Efterord till nr. 35: Läsningar
Filip Lindberg & Erik Sandberg

–––––––––––

Uppslaget till det här numret började formas i mötet med öppningsraderna i Georges Didi-Hubermans Näver: 

Jag lade tre små näverbitar på ett pappersark. Jag såg. Jag såg och tänkte att seendet kanske skulle hjälpa mig att läsa någonting som aldrig skrevs. Jag såg de tre små näverbitarna som tre bokstäver från en skrift som föregår alla alfabet. […] Jag märkte att jag spontant hade placerat dem på det vita papperet i samma riktning som mitt skriftspråk löper: varje ”bokstav” börjar till vänster, där jag borrade in mina naglar i trädstammen för att slita loss nävern. Sedan breder de sig ut sig mot höger, som en olycksbringande ström, en avbruten stig: denna streckade utbredning, denna nävervävnad som alltför tidigt slitits loss.[1] 

Att ett nummer med titeln ”Läsningar” i sig kom ur en läsning är inte speciellt förvånande. Men vad som uppdagades var det sätt varvid Didi-Huberman föresätter sig att ”läsa någonting som aldrig skrevs”, vilket i hans fall innebär att bokstavligen slita loss saker ur sitt sammanhang och placera dem på ett pappersark. Allt för att göra föremålen ”läsbara”.

Denna handling, som syftar på att göra någonting som aldrig skrevs läsbart – vilket inte är detsamma som att förklara eller förenkla det – har varit ledande i utformandet av detta nummer. Vår ambition har, å ena sidan, varit att fortsätta utveckla de kritiska, poetiska och performativa läsningar som arbetats fram i Tydningen sedan nr. 21/22 och, å andra sidan, låta denna nya impuls från Didi-Huberman verka omskapande för arbetet. Genom att uppmana de medverkande att läsa varierande objekt – bokpublikationer, föremål, fenomen, omgivningar och platser – med förhoppning om att den läsande ska få möjlighet att utforska särskilda modus, format och former i relation till vad som läses.

Vi har med andra ord valt att betrakta läsningen som ett utvidgat fält. Det är förvisso en bred utgångspunkt, men som samtidigt gör det möjligt att söka sig bortom de kritiska former som den dominerande kulturen producerar. Och även om vi – oundvikligen – är en del av denna produktion, vill vi ta tillfället i akt och försöka påvisa hur andra kritiska läsningar kan låta sig göras och genomföras. Att liksom Didi-Huberman läsa världen som om den vore en bok, eller genom att följa Georges Perecs tanke om ”att läsa på snedden”:

En viss läsningens konst – och inte bara vad beträffar läsningen av en text, utan också vad beträffar läsningen av en tavla, eller av en stad – skulle kunna bestå i att läsa på snedden, att rikta en sned blick mot texten (men då handlar det inte längre om läsning på en fysiologisk nivå: hur skulle man kunna lära de extraokulära musklerna att ”läsa annorlunda”?).[2]   

Kort sagt handlar det om detta: att läsa annorlunda, vilket för oss ofta betyder att läsa genom poesin. Att aktivera den specifika uppmärksamhet på mångtydigheter, språkliga motstridigheter och den rådande ordningens naturaliserande former som poesiläsningen tillhandahåller.[3] Men samtidigt som läsningens hur har varit viktigt i detta nummers tillblivelse är det värt att fundera över läsningens och läsarens ställning (fysiologisk, spatial, politisk, socioekonomisk); från vilken ställning sker läsningen? 

När bell hooks skriver om marginalen som plats och om marginaliserade subjekt riktas uppmärksamheten mot det motstånd som kan göras när människor verkar utifrån marginalen. Genom att utgå ifrån erfarenheter från sin uppväxt i den amerikanska södern – en stad som järnvägen gick rakt igenom; på ena sida spåren bodde de rika vita och på den andra sidan de fattiga svarta – visar hooks på hur centrum och marginal kan operera. 

Across those tracks was a world we could work in as maids, as janitors, as prostitutes, as long as it was in a service capacity. We could enter that world but we could not live there. […] Living as we did – on the edge – we developed a particular way of seeing reality. We looked both from the outside in and from the inside out. We focused our attention on the centre as well as on the margin. We understood both. This mode of seeing reminded us of the existence of a whole universe, a main body made up of both margin and centre.[4]

Att skriva från marginalen är ett sätt att inte underkasta sig de maktrelationer och hierarkier som relationen mellan centrum och marginal utgör. Det blir ett sätt att ta kontroll över sin position. Och att vara uppmärksam på både marginalen och centrum kan skapa en särskild kritisk ställning: ett slags dubbelseende i läsningen ”av en stad” (Perec). Så kanske kan det hooks framför likaså vara att läsa på snedden – utifrån marginalen. 

I arbetet med nr. 35 har vi fått anledning att kontemplera skillnaden mellan att läsa och att skriva, att påminna oss om att läsningens historia är betydligt äldre än skrivandets, och vad dessa betingelser får för konsekvenser för arbetets utgångspunkter. Eftersom att vi har utgått ifrån en tidigare arbetsprocess gällande kritiska läsningar i tidskriften har vi förutsatt att läsningarna kommer omsättas i text. Skriften har därmed varit vår utgångspunkt för hur vi närmat oss läsning. Det är något som kan – och kanske bör – kritiseras. Men detta nummer har samtidigt inte läsning som undersökningsobjekt, utan fokuserar främst på att producera ett multitud av läsningar – olika strategier att närma sig det lästa igenom. Detta har resulterat i att numret konceptualiserar läsning som ett återskrivande, men som för den skull varken behöver vara mimetiskt eller deskriptivt, utan svarande. 

Vår utgångspunkt står dock i skarp kontrast mot flera grundläggande aspekter av läsningens västerländska historia. Vi tänker bland annat på den läsande personens samhällsställning i det antika Grekland, vilket Jesper Svenbro redogör för i texten ”Vägra läsa, vägra skriva”. I det antika Grekland måste den läsandes kropp fullständigt underkasta sig skriften, hen behöver bli ”instrumental i förhållande till det skrivna”. Denna underkastelse var inte kompatibel med hur antikens Grekland tänkte sig en fri medborgare, en status som krävde frånvaron av yttre tvång – vilket fick till följd att högläsningen ofta blev ett arbete för samhällets slavar:   

Läsarens röst tillhör under läsningen det skrivna ordet, den blir under en längre eller kortare tidrymd det skrivna ordets egendom. Att bli läst är under dessa omständigheter att utöva makt över läsarens tunga, över hans talapparat, över hans kropp, också på stort avstånd i tid och rum. Och detta in i minsta fonetiska detalj. Skrivaren som lyckas bli läst utnyttjar och styr en annan människas talapparat, han betjänar sig av den, också efter sin egen död, så som man utnyttjar och betjänar sig av en lydig slav.[5]

I relation till denna beskrivning ger vi läsaren en enorm agens; det lästa underkastar sig läsaren. Men vår ambition har som sagt varit att möjliggöra oscillerande rörelser mellan den skrivande och det lästa. Samtidigt är det värt att påminna om: 


läsning är ibland bara ett läge,
en särskild vinkel på nacken[6]

___________________________________________

1 Georges Didi-Huberman, Näver, (övers.) Daniel Pedersen, Bokförlaget Faethon, 2017, s. 9–10. I boken kopplar Didi-Huberman samman näverbitarna, bortslitna ifrån en björkstam, med de tyska orden Birken (björkar) och Birkenwald (björkskog), vilket leder vidare till namnet för den specifika plats – Auschwitz-Birkenau – som är föremål för Didi-Hubermans essä.
2 Georges Perec, ”Läsa: ett socio-fysiologiskt utkast” i OEI #31–32: reader´s (un)digest, (övers.) Jonas (J) Magnusson, opaginerad.
3 Se Tydningen nr. 33/34: Arkiv 1.
4 bell hooks, ”Choosing the margin as a space of radical openness” i Framework: The Journal of Cinema and Media nr. 36, Wayne State University Press, 1989, s. 20.
5 Jesper Svenbro, ”Vägra läsa, vägra skriva: Attityder till det skrivna ordet i antikens Grekland” i Skeptron Occasional Papers nr. 12, s. 9; s. 10.
6 Karl Larsson, Form Force, OEI editör, 2007, s. 36.