Home

I de labyrintiska, påträngande ordlandskap Olga Ravn målar upp i inledningsdikten ”Grammatiskt Obehag” gömmer sig något rejält, något kokande. Ord som vänder och vrider på sig, sliter i varandra. Meningar som får ett helt nytt sorts liv, text som uppvisar förvirring, förtvivlan och raseri hos texten själv. Morfemen studsar fram och tillbaka och tar mig med.

Obehaget av att förpassas till en sexualiserad kvinnokropp är tydligt, det är inget subtilt, det är hela texten. Polemiken som uppstår mellan den blå mannen och den röda kvinnan är måhända inte ett nytt grepp – men Ravn tillför någonting. Hon tillför ung kokande vrede och låter sin uppgörelse med kvinnovarandet vara inte bara ilska utan ett tänjande av textens gränser, av innebörden av innebörd. Det är vad som händer när huden är den enda tunna väggen att hoppas på. Den kroppsliga frustrationen visar sig ytterligare i ”En Vit In I Sig Själv”:

grå ville i röd som tång ville i kött, all identitet drog ihop sig under sjukhusväsendet // som en kuk krymper i frosten på en åkers grepp i det öppna, droppar vi vitt under // ylledräkterna // iskristallerna drömmer under din förhud // man kan inte inta en kropp förrän man har drömt den.

Jag fascineras av hur Ravn ger helt ny mening till enkla, till synes arbiträra sammansättningar av samma ord. Hon skapar nya ordkonstruktioner, små dikter i sig själva, som röddygnet, onaken och ickedörr. Dessa små verk bygger en stor del av textens helhet, och gör den till något helt nytt, något helt annat. För vi förstår, men vi kan inte förklara – och det kanske är den bästa sortens förståelse.

Guldhjärtana, det hjärtat är hjärtat, det hjärtat hjärtar sig relativt sjukt, kampsportsbankande // I want love, under rubriken I want love.

Avslutande ”Guldhjärtana” är kanske en lista, kanske en samling aforismer. En manisk användning av anaforer och epiforer i en poetisk begreppsanalys av sex som institution levererar käftsmäll efter käftsmäll. Det tas från många håll och läsaren skonas inte någonstans. När Ravn avslutar stenhårt, hela denna text, denna ordvåg, med orden ”Hey snygga.” lämnas läsaren överkörd, utmattad, trasig kvar. Ravn har brutit sönder orden i små delar och skapat ett vapen, ett vapen med vilket hon totalt avlägsnar all form av försvar. Kvar med blodsmak, naggad i kanterna, har en känt precis samma frustration, kastats mot samma väggar. Det är fenomenalt.

Adam Ehlert  

Jag äter mig själv som ljung

Olga Ravn

10TAL Bok

Övers: Jan Henrik Swahn

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s