Signe Gjessing (f. 1992) studerar vid Forfatterskolen i Köpenhamn och tar examen därifrån sommaren 2014. Hon har tidigare publicerat dikter bl.a. i tidskrifterna Hvedekorn, Maskinfabrik, OVBIDAT och är inspirerad av bl.a. Nelly Sachs, Paul Celan och Arthur Rimbaud. I sin debut Ud i det u-løse behandlar hon den konkreta, vardagliga världen, men vänd utochin, till något nytt och oigenkännligt. Med uppfattningen att ordet är ”tingens insida” försöker hon låta poesin utgöra ”insidan av allt”. Gjessing har kallats för en lekfull mystiker i det att hon, delvis genom sitt egensinniga bildspråk, skapar ett visionärt universum i sin debut. Hon skriver formmedvetet och lika stor vikt läggs vid dikternas bildspråk som vid deras ljudbild.
Jonas Rasmussen (f. 1975) är författare, skribent, textredaktör m.m., men fr.a. verksam som översättare av dansk skönlitteratur. Han har översatt bl.a. Søren Ulrik Thomsen, Pia Tafdrup och Morten Søndergaard. Våren 2015 utkommer en antologi med danska samtida poeter på ellerströms förlag, för vilken Rasmussen har stått för urval och översättning. Rasmussen har utgivit ett fåtal egna verk under pseudonym, men “debuterade” (under eget namn) 2013 med diktsamlingen Pappa-mamma-barn (FEL Förlag).
Illustration Sara Jernberg
Signe Gjessing, Gyldendal, 2014
Övers: Jonas Rasmussen
(Översättarens urval)
Har du nu
lyssnat vid horisonten
Vårt språk är ett sågljud
i dig
vi flaxar med
dun på överläppen,
sågande
i oändliga golv.
Gud stavar sig igenom
en livslång stjälk.
Jag skriver som solen slår ned, den här minuten är ett huvud högre än
midnatt
att uppvisa förståelse för en marginal som krafsat i tidens sår, finner jag
svårt. Svärtad av bäckens kviller för att den aldrig tog en sväng förbi,
när natten, för en kort sekund, försökte vada. Svart måste det heta. Bläck
är tålmodigt. Det är bläckets enda egenskap, utöver att dunsta – det
kan det, men bara när blodet tittar bort. Och det gör det aldrig. Himlen
är en nisch. Jag är en konformad komet på tröskeln till ozonlagret. Det består
av ljungens skisser över tid och rum. Här luktar skisser som slås ihjäl.
Jag sätter mig. Jag sitter på världens blå märke, så ser det ut.
Källsprång gör en dygd av sitt vatten. Fall möglar, tid gror in:
ersättningar för rum. De skakar av sig mig som en hållpunkt som har
tvättat sig i språnget.
Under oss: fyrverkeri fläker upp tånaglar.
Varje försök på tid och rum slår fel.
Felslag är nödbloss
rmlrmdfslfäkeåfrkmcdx .d,cdläf,df,c cmv,edlgmgmmgng
Källan sänder,
slagträn från debatten upp och ned längs helvetet
likt havet som slår sig på flaskan som flyter på det,
en gren mönstrad av kallsvett. Den bryts tillsammans
med alla idéernas ben.
Idé
flyter som övergången
mellan barn och vuxen,
som smältes om
till helvetets ledade vatten,
bassänger krossas eller slipas, hur som helst uppstår jag,
motvillig i diamant, öses upp, sleven är mera värd än soppan.
Bassängen parodierar fjärran galaxer, så säker är den på sitt ursprung
att den törs gå i strid med andras mosaiker – ursprunget stirrar på mig,
jag är också säker. Jag kan riva ned mosaiker och ge dem till
stjärnor
som växter som växer utanför hästarnas hägn. Livets mosaik
behåller jag. Fy tusan, galaxen har ett vitt gap, som en galenskap,
men bara som.
.
På vägen hem ramlar jag in i solen
som är på väg ned
som ett värmeljus
tänds i en redan existerande eld.
Jag förbrukar tungan som en tändare av
ensamhet.
.
Skriften skorrar
med vågor från den nervöses handrörelser
som radio skorrar med brus från Big Bang.
Signerad solen. Signaturen är som tagen ur alltet.
Månskenet odlas med vårt växande hår.
Sol är hopknycklat ljus (för att det inte funkar) kastat in i dagen.
Våra kroppar är händer som sträcks in i dagen för att reda ut den.
Jag är ett ögonbryn som dalar ned genom ögat.
Världen kommer långväga ifrån och vill erbjuda
lift
får gå hem med
nedvikta hörn.
