Med anledning av Pierre Alferis bortgång tidigare i år publicerar vi här ett samtal mellan författaren och Emmanuèle Jawad, som den franska tidskriften Diacritik publicerade i anslutning till utgivningen av samlingsvolymen Divers chaos (P.O.L, 2020). Diktsamlingen La Sirène de satan, som i svensk översättning publicerats på Relä, ingår i modifierad form i Divers chaos.
Teckning: Pierre Alferi ©
––––––––––––––––
Din bok Divers chaos (P.O.L., 2020) samlar poesitexter som du skrivit vid olika tillfällen mellan åren 1993 och 2019. Boken följer på en rad publikationer hos P.O.L, däribland flera romaner, varav den senaste är Hors sol (2018), men även böcker som närmar sig teaterformen (Parler, 2017), eller reflektioner över frågor om den litterära praktiken (Brefs, 2016). Hur infogas det poetiska skrivandet i ditt samlade litterära arbete idag? Inkräktar det poetiska arbetets tid på något vis på den som är ägnad åt andra former av skrivande? Bör man tala om de olika skriftmomentens skilda tidsligheter, om åtskilda tider, eller störningar, utifrån deras genrer?
Jag skriver aldrig flera saker samtidigt. Varken under samma dag, samma vecka eller samma månad. Det rör sig alltså om olika tider, och framförallt olika temporaliteter, om oförenliga rytmer. Men jag står inte ut med att vara sysslolös, och jag misslyckas ofta med det jag företar mig. Så då provar jag något annat, ända tills det fungerar. Att arbeta med narrativ är det svåraste, för man behöver upprätthålla spänningen under flera veckor, månader, ibland år. Kiwi, till exempel, stannade av mitt i, i mer än fyra år. Medan arbetet med en dikt (även om den utgör en del av en svit, som till en viss utsträckning bär upp den) sker under några timmar, likt arbetet med en teckning. Det är en hypertät tid, som absorberar allt, ett svart hål. Även om jag efteråt uppfattar att dikten kommunicerar sin tidpunkt till andra dikter — ja, då är det just denna tidpunkt som börjar snurra mot ett okänt centrum, och som klocktiden inte kan mäta. Det finns alltså aldrig några medvetna störningar från andra texter eller praktiker — varken från fiktion eller “icke-fiktion”. Jag försöker glömma allt, och jag lyckas rätt så bra. Egentligen är den här tystnaden diktens villkor. (Jag förstår försiktigheten i ditt uttryck “poesitexter” som en reaktion mot den naiva idealism som kan associeras med ordet “dikter”. Men det skrämmer mig inte förutsatt att ordet definierar en särskild form: en bestämd pausering och en bestämd prosodi.) Dikterna i den här boken har upptagit helt olika tidsperioder i mitt liv, ofta ganska korta, som små öar; för mig är det den första bok som komponerats på ett sådant sätt.
Sammantaget visar den här boken prov på en materialens och formernas heterogenitet. Om ankarpunkten i inledningen finns i det sociala och politiska (“och gatan”), så utvecklas förhållandena till det vardagliga och det vetenskapliga, specifikt det botaniska, det medicinska, allteftersom (det algologiska partiet). Vilka är de exakta material som skriften använt sig av? Kan man tala om ett tvärdisciplinärt förhållningssätt när det kommer till skriftmaterialen? Divers chaos uppställer en rad olika formförslag (tvåradingar, treradingar, kolonner, textmässiga och visuella förslag som framkallar en mångfald av möjliga läsningar i avsnittet “poèmes chinois”). Är heterogeniteten central i ditt poesiarbete?
Det heterogena är välkommet, jag gör vad jag kan för att bejaka det. Och det olikartade, det sinnliga, den oinvanda perceptionen är poesins själva fält — ett fält av motstridiga krafter, en kaoskonstellation. Ändå söker jag inte efter det omaka, varken hos tingen eller formerna. Varje svit är, som du har märkt, egentligen en monografi. Det gäller att närma sig något, att precisera, framförallt att inte blanda samman allt. Man befinner sig alltså på en särskild plats – på gatan, inför ett herbarieark, vid en stinkande kropp, framför en grafittimålning, etc. Men det finns varken företräde eller hierarki bland upplevelsens, ångestens, drömmeriets eller förvirringens föremål. Ingen sak, ingen idé, inget register är mer poetiskt än ett annat. Ett travlopp, en demonstration, en sjukdom, en insekts uppsyn gör skrivandet nödvändigt i långt högre grad än den konventionella poesins naturliga eller sentimentala skönhetsobjekt.
Formerna, som kommer från perceptionen, får snabbt fäste. Föreställningen om ett “formarbete” som sådant är helt felaktig; den är mycket långt från verkligheten. Det är materialet som först andas en form som det sedan börjar anta. Därefter skärps och förfärdigas formen, som därmed ombearbetar materialet i sin tur. Och då kostar den, som Valéry sa, det vill säga den får en att arbeta, ibland länge, alltid hårt. Till och med “poèmes chinois”, som framstår som helt och hållet konstgjorda, kom till mig, i början av en sommar, i enkla ögonblick av stillastående, avskild och oavbruten kontemplation. Inte heller i denna formella bemärkelse har jag sökt mångfald. Dessutom finns det rytmer, särskilt udda rytmer, som ständigt återkommer. Variationen är given från början, den är inte konstruerad; den är det givna par excellence. Genom att först sortera en gång, sedan en gång till, skapar man små sammanhang. Med det sagt har jag utan tvekan ett anlag som undflyr mig, en smak för förändring, för rubbade synsätt, en vagt ångestladdad nyfikenhet.
I Divers chaos är arbetet med rytmen väldigt närvarande och tycks genomsyra alla avsnitt (varav ett, “serial”, är symmetriskt uppbyggt och tvåspråkigt). I din essä Chercher une phrase undersöker du just frågan om rytm: “Genom att uppfinna deras rytm, hittar meningen, som erfarenhet, tingen i sig själva.” Om frågan om rytm är specifik för poesin, är den då inte av särskild vikt, konstant närvarande, i ditt poetiska skrivande?
Som varje människa har även jag behov av att ta kommandot över tiden för att inte enbart underställas dess gång. Jag drömmer om att sakta ned den, att förvränga den, att forma den. Att ordna den i regelbundna taktslag ger tröst, det gör sinnesintryckens svallvågor mjukare, men det kan också innebära en överträdelse eller en instängning. Synkoperna, obalansen, asymmetrierna väcker dig, stimulerar dig, befriar dig. Mellan det böljande och det skakiga väver rytmen en texts cirkulationssystem – “rytmen” är dess prosodi (det vill säga, på franska, antalet stavelser mellan varje paus och accentuering), eller mer generellt utsagornas kurvatur, avsnittens artikulation, temats sammanflätning. De här sakerna är inte formmässiga: de är livsavgörande. Det handlar om att andas eller att kvävas, att röra sig framåt eller att stå och stampa, att dansa eller att marschera i takt. Det är lika mycket fysiskt som mentalt. Kryper eller hoppar man när man skriver? Lyder man eller flyr man? Läser man denna text klättrande, andfådd, simmar man i den, glider man över den? Utan att använda sig av dammiga klichéer kan man säga att skrivande och läsande är integrerade upplevelser som involverar allt – kropp, perception, fantasi, tanke. Och rytmen är den tidsmässiga armatur som håller det hela samman.
Teckningar inträder som en del av den här nya samlingens komposition. De kan öppna ett avsnitt (“été passé”), vara bredvidställda dikterna (avsnittet “propre à rien”), bestå av tecknade bokstäver (avsnittet “beryllos”), eller inta textens a priori förväntade plats – som i avsnittet som heter “sonnet” och som utgörs av 14 teckningar. I det sistnämnda avsnittet presenteras teckningssekvenser som för tankarna till filmredigeringens övertoning. Dessutom finns i en del av samlingen (“algologi”) botaniska vinjetter som ackompanjerar varje dikt, som till sin form påminner om fotografiska negativ. Hur växte, mer precist, sammansättnings- och assemblagearbetet med text och stillbilder fram? Finns det också en referens till filmen i den mycket tydliga närvaron av rörelse samt användningen av överlagrings- eller till och med övertoningstekniker i vissa av teckningarna?
Texten finns kvar i centrum, eller snarare som utgångspunkt. I teckningarna utforskar jag dess förlängning (som i filmdikternas [cinépoèmes] animerade bilder som jag gjorde under 00-talet). Den grafiska betydelsen intresserar mig: hur en tecknad linje får mening. Vi vet att det till stor del har att göra med det figurativa, där betydelsen kan vara bredare, mer tvetydig eller flerfaldig än i språket – men ibland också tvärtom! Varje ord-bild-kontakt, bortom det narrativa tecknandet, producerar energiströmmar. Berikad betydelse, utvidgad av konnotationen, som i tuschmålningar från Östasien; eller tvärtom kondenserad, accentuerad, som i seriekonstens piktografi eller i tidningsillustrationer. Betydelsen multipliceras, skiktas i ekon, som i symboliska illustrationer; eller suddas ut, motarbetas, som hos Magritte och surrealisterna. För mig är det alltid en fråga om att intressera sig för hur betydelsen växer fram, öppnar sig, genom bilden och genom språkets rytm. Och att bevara den, slå vakt om den, som en gapande mun. Men du har rätt, förresten, det filmiska återkommer i och med filmens numera diskreta närvaro. Jag är fortfarande fascinerad av den rörelse som återskapas genom en serie stillbilder – alltså av återupplivandet av det livlösa, det tryckta. Ja, man skulle kunna säga att min stora fråga är fasthållandet eller återkomsten av liv i det som avstannat.
––––––––––––––––
Texten är översatt av Minus Miele & Johannes Fridholm och publiceras med tillstånd av Emmanuèle Jawad.
Tydningen | Relä 