Home

Allt som återstår i mig är en obetald räkning och min mors småkakor, de hon brukade köpa för halva priset för att de påminde henne om syd, om hur de brittiska soldaterna spred sina smulor av våld och sliskighet till det inhemska imperiets flickskolor.

Hennes tröst är sval och spröd som socker

Hon säger:

Mitt söta,
Du lever bara
i ännu en tidsålder då orken är allt som avgör
allt

Kortklädd Sensommarljuset

så börjar en kärlekshistoria,
det måste finnas ljussken och vändpunkter,
det måste finna gränser som skrider
över hjärtslag och klockkroppar.

––

Solkyssta springer brodern och systern in i förvarsgapet. Inuti får tändare inte användas på grund av risken att de intagna i så fall skulle kunna begå självmord.

tänder en cigg,
sträcker ut kroppens böjlighet,
besitter rörelsemönstrets möjligheter

Åstorp och Märsta är långt borta från stan, stan är ljus av kapital och arbete. Lyser lämnandet över alla farkoster? Mellan jorden och underjorden rinner Lethes barmhärtigas glömskas flod, det är bara de döda som förtjänar att glömma.

minns det min lillebror
av annat flodvatten skall jag döpa dig

10 000 döda i Medelhavet sedan 2014 säger systern som vet allting om att kalkylera kroppar. Det är deras år. Dividera varje namn med dagarna och du får ett jämnt sorgeantal.

Men vissa namn har fler bokstäver. Jag är rädd att patiensen inte går ut.

Varje bokstav är en ung flicka vid ett träd som plockar blommor och skalar av dem blombladen för att se om han älskar henne. Varje död är en fråga om kärlek som inte hunnit besvarats. Jag tror han älskade henne. Jag tror han önskade att han kunde skriva ett kärleksbrev till vattnet.

Hur skulle brevet börja?

Som ett åldrande, kanske. Svarta kroppar får aldrig älska utsträckta av tiden. Tröttna.

Olika nyanser av kött
Det politiska subjektet
spricker av smärtan.
Ett ont som sprider sig,
sköljer in längs benen,
vacklar

––

På natten räknar man banala saker
tex timmar innan man skall gå upp,
män som inte hör av sig,
andningsstillestånd hos barn,
dagar kvar till Partille cup,
vänners väntan på avslag, paracetamolklockslagen

mina ben är solar och rymder som spänns fast för att inte röra på sig och kollidera alla över- grepp som sker i rum är mer obehagliga men det är idiotiskt att det är så för ingen bryr sig ändå utomhus heller

Dagarna åt upp varandra,
det var olika typer av diagnoser vi pratade om ”barndom”
vi åt bröd och ost, med smör
det var olika typer av fågelvingar
allt krasade sällsamt när vi svalde

Kanske leker barnen monster. Men en är för gammal. Den får jaga. Den är trött. Böjd i ryggen. Kalla den för dinosaurie. Mellan två städer leker barnen. Mellan två krig leker barnen. Väntar på att få börja mellanstadiet för då får man en egen nyckel och då kan man skolka och äta pizza varje dag. När brodern kom hit var föräldrarna redan här. Han hade tillbringat dagarna på landet, vid ett får och en himmel och en farmor. De kände inte igen honom och de vågade inte fråga om hur det var med fastern hönorna huset spelbutiken ickan från granngården granatsplittret organisationen kusinen som förrådde dem. I fängelset hade han sett ut som ett barn. De ville minnas honom så. Hur han förvildat kastade teckningarna i luften. Ska du bli konstnär frågade de då. Ska du bli konstnär frågade de nu. Nej jag ska bli läkare sa han och det blev han och de blev mycket stolta och bara ledsna i smyg.

––

systerns hårstrå i min mun

Hon värmer hudavlagringarna i rätt temperatur
berättar om den gången
vi såg havet på tv och
det var så mycket vackrare och vi ser det igen,
allting så overkligt, en bris

När hon går sover jag
det är lång tid kvar
tills återerövringen
tills dess petar jag bort,
med fingrarna
hennes hud
som fastnat under mina naglar

10 000 döda i Medelhavet sedan 2014. Precis som bruksvara och bytesvara, säger brodern som vet allt om precisa saker.

Hur menar du då?

Det enda som är på riktigt är de. Vi andra är bara väntan.

Vad har det med kapitalet att göra?

Ingenting.

Ta med dig dina böcker och släng dem i vattnet. De kommer inte kunna formulera en ny tid.

Jag vill ha kvar en sida. Den om den första kapitalackumulationen. Den handlar om fördrivningen. Den handlar om land och lämnande. Den handlar om oss.

Ge den till vattnet.

Vattnet är glömskans plats.

Inte för oss. Så har det aldrig varit. Vi plockar upp algerna. Vi frågar dem om övergreppen. Var fascisterna än går, skall vi nna dem. Vattnet är vår minnes flod av hat. Ett gemensamt fotoalbum. Av namn vi skall hämnas. Lägg den ursprungliga ackumulationen där.

––

Drömde en
om honom igen,
vi var sommarklädda pojkar
vid en sluttning
eller ett begär
eller en förskingring av olust

Ingen hoppar eller hoppas men vi dansade en stund i skillnader

du är bara ett blad
så likt alla andra grönskor
vi ger dig namn
efter kartor
och skelett
och halsband
som knyter hårt
mot pulsen din

10 000 döda i Medelhavet sedan 2014. Det är en tid att fastna i, säger morsan som vet allting om att bli glömd av dagarna. Annat var det förr. Berätta om förr säger skitungen. Vi trodde på segrar och var inte så jävla rädda för cigaretter. Vi blev kära, också, och så ck vi er. Vad hände då? Vi gömde granater i amningsbhn. Det kan du skriva en dikt om! Man blir vek av att kunna förlora allt. Sen förlorade vi allt. Men då hade vi er. Och tiden läker alla sår, min lilla sårskorpa. Pilla bort mig e du snäll! Jag har ett var inuti mig, och jag vill se om det har dina färger. Du måste vänta, lilla skitunge. Snart går allt sönder. Då är generationen din igen.

 

böjlig
din mor lärde dig
varje gång du bröts
att styrka är meningslöst i de långsamma krigen

Vid en lusning hittar jag henne, nu i formen av en småflicka som kastar ryggen i soffan. Hela kroppen blir lång, allting är lugnt, ingen frågar om kompisar och lärare och våld, och varför är du inte lyckligare. För nu är hon rak som en raket precis som små flickor är och jag håller hennes hand, vi åker till rymden på en gunga som är en hopptävling med killarna i klassen och vi vinner nästan alltid för vi är prepubertala och har aldrig varit riktiga små ickor, benen vecklades ut så tidigt i oss att skörheten kom från en annan erfarenhet, en andras långdragenhet i försvinnande.

Hur många apatiska barn
Hur många obetalda arbetstimmar
Vad är det som mjukt drar isär mina armar
Vem ser efter dem nu
när mina ögon är tomrum
Vem skall hämnas mina bödlar
Vem skall ärva min ryggvärk

I rymden är allt svart på ett färgglatt sätt, det blir svart om man blandar alla minnen säger hon, vi tar på stjärnorna med våra nymålade naglar. När vi åker hem har vi gemenskapen av det vi lämnat och den gemenskapen lämnar oss aldrig helt fast vi slutar komma ihåg tv pro- grammen och nagelfärgen och hur det var att ligga på so an med hela kroppen rak äntligen.

30 000 döda härstammar mitt namn ifrån. Vissa familjer dödade de hela, säger pappan som vet allt om söndring. Sådan familj är vår, om det skulle komma att bli sådär igen.

I andra krig fungerar inte döden så. Hur fungerar den då?

Där dör en hel plats. Där mördas människor till synes utan avsikt eller ideologi eller namn. Så fungerar rashatet. Dödar de oss här kommer vi dö så, som flugor kallas det.

Dödas vi där är vi mer vita. Då kan vi dö för någon annan. Det är vackrare, när historien minns oss. När de vita dör får de dö för något. Socialismen dog de för.

Men det finns så många andra martyrer. Med deras kropp utmanade de gränserna. Världen dog de för. Modiga namn. Att ge till våra barn. Så de blir rädda.

objekt subjekt det brinner av vass, fjädrar och våld, en dag ska jag ta bort solen och allt ska bli färg och svart. Vi ska ligga utsträcka på en staty och titta på himlen och längta efter den som om den var en snubbe som vi haffat med, hans haka fyller mig med ingenting. Och himlen är en skuldra och himlen är en hand och han har inget namn, är vi varandra en stund, kroppens upplösning, att dela ett avsked, svarta längtan sköljer oss med en sval söt lukt av rök.

Familjeåterföreningslagens söndrande. Ännu ett sätt att ta barnen ifrån oss. En familj är det som får tiden att hända. De vill ha oss bortom tiden. I oändligheten. Där de döda är. Hamnar vi där så kan vi aldrig skapa någonting annat. Aldrig bli fria från denna väntan.

Våra bröst ammar murknande munnar

Tiden avgörs av maten. Människorna gör den så vacker, den blommar på fat eller brickor och bestick. Vi äter tiden och den lämnar oss.
Denna långsamhet om och om igen

hon spottar ben
och rester kittlar ihhh som hon skrattar då, så att halva dödsriket väller ut genom amourgluggen

Om splittringen av oss är deras metod för att tillintetgöra. Måste vi försvara familjen. Vara familjen.
En familj är det som får tiden att hända. Det är ofta en syster. Eller en mor. Som samlar teckningar. Och avsked. Alkoholinterventioner. Oro. Gravstensplatser.

Alla kvinnorna ätar mitt gråa hår och binder blommor bland tofsarna som lätta kyssar här är tiden vit och mjuk och allt gör ont och växer barnen livet sorgen ingenting tar nånsin slut

Ritar en ros av fettet
somnar om
drömde om kärlekens villkor
igen

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s