Ur Tydningen nr. 41/42: 1+1=3 eller Det textuella montagets antifascistiska och kritiska potential 

Inom vårt arbete i Tydningen har vi sedan några år tillbaka intresserat oss för att använda och utveckla montaget som redaktionell metod. Detta arbete har bland annat materialiserats i form av en serie poesinummer där vi aktiverat montaget som en del i en kollektiv och kollaborativ process.[1] Genom att bjuda in översättare och poeter, stycka upp bidragen, sprida ut dem i det aktuella numret och därmed ändra bokobjekts olika spatiala och linjära strukturer, har vi haft som ambition att skapa oförutsägbara kollisioner och konstellationer, växlingar och överlagringar, mellan utsägelser och former, medier och material. Alltså att generera ett annan slags läsning av tidskriften – såväl som den enskilda dikten.

Montage kan beskrivas som en konstnärlig teknik och kompositionsform där olika element ställs mot varandra, vilket resulterar i att kollisionen och relationen mellan dem skapar mening. Detta gör att det inte finns några definitiva svar på vad ett specifikt montage producerar för effekter eller betydelser, men klart är att elementens sammanstötningar skapar mening. Eller 1+1=3, som Sergej Eisenstein formaliserade montagets operation. Det är därför angeläget att betona att montören/montörerna inte kan kontrollera eller determinera montagets meningsproduktion. Detta beror bland annat på att det är läsaren som måste få 1+1 att bli 3, vilket är en radikal och demokratisk sida av montaget. Kort sagt: montaget genererar läsningar, i minst lika hög utsträckning som det är en läsning i sig.

Givet detta vill vi tänka kring hur montagets kritiska egenskaper kan omsättas i vissa sammanhang och situationer. I idén om montagets möjlighet att intervenera i rådande, spatiotemporala ordningar finns en förmåga att bryta upp linjärt och vertikalt betingade strukturer, splittra enhetligheter, förfrämliga själva kommunikationen och detronisera säkra utsägelsepositioner. Montagets kritiska operationer handlar inte så mycket om att återge det verkliga som i ”att göra det verkliga problematiskt, det vill säga exponera dess kritiska punkter, sprickorna, aporierna, oordningarna”.[2]

De olika elementen i ett montage kan således förbli singulära och sinsemellan oförenliga, samtidigt som kollisionen mellan dessa element påvisar relationer och rörelseriktningar som innan varit svåra att se – och som därmed kan uppenbaras på nya sätt. Det är alltså frågan om att frambringa en kritisk föreställningsförmåga. Kanske rentav en perceptions- och kunskapsform. Eller som Eisenstein formulerat det: “Den positivistiska realismen är långt ifrån den korrekta perceptionsformen. Den avspeglar bara en viss typ av samhällsstruktur, som följer på enväldets försök att inpränta en samhällelig åsiktsgemenskap Det är samma ideologiska uniformering som kommer till uttryck i livgardesregementets uniformerade led …”[3]

I detta avseende kan montaget, precis som collaget, beskrivas som ett arbete med att anordna skillnader; en metod som syftar till att sammanställa utan att nivellera eller neutralisera: ett estetiskt förfarande som vill framhäva antagonismer och frambringa brottytor. Eller med Georges Didi-Hubermans definition: ”Montaget är en framställning av anakronier just genom att det verkar som en sprängning av kronologin. Montaget skär genom saker som vanligtvis är förenade och kopplar samman ting som vanligtvis är åtskilda. Det ger alltså upphov till en sammanstötning och en rörelse […]”.[5]

Med bakgrund av detta har vi känt ett behov av att formulera frågor som berör hur, när och var montaget som litterär teknik och kompositionsform kan aktiveras i antifascistiska syften. Det är inte frågan om att ställa krav på att olika litterära montagearbeten och -tekniker ska vara gångbara i vissa kritiska ändamål, eller att utvinna en övergripande metod för ett sådant användande, utan snarare att söka sätt att tänka kring relationen mellan det textuella montagets kritiska potentialer och antifascismens strukturer och uttryck. För när det politiska ständigt förflyttas högerut och fascistiska tendenser och rörelser vinner kraft i den parlamentariska liberala demokratin blir det viktigt att insistera på att utforska och återuppväcka konstnärliga former för kritik och diskursivt motstånd. Detta må vara en utopisk förväntan som begränsas till ideologikritikens domäner, men likväl är det en utgångspunkt som vi funnit värd att undersöka. En viktig aspekt i detta nummer har därför varit att återvända till en fraktion av den antifascistiska litteraturtraditionen och parallellt med detta återvändande tänka kring dess metoder och tekniker.[6]

Med detta nummer av Tydningen, som du nu läst, har vi därför velat undersöka en sådan frågeställning. Vi har gjort det genom att bjuda in ett antal olika poeter, översättare och forskare för att tänka kring det textuella montaget och dess förutsättningar att driva antifascistisk kritik, nu såväl som då.


–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Noter:

1 Se Tydningen nr. 31/32: Dysponera, nr. 36: Leporello och nr. 40: Ark.

2 Georges Didi-Huberman, När bilderna tar ställning, övers. Jonas (J) Magnusson (Stockholm: OEI editör, 2019), s. 96.

3 Sergej Eisenstein, ”Bortom filmbilden”, i Konst och film: Texter före 1970[1], övers. Håkan Lövgren (Stockholm: Raster förlag, 2004), s. 84.

4 Om montaget kan sägas anordna skillnader och brottytor genom ett arbete med temporalt betingade snitt och sekvenser, så utför collaget dylika saker genom ett arbete med rumsliga överflyttningar och juxtapositioner. Skillnaderna mellan teknikernas kännetecknande förfaringssätt är inte alltid enkla att precisera – och de kan ibland vara utbytbara och överlappande. I en not till essän “Uppfinnandet av collaget” reder Marjorie Perloff ut detta på ett klargörande sätt: ”Det är brukligt att skilja mellan collage och montage: det förra refererar, givetvis, till spatiala relationer, det senare till temporala; det förra till statiska objekt, det senare, som ursprungligen är en filmterm, till ting i rörelse. Följaktligen används collage i allmänhet när man refererar till bildkonst, montage när man refererar till ordkonst. […] Medan det är sant att montage betonar kontinuitet medan collage framhäver fragmentering, kan man också hävda att collage och montage är två sidor av samma mynt, mot bakgrund av det faktum att den konstnärliga process som är inbegripen i realiteten är densamma.” [Marjorie Perloff, ”Uppfinnandet av collaget”, i Differentiell poetik, övers. Jonas (J) Magnusson (Stockholm: OEI editör, 2012), s. 135.] Ett collage kan vara ett montage; ett montage kan vara ett collage. En annan sak värd att nämna är de båda metodernas sätt att arbeta med referentialitet. Perloff igen: ”För varje element i collaget har en dubbel funktion: det refererar till en yttre verklighet samtidigt som dess kompositoriska syfte är att underminera just den referentialitet som det tycks bekräfta.” [Ibid., s. 103.] Collaget gör den rumsliga överflyttningen av funnet eller befintligt material – från en kontext till en annan – som en central del av sin metod. Denna överflyttning är likväl ett viktigt moment för och i montaget, då effekten av dess kompositioner är beroende på vilken sorts material som används, och var det sedan innan hört hemma.

5 Didi-Huberman, När bilderna tar ställning, s. 118.

6 Montaget är såklart inte den enda framställningsform som en antifascistisk kritik kan göras och artikuleras igenom. För att påminna sig om Charles Bernsteins ord: ”Om jag talar om ‘poesins politik’, är det för att tala om den poetiska formens politik, inte om det poetiska innehållets effektivitet. Poesi kan undersöka hur språk konstitueras snarare än bara reflektera sociala betydelser och värden. Du kan inte fullt ut kritisera den dominerande kulturen om du är begränsad till de former genom vilka den reproducerar sig själv – inte för att hegemoniska former är komprometterande ‘i sig’, utan för att deras kritiska potential har beslagtagits. Ingen form har en inneboende mening och det finns inte heller några a priori överlägsna former. Grepp och tekniker – det förflutnas verktyg och stilar – skiftar i betydelse och värde med tiden och kräver kontinuerligt nya utvärderingar.” [Charles Bernstein, ”Poetkritikerns hämnd, eller Delarna är större än summan av det hela”, i De svåra dikterna anfaller, eller Högt spel i tropik-erna. Dikter, essäer, samtal i urval, översättning & montage av Anders Lundberg, Jonas (J) Magnusson, Jesper Olsson (Stockholm: OEI editör, 2008), s. 33.]