller. Därför blir det uppenbart när en försöker återge biografiska fakta om hennes liv, att biografiskrivning alltid är fiktionalisering. Men för att ändå göra ett försök: född 1885 som Karen Dinesen, in i en överklassfamilj, gifte hon sig 1914 med den svenske friherren Bror von Blixen-Finecke. Bröllopet ägde rum i Kenya där paret bodde och drev en kaffefarm, och Blixen stannade där fram tills konkursen 1931, trots att paret skilde sig  i mitten av 20-talet. Det var först efter flytten till barndomshemmet norr om Köpenhamn som hon började skriva sina noveller, även hon tidigare underhållit vänner med dem i muntlig form. Debutboken Seven Gothic Tales publicerades 1934 i USA – hon skrev på engelska, delvis med förhoppning om att tjäna mer pengar på sitt skrivande, och sålde också väldigt bra.

Blixens liv på farmen hade inneburit en viss frihet att gå och klä sig som en man: hon red, sköt lejon och körde bil, och det är lätt att en hemfaller åt att läsa in dessa och andra biografiska aspekter när en analyserar hennes noveller. Inte minst som det ligger som en hinna av märklighet över dessa texter – det är något oroande och skevande med dem. I sin avhandling Det Umenneskelige. Analyser af seksualitet, køn og identitet hos Karen Blixen, skriver Dag Heede att Blixens självbiografiska roman Den afrikanske farm (1937) spelade en särskild roll i receptionen av Blixens verk genom att läsarna därmed fick en tydlig bild av en människa av kött och blod som stod bakom novellerna i hennes debutbok, vilket gjorde dem mindre obehagliga, mer mänskliga.

Men vad är detta omänskliga hos Blixen? Vad är det främmande, fågelartade? Om vi tittar närmre på novellen “Dykkeren” (Dykaren) från samlingen Skaebne-anekdoter (1958, på svenskaÖdets Lekar), så hittar vi element som pekar både mot det som gör henne främmande i en dansk kontext, och omänsklig i en allmänhumanistisk. Som många av hennes noveller utspelar den sig inte bara i en förgången tid utan även på en ”främmande” plats: Iran. Och liksom i de flesta av novellerna utforskar hon bibelmyter – här framför allt skapelseberättelsen och syndafloden – och kommer fram till en anmärkningsvärd och egentligen ganska provocerande slutsats som ifrågasätter principer och föreställningar som ligger till grund för hennes och vårt samhälle. Dessutom frammanar hon även i ”Dykkeren” ett märkligt menageri som får förkroppsliga och ge röst åt de skeva utsagor som läsaren möter. Djuren – alla de som hamnat på fel sida av gränslinjen som människan genom historien dragit mellan sig själv och de andra varelser som går, kryper, krälar och flyger över jordklotet – spelar inte sällan viktiga roller i Blixens berättelser. I detta fall handlar det om en fisk.

“Dykkeren” börjar dock med en berättelse om en ung teologistudent som lever i Shiraz på artonhundratalet. Saufe, som han heter, läser koranen flitigt och blir besatt av änglarnas väsen. Han ger upp sina studier för att studera fåglarna, så att han kan konstruera ett par vingar och därmed en ingång till änglarnas höga himlar. Han lyckas också riktigt bra i sina ingenjörsförsök, så bra att makthavarna i regionen blir oroliga. Om den unga generationen skulle lyckas komma i kontakt med änglarna, inser Shiraz stora herrar, skulle folket komma i oro. Därför anställer de en ung dansös för att snärja Saufe: de iklär henne en ängladräkt och smusslar upp henne på taket där han brukar sitta om nätterna med hjälp av en stege. Saufe, som inte har något annat än änglar på hjärnan, låter sig såklart luras. Han blir kär, och försummar sitt vingbyggande till förmån för kärlekens konst. Han blir genom detta trick lurad att ta sexualakten och den kroppsliga kontakten två människor emellan som den “himmelske förståelse” som han hela tiden sökt. Dansösen, Thusmu, förälskar sig dock även i Saufe, och när hon ber att få se hans vingar, visar det sig att medan nyförälskelsens letargi hållit hans kropp och sinne gisslan, har tidens och råttornas tänder gnagt sönder vingarna.  Thusmu avslöjar då maktmännens plan, samt det faktum att hon inte är en ängel, och Saufe som får sina drömmar dubbelt krossade ger sig av. Han hamnar vid kusten där han blir en framgångsrik pärldykare, men hans största framgång i djupen är mötet med en fisk – “en kuffertfisk med hornbriller” som han, när han senare berättar om mötet för den person som är novellens berättarjag, kallar för sin ”patronessa”. Denna fisk förklarar för honom att människan fått skapelseberättelsen om foten: faktum är att Gud skapade fisken till sin avbild:

 

Men fisken er blandt alle skabningen den, som mest nøjagtigt og fuldstaendigt er formet i Guds billede og én gang for alle faerdiggjort og glattet, – og at den tillige i sin vandel holder Herrens bud, kan ses deraf, att alle ting tjener den til gode

 

Hon (fisken benämns med kvinnligt pronomen) fortsätter med att förklara hur fiskarna upprätthålls av sitt element, vattnet, och kan röra sig både upp och ned och i sidled som det behagar dem. De har inga händer, med vilka de kan skapa, de har inga förhoppningar och kan därmed aldrig drabbas av besvikelse. De behöver inte heller spekulera kring universums eviga mönster – för de ser det ju, tydligt, underifrån. Den kloka fisken rabblar upp en mängd anledningar till varför fiskarna är de mest förfördelade i skapelsen, och det är alltid just de egenskaper hos människan som hon själv använt för att särskilja och höja sig över alla andra djur, som nu pekas ut som icke önskvärda. Fisken fortsätter:

 

”Da Gud havde skabt himlen og Jorden, beredte Jorden ham skuffelse. Mennesket – som var i stand til at falde – faldt ligestraks, og med ham alt hvad Herren havde haft på det tørre.”

 

I sin besvikelse över människan belönade Gud istället den art som inte kunde falla – fisken – genom att låta hela skapelsen svämma över. Den hornbrillade fiskens berättelse klingar för läsaren bekant, men samtidigt förvrängd, som ord hörda under vatten.

Genom att använda sig av existerande tankedikotomier, visar Blixen här på bristen i den logik som framhäver människan framför andra varelser och – mer tydligt i andra noveller – mannen framför kvinnan. Människan/mannen har sina versioner av skapelseberättelsen och flodberättelsen, men dessa kan också läsas i motsatt riktning.  Det blir på så vis tydligt att tankestrukturer alltid skapas utifrån en partiskhet, en fördom, ett begär. Männen mäter världen med sina mått. Som i en klassisk skämtteckning där en man bakom ett skrivbord ber individer av olika djurarter på rad framför honom att klättra upp i ett träd: “For a fair selection everybody has to take the same exam: please climb that tree”. Denna satir är säkert menad att handla om hur samhället eller skolan är dålig på att ta hänsyn till mänskliga individers inbördes olikhet, men är också ett målande exempel på hur människan värderar djur utefter hur lätt de själva kan spegla sig i dem. Guldfisken gapar tomt medan den mer människolika apan genomför uppdraget galant.

På ett plan handlar inte heller Blixens novell om fiskar, utan om motsättningen mellan liv och konstnärligt skapande. Åtminstone är det det som brukar sägas vara huvudtemat i novellerna i Skaebne-anekdoter. Men berättelsen är komplex. Det den hornbrillade fisken säger ges en status av upplyst sanning så som novellen är konstruerad, då Saufse efter mötet med fisken blir en mycket lycklig människa – en sådan som brukar kallas “upplyst”.  Det finns en subversvitet i detta narrativ: det kan läsas som ett motstånd mot det kapitalistiska begärssystemet. Fisken är lyckligast därför att den är nöjd. Den behöver inte kämpa mot sitt element, behöver inte så och skörda. Den bara är:

 

Vi fisk hviler roligt, til alle sider understøttede, i et element der til enhver tid pålideligt og nøjagtigt idjaevner sig til ensartet vandstand. Man kan endog sige at vort elemen har overtaget vor egen vaeren, thi enten vi deri optraeder som fladfisk eller rundfisk, så fastslår og opnoterer statistikken vor vaegt og vor fylde i henhold til det kvantum vand som vi fortraenger.

 

Fiskarna existerar inte i egenskap av enskilda individer, utan är obönhörligt intrasslade i världen: de är (ett med) sin omgivning. Detta är en ekologisk tanke, och påminner om den ekologiska estetik som Timothy Morton skissar fram i Ecology Without Nature. I en tid då miljökatastrofen verkar lura bakom varje hörn (fast den egentligen redan är här) så är fiskens läxa mer aktuell än någonsin. Fiskens volym tränger undan vatten, precis som våra välbärgade västerländska ekologiska fotavtryck tränger undan livsmöjligheter för människor och andra djur på andra platser. För allting hänger ihop; vattnet i världshaven, luften i atmosfären.

Men Blixens noveller låter sig inte användas som nyttiga sensmoraler; det finns en spänning i dem som förhindrar dem från att lösas upp i en enkel uttolkning. Fiskens förhållningssätt till livet är ju inte bara diametralt motsatt den kapitalistiska maskinen, utan även konstnärens och diktarens verksamhet. Berättarjaget i novellen är en diktare som i sin jakt på bra berättelser gett sig av för att bo med pärldykarna, och det är där han träffar den lycklige Saufe. Pärlan blir här en bra metafor för en berättelse – “de er sygdom forvandlede til skønhed” – och denna sentens påminner om vad Blixen uttryckt om sitt liv och sitt skrivande på andra ställen: hon såg sitt livs många lidanden som ödesbundna, och menade att hon slöt en pakt med djävulen som skulle hjälpa henne att omvandla sitt liv till konst. För egen del förordade alltså Blixen knappast fiskens levnadssätt. Hon hymlade inte med att hon gillade pengar, eller rättare sagt den lyx som kunde köpas för dem: hon älskade tingens skönhet. Hon såg sitt liv som ett konstverk. Och vetskapen om dessa fakta – eller livsbärande fiktioner – är inte ens nödvändiga för att se dubbelheten i “Dykkeren”: novellen i sig står som ett monument för sin egen mångtydighet. Novellen är ett konstverk, skapat ur människans lidande och hopp. Fiskens värld, däremot, kan inte innehålla någon konst. De sår inte, de skördar inte.

Denna akt, att kasta om dikotomier och vända upp och ned på vedertagna hierarkier, kan ses som en motor i Blixens litterära maskin. Hennes noveller tvingar oavbrutet läsaren att ifrågasätta sina värderingar och föreställningar om världens beskaffenhet. Och de gör det på ett lömskt sätt: med ett arkaiserande språk berättas om adelsmänniskor från ett svunnet artonhundratal, och berättelsens förment objektiva natur vaggar in läsaren i en sömnig trivsel innan hen väcks brutalt av exempelvis en fisks omskrivning av gamla testamentet.

Att Blixen har en särskild position i den danska litteraturen – samtidigt omhuldad och ett främmande element – är då kanske inte så märkligt, särskilt inte när de allra flesta av hennes verk först publicerades på engelska för att sedan översättas till danska av författaren själv. Men samtidigt skriver Blixen inte alls utan en tradition, tvärt om: den tyska litteraturhistorikern Bernhard Glienke har räknat litterära allusioner i Blixens verk och kommit fram till dryga tretusen – fler än en per sida. Han konstaterar att Blixens verk visar på en mycket traditionell, osjälvständig och europeisk bildning, med Shakespeares verk som främsta inspirationskälla och antika och bibliska myter som ständiga intertexter. På så vis borde hon snarast beskrivas som en självlysande punkt i en kanoniskt central stjärnbild. Danska poeter som Aarestrup och Clausen, sagoberättaren H.C. Andersens och den danske novellens fader Sten Steensen Blicher ligger då nära Blixens himlakropp.

Det är detta som gör Blixen så intressant: motsägelserna, de oupplösta motsättningarna. Det är en konstfärdig litteratur som skrevs med ekonomiska baktankar. Berättelserna tvingar läsaren att ifrågasätta den västerländska synen på människa och natur, kön och identitet, samtidigt som de traderar de traditionella berättelser som medskapat dessa föreställningar. I likhet med hur hennes självreflexiva noveller suger in läsaren i en spiral av berättelser-i-berättelsen, tvingas jag som kritisk läsare gå i motsatt riktning och reflektera över varför jag överhuvudtaget konstruerar de nämnda dikotomierna – konst/pengar; ifrågasättande/traderande. Om en tittar upp en stjärnklar natt kan en se himlakroppar forma fiskarnas stjärnbild, långt borta från den hornbrillade fiskens vattenelement. På sätt och vis är det kanske i denna spatialt motsägelsefulla konstruktion som Blixens metaforiska stjärna har sin plats.

Sofia Roberg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s